OJ ojoj så pirrigt det var när väninnan S och jag skulle på fisk-spa i fredags. Innan vi sågs så var jag ganska lugn. Lite fiskar och sköna fötter var min tanke. Så kom S till vår mötesplats med andan i halsen, hög puls och bubblande av adrenalin: "TÄNK OM dom Ä T E R på oss, tänk om det GÖR O N T, tänk om jag svimmar eller skriker av skräck..."
Plötsligt fick jag oxo hög puls... Oj så läbbigt det lät....ÄTER på oss...
Nej vi försökte peppra varandra med positivt tänkande och så traskade vi iväg till Spa-salongen.
Väl framme fick vi tvätta fossingarna innan vi skulle sänka ner dem bland fiskarna. OHH SHIT IT vad det kittlade på mina fötter, S märkte inget alls :-) Vi undrade hur i hela fridens namn vi skulle kunna sitta med fötterna bland firrarna hela behandlingstiden ut...
Nåväl vi flamsade oss igenom, den egentligen riktigt sköna, behandlingen och började prata om allt möjligt och VIPS så var tiden slut. Hoppsan så fort tiden försvann helt plötsligt!
Vi hade de lenaste och mjukaste fötter när vi var klara och firade att vi överlevt behandlingen med en mysig fika på ett café, sedan blev det en lång, härlig middag med mycket prat om dagens upplevelse.
TUR att vi tog fotobevis för bravaden, för det ville middagssällskapet se såklart :-)
Phu, bara att checka av på "att-uppleva-listan"
Kram Ninna
ps. Har ni märkt nåt. Yepp, en helt inlägg utan att nämna magen! Yes, jag kan fortfarande!!! Tjohoo!!! :-)
Plötsligt fick jag oxo hög puls... Oj så läbbigt det lät....ÄTER på oss...
Nej vi försökte peppra varandra med positivt tänkande och så traskade vi iväg till Spa-salongen.
Väl framme fick vi tvätta fossingarna innan vi skulle sänka ner dem bland fiskarna. OHH SHIT IT vad det kittlade på mina fötter, S märkte inget alls :-) Vi undrade hur i hela fridens namn vi skulle kunna sitta med fötterna bland firrarna hela behandlingstiden ut...
Nåväl vi flamsade oss igenom, den egentligen riktigt sköna, behandlingen och började prata om allt möjligt och VIPS så var tiden slut. Hoppsan så fort tiden försvann helt plötsligt!
Vi hade de lenaste och mjukaste fötter när vi var klara och firade att vi överlevt behandlingen med en mysig fika på ett café, sedan blev det en lång, härlig middag med mycket prat om dagens upplevelse.
TUR att vi tog fotobevis för bravaden, för det ville middagssällskapet se såklart :-)
Phu, bara att checka av på "att-uppleva-listan"
Kram Ninna
ps. Har ni märkt nåt. Yepp, en helt inlägg utan att nämna magen! Yes, jag kan fortfarande!!! Tjohoo!!! :-)
Förlåt att jag inte svarar på inlägget, men jag läste er IVF-historia. Känner igen mig mycket fast min infertilitetsproblem har gällt missfall istället för IVF. Du hade också i och för sig fått missfall, men den här hopplösheten som man känner när det bara blir besvikelser efter besvikelser är svår.
SvaraRaderaVa skönt att ni har er lilla på gång nu!
Och tråkigt med folk som tjatar om tillökning sådär. Jag har ju själv varit med om det. Så fort man kommer i en viss ålder verkar det som att alla får någon slags ska-ni-inte-skaffa-barn-tourettes-syndrom. De måste bara slänga ur sig det stup i kvarten. Men hur ofta frågar man annat sånt om privatlivet? "Ska du inte byta partner snart?"
Njut av det där lilla i magen. Jag har ju fått en jag med, och nu kämpar vi för att se om det går att få en nr två. Längtar så tilbaka till den där tiden när jag strök över magen och kände sparkarna.