Grattis lilla Mormor 96 år

Nu skall jag försöka skingra tankarna med att

 fira min lilla söta mormor som fyller 96 år idag!

Hipp Hipp HURRA för Mormor idag!

Familjen samlas hos henne och firar med 

lunchkalas, tårta, blommor och presenter!

Pappa får ledigt från sjukhuset några timmar, 

så jag åker dit för att hämta honom först, därifrån åker vi till mormors kalas.

Pappa verkligen kämpar hårt för att orka med detta, 

och jag gråter inombords när jag ser hans kamp.

Sedan nya läkarens besked i måndags, 

att pappa fått obotlig blodcancer av förra läkarens tidigare felmedicinering, 

så vill han inte äta, dricka eller röra sig. Han gav upp.

Som grädde på moset så snöar det för fullt ute och det är vitt överallt....ingen vår här inte!

Nej nu måste jag ladda mentalt för denna dag, 

inte heller denna födelsedag får min lilla söta mormor 

ett barnbarnsbarn i sin famn... fan fan fanfanfanfanfan

TUSEN TACK FÖR ATT NI FINNS!

ALL Kärlek till er!

Vidrig helg

Konferensen med jobbet i helgen blev oerhört jobbig och tung.

Tankarna snurrade och malde och snurrade och malde. Jag hade svårt att känna glädjen i vår supertrevliga konferens. Allt var bra, programmet, maten och underhållningen. Toppen!

Jobbigt blev det såklart när vårt missfall gav sig till känna i en störtblödning mitt på konferensen... Då blev det så plågsamt både med kraftiga magsmärtor och svår hjärtesorg.

Denna gång har jag upplevt hjärtesorgen SÅ MYCKET VÄRRE än förra missfallet i juni2011. SÅ MYCKET VÄRRE!!! Det känns så mycket mer definitivt. Jag är äldre, mer stressad över åldern och mer stressad över att tiden rinner iväg (för både mig och min sjuka far) och jag fortfarande är super-o-gravid! VIDRIGT JOBBIGT!

Konferensen blev svår då en av mina närmsta kollegor och nära vän berättade att hon skulle bli farmor i höst. Hon hade precis fått veta att sonen och hans fru just plussat, alldeles före konferensen. Dom ska få barn i november när vi skulle fått vårt. Jag hade SÅ svårt att känna glädje för hennes skull, men jag försökte verkligen vara glad och gratulera henne. Men inombords grät jag hejdlöst!

Sedan späddes eländet på under kvällen då en kollega plötsligt ropade till : "Yippie - jag blev just farmor". Hon fick ett sms från BB med foto på nya barnbarnet. Jag nästan spydde. Det kändes som ett slag i magen.

Oh vad jag kände mig småaktig som inte kunde glädjas med kollegorna i deras lycka. Allt jag kände var SORG, tomhet, avundsjuka och missunnsamhet. Vilka hemska känslor.

Jag slogs i flera timmar med alla jobbiga känslor och jag ville VERKLIGEN INTE dela vårt missfall med kollegornas baby-lycka, så jag höll tyst. FY SÅ JOBBIGT!!!

Jag ville samtidigt skrika ut till kollegorna på konferensen: "Håll käften om era jävla gravida ungar - jag kämpar som en tok och har just fått missfall IGEN och mår AS-RUTTET" - men jag höll tyst och kämpade mot tårarna resten av konferensen...

Söndagen tillbringade jag i sängen med svår huvudvärk, hemska magsmärtor och krossat hjärta.

Min make fick plocka upp spillrorna efter mig. Han matade mig med smärtstillande piller, men det fungerar inte mot hjärtesorg...

Vi har 2 ägg kvar i frysen. Om dom överlever upptiningen kan det bli återföring i maj/juni som tidigast. Hur skall jag orka VÄNTA tills dess???



Nu känner jag mig så nere att jag inte orkar blogga på ett tag.

Mitt VARMASTE TACK till er alla som skickat så rara hälsningar!

Ninna

Drömmen rasade! Missfall :-(

Jag är ju på konferens med jobbet fredag-lördag.

I dag innan jag åkte iväg till konferensen i morse, passade jag på att besöka Barnmorskan och ta ett nytt test.

Svaret jag fick var glasklart:

EJ GRAVID

Så nu vet jag! Vi fick tidigt missfall. Igen. Som sommaren 2011.

TVÅ finfina ägg åt helsike...

FANFANFANFANFANFANFANFANFAN

Skulle aldrig ha köpt den förbaskade Gravid-tidningen! fanfanfan

Ringde kliniken och meddelade vad som hänt. Dom beklagade verkligen och sa att jag skulle sluta med vaggisarna nu. Inom en vecka skall mensen dyka upp, annars måste jag kontakta dem igen.

Sedan skall nästa mens inväntas innan vi kan påbörja nytt försök på en tredje mens... FY FAAAAN FÖR DENNA VÄNTAN!!!

Så det blir ingen bebis 2012 för oss. Hoppet är helt ute.

Jag är så nere att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Försöker hålla skenet uppe för kollegorna, för jag vill inte berätta för dom!

TUSEN TACK FÖR ALLA ERA UNDERBARA HÄLSNINGAR!!! Utan dem hade jag gett upp för flera år sedan!

TACK FÖR ATT NI FINNS!!!

Kram Ninna

Helvete....

Nu vet jag varken ut eller in...

Håller allting på allt gå åt fanders nu? Nej, jag blöder inte (ännu), men mår urskumt. Orolig som attan, huvudet känns konstigt, lätt illamående och som sagt superorolig känsla i hela kroppen...

Jag lovade mig själv igår att inte bli testnojjig, men HUR fasiken skall man kunna låta bli när man håller på att gå under av oro????

Så jag testade nyss, nej jag VET att det inte är morgonurin nu heller.... Men i morse var jag ju inte så orolig som nu! och gissa vad det där jä---la testet säger: NOLL

Jag testade med en av stickorna jag fick på kliniken. Icke digital. Skall visa ett (ej gravid) eller helst TVÅ streck (gravid). Jag fick ett streck,  =Ej gravid.

Fan fan fan fan fan fan fan fan

Nu är jag mer nervös än någonsin. Jag kräks snart av oro.

Kan man ha fått missfall utan att blöda eller ha ont?

Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan

Förlåt alla svordomar, men jag måste lufta ut allt.... :-(

Ninna

Utmanar ödet???

Tack tack tack för alla era underbara hälsningar!

Jag hoppas och önskar att jag är faktiskt ÄR gravid. Men nu har jag lovat mig att inte bli test-tokig och prova varje dag, Nepp. Självbehärskning! ;-) Så jag skall testa på lördag igen! Så får vi se!

Idag var jag hos tandläkaren på rutinkontroll. Jag var tvungen att berätta om det eventuella underbara som finns i magen, eftersom det skulle tas en röntgenbild. Jag våndades länge, för det är ju alldeles för tidigt för att veta, och än mer för tidigt för att berätta för folk. Men eftersom tandläkaren MÅSTE veta och på så sätt kunna undvika vissa behandlingar så kände jag ändå att jag var tvungen att berätta.

Phuuu... Så vad det sagt. Men fortfarande känns det väldigt märkligt att ha talat med en "främling" om att det förhoppningsvis vilar en liten gobit i min mage...

Så när jag ändå är i farten så tänkte jag fråga er: NÄR vågar man börja hoppas på att det faktiskt skall fungera? Är det i vecka 36? Eller vecka 13?

Hur länge skall jag gå runt och låtsas som det regnar, att allt är som vanligt och IIIIIINGET AAAAAALLLS pågår (om någon undrar)???

Jag skall resa bort på fre-lö på Konferens & Kick-Off med jobbet. Som vanligt går jag på Alkoholfritt, så jag tror ingen reagerar så värst på det. Jag dricker ju inte heller i vanliga fall, (eftersom jag inte gillar alkoholsmaken).

Men jag undrar ändå. Hur länge väntar ni innan ni ens börjar VÅGA njuta av graviditeten? Det känns ju fånigt att bara vänta och om 8 månader inse att jag MISSAT hela graviditeten... Lika fel blir det kanske av att NJUTA nu och sedan få missfall om en vecka, eller om 4 veckor.

MEN FÖR TUSAN!!! Jag väntar väl barn, Jag väntar inte missfall! ELLER???

Är jag för kaxig nu? Det kommer SÄKERT att straffa sig. Jag är skrockfull som få, och än värre nu när jag plussat.

Så bara för att utmana ödet ytterligare en smula (Självbehärskning? Noll!)  så rockade jag loss efter tandläkarbesöket och köpte den här:

GALEN??? Ja absolut! Men "skiter det sig" pga av jag köpte en tidning nu, så är det väl meningen...

Nu ska jag försöka ta det lugnt i soffan några timmar! Helgen kommer att bli otroligt intensiv!!!

Kram på er alla raringar/ Ninna

Nytt test idag

Idag tog jag ett nytt test, nu kl 18. 

Japp, inte fega och testa på morgonurinen, 

nej då kl 18 efter en dag med mycket saftdrickande...

Ja iallafall tog jag ett test nyss och det visade samma sak:

Känner inte så mycket, men har flera väninnor som säger att dom inte märk av nåt förrän långt senare och det har ju blivit flera kottar för deras del. Så en stor del av mig hoppas verkligen på detta!!!

Tack för alla era hälsningar och även för er delade oro!

Men nu är en liten del av mig är orolig som tusan!!!

Imorgon är det jag som travar iväg och tar ett blodprov! Även om det visar att jag ä gravid, kan allt ju ändå sluta med forsande tårar och blod om ett tag :-(

Kram Ninna

RD 15 Testdag

Tusen TACK för alla värmande kommentarer jag fått efter den jobbiga störtblödningen som kom förra helgen. Det är ju det tecken man mist av allt önskar sig mitt i ruvningen. Allt hopp försvann när blodet rann, och jag slutade med vaggisarna samma dag. Fy tusan så tungt det blev, den kolsvarta veckan.

Sedan läste jag era kommentarer, tänkte om och fick nytt hopp. Jag började med vaggissarna igen och sa till mig själv att "OK, jag kör på med allt fram till TD" så får vi se.

Denna vecka har rullat på med sjukhusvistelse för min far. Idag fick han permis och skall tillbaka imorgon bitti. Vi får en dag hemma tillsammans. Så jag skall ta tillvara på den dagen så mycket jag kan.

Tecken på graviditet under veckan som gått: NOLL. Inte trött, inte öma bröst, inte värk, inga illningar i magen, inga smärtor, inget blod, INGET ALLS.

Hoppfullt inför testdagen? Nopp!

Men testdag är ju testdag. Eller hur? Testa måste man ju. Ingen ide att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det regnar? Eftersom jag inte kännt av något alls har jag inte heller frestats att tjuvtesta. Blödde ju kraftigt en vecka innan testdagen, så varför slösa ett test i onödan? 

Men jag testade lydigt i morse, med stickan jag fick på kliniken när vi var på ET.

Resultatet? 

Som jag trodde. Svaret skall ju avläsas efter 3 minuter. Då fanns bara ett TOMT HÅL som stirrade hånfullt mot mig i testrutan. Fy tusan vad surt. ca 5 timmar senare tog jag detta foto. Ett liiiiiiitet svagt streck visades... Efter 5 timmar.....


Gick några timmar med huvudet som malde och malde och var sedan tvungen att göra ett test till. Tog med mitt egen inköpta ClearBlue Digitaltest. Då fick jag detta svar:

Så hur tolka detta??????
Vilket test skall jag tro på? Vilket test skulle DU tro på?

Hur som helst. Jag måste köpa ett nytt eget test och ta i veckan som kommer så jag får klarhet!

Önskar er en underbar helg, själv skall jag försöka få ordning på tankarna :-)

Gravid? KAN DET VARA SANT??????? Tjohoo isåfall :-)!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kolsvart vecka

Vilken skruttvecka, jag vet inte var jag ska börja...

Hela veckan har jag besvärats av mina kiss-smärtor som suttit i sedan ÄP, då det gick lite fel och jag blödde mycket. Efter ÄP har jag haft märkliga "fantom"smärtor, det känns som om jag är konstant kissnödig. Och när jag kissar känner jag mig lika kissnödig igen efter någon minut...



I tisdags blev mosters hund sjuk, han dog i onsdags.
En familjemedlem som som funnits med oss i 16 år...

Inte blev det bättre när jag började blöda ordentligt i lördags morse.
8 dagar före testdagen den 10/3 känner jag att loppet är kört!

Har ABSOLUT INGA som helt tecken på graviditet, känner NOLL, men blodet talar sitt tydliga språk!

TACK för alla tummar, även om jag nästan är helt säker på att allt skitit sig!!!

fan fan fan fan fan fan fan

RD 3 ålderspanik

Vad hände? Hur tusan hann jag bli så här gammal och fortfarande barnlös? Alla i min omgivning vet att jag är otroligt barnkär, och mina klasskamrater i högstadiet och gymnasiet hade koll på min namnlista redan då. Ja, namnlistan på vad mina ÅTTA framtida barn skulle heta. Alla hade fått tre fina namn var. Denna lista var vida känd, och jag skulle självklart plugga klart och sedan bilda familj så fort jag kunde efter universitetet.

Nu blev det inte så. Jag pluggade, och pluggade, och jobbade och pluggade igen. Och träffade maken. Och det hände inget mer.....

Jag blir ju 39 i år, ålders-stessen är total. Inte för själva siffran i sig, jag känner mig inta alls nära 40! Men jag är stressad för att alla dörrar stängs för oss när vi uppnår "fel ålder".

Adoption är redan kört pga min makes ålder och sjukdomsbakgrund.

Ivf stängs snart då jag är farligt nära övre gränsen ... Vi har trots allt kämpat med vår ofrivilliga barnlöshet i över 10 år, så jag tror nu inte allt kommer att lösa sig över en natt. (eller kanske gör det de?)

Denna ålderspanik gör att jag känner mig så galet stressad inom mig att jag spricker...

Hur skall jag kunna vara lugn och avslappnad? Jag MÅSTE ju vara det nu, för dubbelprickarnas skull. För att ge dom en rimlig chans att känna efter att DETTA är livmodern dom vill fästa i och växa på sig!

Vad finns då kvar?
Fosterbarn? Jourhem?

Eller måste jag förlika mig med tanken att vi aldrig blir en familj. Den tanken är KOLSVART och VÄGER TON!!!

Nu ska jag inte måla fan på väggen, för vi har ju TD om 10 dagar SAMT ett IVF kvar om detta misslyckas. MEN STRESS-TANKARNA TYNGER NER MIG!!!

Hur tänker ni? Jagas ni av stress, ni medsystrar som befinner er på 40-streckets rand? Hur hanterar ni det? HUR SKA JAG GÖRA???

Kram Ninna

RD 2 njuter av helgen

Helgen har bjudit oss på ett fantastiskt väder med strålade sol från en klarblå himmel. Vi har promenerat längs sjön, men vågade oss inte ut på isen längre...den ser otäckt grå-svart ut nu... Tillbringade lördagen hos vännerna, promenerade i solen, lagade tre-rätters tillsammans, genomled melodifestivalen och spelade sedan roliga sällskapsspel tills långt efter midnatt :-) En toppenhelg helt enkelt!

TACK TACK TACK för alla era rara hälsningar! Javisst hoppas jag på plus nu, gärna dubbla såklart, men även ETT PLUS VORE KALASKUL!!!

TACK för tummar som hålls över hela landet, fortsätt gärna med det.Det behöver både jag och äggen!

Det vore ju själva tusingen om det inte skulle tas sig nu, med TVÅ kalasfina ägg!

Vår klinik bedömde risken för twins som liten pga att jag bara plussat EN gång tidigare, på alla försök. Men som sagt, skulle det ske ett under med twins blir jag överlycklig.

Känner molande värk i vänster cykelstyre idag. Började igår kväll. Så där som det varit varje gång hittills. Vill gärna tro att det är bra...men vem vet?

kram Ninna

RD 1- ET blev en överraskning

Igår gjorde vi vår ET efter ÄP i onsdags. Visst har vi haft otur med mycket, men nu är det dax för vindarna att vända!!!

Jag har repat mig efter störtblödningen, trots att jag sov hela onsdagen och hade jobbig värk hela torsdagen.

I går morse vaknade jag smärtfri och förväntansfull. Tillsammans åkte vi till kliniken för ET.

Väl framme gled att på utan problem eller trassel, ända in i själva Återföringsrummet. Där ville dokton tala med oss innan återföringen. Jag blev genast lite orolig. Hade det med störtblödningen att göra? Hade inte våra ägg klarat sig? Frågorna rasslade runt i huvudet som en virvel-vind....helt i onödan...

För doktorn ville bara kolla av med mig, oss, vad som hänt under ÄP och hur jag mådde nu.

Jag berättade min version, maken sin och vi fick lugnande besked, att inget var fel med mig. 

Så frågade doktorn "hur många vi ville ha"??? Hur många? Ett barn blir bra, tack sa jag och log. Han log då tillbaka och sa att våra ägg såg så fina ut och att dom valt ut två (2) fina om vi ville ha dem båda tillbaka nu. Annars går en till frysen.

Vi talade om fördelar, nackdelar, risker mm en stund, men kom fram till att vi våga chansa på två. KANSKE stannar i allafall ett???

Ja, det är ju inte mitt problem med nattvak och blöjor skrattade doktorn :-)

Så vi fick TVÅ :-)

Sköterskan sa att vi är det mest positiva, glada par dom mött och att allt skulle gå SÅ bra om det nu skulle råka bli två knoddar av detta.

Men vi satsar på att få minst ETT att fästa :-) Två bli en välkommen bonus!


Så NU behöver vi alla tänkbara tummar och tår till första milstolpen 10 mars. Helst även i ytterligare 8 månader :-)

Önskar er nu en underbar helg!

Störtblödning på ÄP

Vår äggplockning den 22/2 blev en mardröm...igen...


Vi kom in på morgonen vid 07 till kliniken. Inskrivning och liten väntan innan jag kom in på salen vid 07,30 och maken gick iväg för att "göra sitt"...

Jag fick byta om till de supersexiga långstrumporna, hårnätet och operationsrocken. Mmm läckert... men skönt iallafall. :-)

Så kom en sköterska (barnmorska?) in med några piller (panodil och citodon) och satte en infart.

(Minns ni förra gången? (när första infarten, i armen, lossnade redan i sängen och jag blödde en del, då fick jag en ny infart i handen (aj!) som oxo lossnade på väg in i operation, jag blodade ner golvet och fick vända om för att få en ny, en tredje infart i andra handen (aj som fan igen). det var ett blodigt minne från vår ÄP)

Nu fick jag en infart i armen, utan problem. När maken kommit tillbaka, kände jag min lagom "lullig och dimmig i skallen av pillren", då sa sköterskan att det var dax för vår ÄP.

In till operation, invägning på vägen, som vanligt nåt kg plus efter sista ÄL-sprutan, (det har varit så varje gång. Denna gång kunde jag inte heller ha vigselringarna på mig efter ÄL-sprutan.)

Hälsade på läkaren, barnmorskan och praktikanten, fick hoppa upp i stolen, indentifiera oss för lab-personalen och så var det dax.

Innan jag fick mina "droger" i handen sa jag till läkaren, att jag har bara ett önskemål denna gång. Jag vill INTE ha ett nytt brännsår på magen efter värmedynan. (minns ni stora brännsåret jag fick den gången?)

Så långt allt väl!

Fick mina droger och blev "lagom väck", så inleddes processen. Upp på skärmen visades strax våra ägg och nålen. Plockningen gjordes på ena sidan och allt flöt på bra. Så när andra sidan skulle plockas gjorde det ont, så jag fick mer droger.

Men så plötsligt kände jag hur något började rinna ur mig, som om jag kissade på mig. Känslan var MYCKET märklig. Jag var alldeles för omtöcknad för att orka fråga vad som hände, men förstod att det inte var bra, för det blev en faslig aktivitet på personerna i rummet.

Så hördes ett stort "splash" och min man ryggade tillbaka. En stor blodpöl på golvet...

Jag blödde som en tok. Som vid en förlossning nästan. Barnmorskan och läkaren fick en väldig fart. Snabbt mättes mitt blodtryck (ca 100/60). Sedan stoppades blödningen med en gigantisk tampong. Nej ingen vanlig tampong, detta var en specialare för att stoppa underlivsblödningar. Den såg ut om en fyllt kondom med två långa snören. På det kläddes jag i nättrosor och tjocka bindor. Jag var så borta att jag inte märkte vad som pågick, mer än som i en luddig dimma. Ganska läskigt faktiskt.

Jag fick hjälpas tillbaka till vilo-salen, där jag kopplades upp mot dropp och övervakades i över 6 timmar efter ÄP. Jag var likblek, as-trött och sov hela tiden. Sedan piggnade jag till, hade värk "överallt" (nåja, magen och ryggen och underlivet var mörbultat), och ville bara hem. Så efter fler noggranna undersökningar om blödningen hade avstannat så fick jag tillslut tillstånd att åka hem.

När jag satt i bilen och vi rullade hemåt, var jag fortfarande "drogad" med smärtstillande, och tur var väl det. För jag kände varje lite sten på marken, varje asfaltsgupp och varje löv vi rullade över gjorde ont.

Hemma igen, var det soffläge som gällde. "Magen" sa ifrån, jag kunde inte sitta ligga eller stå utan smärta. Fy tusan. Samtidigt var jag makalöst trött och kunde inte sluta gäspa...

Sov till och från resten av dagen. Sedan somnade jag för natten redan vid 21. Fortfarande ont och öm.

Har ni någonsin varit med om en blödande störtflod vid ÄP???

Jag fick order om att vila ordentligt och sköta om mig till ET som blir idag den 24/2.

Det blev en Prinsessa

Imorse, den 23:e februari 2012 kl 04,26 kom hon alltså, Sveriges nya prinsessa.

51 cm lång och 3280gram tung!

kl 12, skjuter slottet salut, med 42 skott!

Namnet avslöjas imorgon av nyblivna morfar Kungen.

Vid en kunglig konselj i morgon meddelar kungen om barnbarnets titel, namn, tilltalsnamn och vilket hertiginnedöme som tronarvingen tilldelas.

Och så här lyder riksmarsalkens officiella meddelande:

"Riksmarskalksämbetet har glädjen att meddela att H.K.H. Kronprinsessan Victoria torsdagen den 23 februari 2012 kl 04.26 nedkom med en dotter. Såväl moder som barn mår bra."

Den nyblivna familjen lämnande sjukhuset redan kl 13 på torsdagen, ca 12 timmar efter dom anlänt dit. Snabba ryck!

Önskar stillhet, lycka och kärlek till Kronprinsessan, Prins Daniel och nyfödda Prinsessan

Förlovningsdagen imorgon 24/2 får ni fira som en familj - äntligen! GRATTIS!

Köpeunge eller ej?

Tänk att det är lite skamligt att vara i vår situation. "Att man inte kan få till en unge". Att man är tvungen att få IVF-hjälp eller ännu värre: köpa sig en unge, för det är ju ingen riktig unge ens, men nåt att ha i väntan på ett riktigt barn. Ett eget barn. Ja biologiskt då, för en köpe-unge räknas ju inte som en riktig.

Eller???

Fy vad less jag blir på vissa människors tankar, fördomar och åsikter.

Ett adopterad barn är oerhört efterlängtat, familjen har uppoffrat så mycket för att få sitt barn och blod är verkligen inte tjockare än vatten. Jag har själv adopterade kusinbarn (i pappas släkt) och adopterade kusiner (i mammas släkt).

Vi själva får inte adoptera (fast vi vill!!!) pga makens sjukdomsbild. Så vi har BARA IVF att förlita oss på. Får vi inte till "en unge" med IVF så är det kört för oss. Ingen back-up-plan finns...

Skitjobbigt att veta. Det är nu det gäller.

Nej för all del, känn ingen press....

MEN DET MÅSTE BLI PLUS NU OCH EN 40 VECKORS BEBBE-leverans efter det :-)


Kram Ninna

Klartecken idag!

Tack för värmande hälsningar och kommentarer! Jag blir varm och glad ända in i själven av varje rar tanke ni skänker mig/oss i denna tunga och svåra situation!

T A C K!

Jag var på VUL idag. Allt såg toppen ut! "Maggen" är full av blåsor som växt sig lagom jämnstora och fina. Det var iallafall vad IVF-doktorn sa! Så dom tycker vi skall köra på som planerat!

Så nu kör vi!
Sprutar och sprayar som nu fram till söndag!

På måndag är det ÄL-sprutan, på onsdag ÄP och på fredag ET :-)

När allt är tungt och jävligt kan man lika gärna ösa på med lite till, eller hur ;-) Vet ni vad: Makens jobb gick i KK igår! Så nu är han akut arbetslös från idag...

Så där ja! Vad mer kan gå åt pipsvängen?????

kram kram Ninna

♥ Alla hjärtans dag ♥

Nu har vi firat alla hjärtans dag tillsammans, maken, mamma, pappa och jag. Det känns så skönt att få vara tillsammans här hemma. Varje liten dag är en ny milstolpe.

Jag vet att det år åt fel håll för pappa, varje timme är han närmare slutet, MEN jag är SÅÅÅÅ glad att han kan bo hos oss, så vi kan ses och bara vara tillsammans varje dag nu.

Hospis? frågade någon, NEJ TACK! Jag sköter hellre om pappa själv! Har jobbat som volontär på Hospis, och sett de sjuka tillbringa sina sista timmar i livet utan nära och kära, utan någon alls omkring sig. NEJ TACK! Så länge jag bara kan så tar jag hand om Pappa själv. Finns inga alternativ för mig.

Sedan är det så mycket pappa vill berätta och tala med mig om, hur ska vi kunna göra det om vi inte är nära varandra? Pappa berättar, jag skriver ner. Önskar bara att tiden kunde stanna, för nu äntligen berättar pappa saker för mig som jag undrar i hela mitt liv. Känns som om jag måste komma ihåg och skriva ner allt.

TUNGT? Jajjamän, visst är det tungt. Inte fysiskt alls, utan själsligt. När jag ser hur dåligt pappa mår, hur ha lider av sin kraftlöshet, hur kan kämpar och kämpar mot sin blodsjukdom, då smärtar det så fruktansvärt mycket i mitt hjärta. Vill ju ha min snälla goa pappa kvar i livet i många många år till.

Älskade, älskade, Kära lilla Pappa! 

Så till nästa tunga del i livet. Sprayandet och sprutandet. För jag har faktiskt fortsatt med det. Känner att jag inte bara kan sluta för att detta pågår runtomkring mig.

Nej, jag kör på med sprayen och sprutorna som planerat. Aj som faaan vad det svider denna omgång. Som att hälla salubrin rakt ner i ett öppet sår. Jätteskönt, NOT.

Vet inte om det är kloke eller inte, men för sjutton. Jag vågar heller inte vänta. Är ju snart 39. Skall dettta fungera någon gång så har jag inte lyxen att kunna vänta nu.

Iallafall fram till ÄP: Sen får vi se vad doktorn tycker. Kanske alla får gå till frysen ett tag. Eller inte. Jag vet varken ut eller in. Har jag mindre chans att plussa pga detta? HAde jag vetat svaret hade allt varit löst :-)

Jag sprayar på och sprutar på så får vi se vilken "dom" doktorn ger mig!

Värme och Kärlek till er alla!

I dödens väntrum

Tack alla rara för era fina hälsningar och kommentarer!

Jag vill förklara min tystnad.

Jag finns här, och sprayar på, men det pågår något annat, mycket tungt och smärtsamt i mitt liv nu.

Min älskade pappa är akut döende och bor hemma hos oss, då sjukhuset skickade hem honom "då det inte finns något mer att göra". Hur f-n kan man behandla en gammal skötsam och underbar man så? Ingen hjälp på 2 år, då jag och han sökt hjälp överallt. Så i fredags sa hans läkare på sjukhuset att det nu bara är dagar kvar innan det är slut. Och skickade hem honom! Ingen har tagit ansvar, ingen har gjort uppföljningar eller kollat vad som är fel. Ingen har åtgärdat orsaken, bara dämpat symtomen.

Jag berättar för er som följer bloggen, det är så många som undrar.

Orkar inte mer. Min lillasyster förlorade vi för 3,5 år sedan. Min mormor för 3 år sedan, min makens bästis har fått cancer och nu min älskade pappa som tiden rinner ut för... HUR F-N SKALL JAG ORKA DETTA?????

Jag mår SÅÅÅÅÅÅÅÅ ruttet nu. Min läkare avrådde mig från att fortsätta IVF mitt i detta, men jag har samtidigt ålders/tidspanik att jag inte kan skjuta på det. Hur göra? Måste sluta - tårarna forsar!

"Slappna av så går det"

"Slappna bara av så går det, ska du se"...

Asså, jag bara avskyr dessa ord!

Om alla bara kunde hålla truten stängd när dom kommenterar saker som inte begriper sig på.

Klart som fan att det inte löser sig av sig självt "bara man slappnar av".... Så otroligt korkat och dumt sagt. Men folk som inte provat på barnlöshet, undersökningar och IVF.. fattar inte vad dom säger.

"Så vad gör ni om ni inte får barn då?"

Den frågan vill man bara inte höra när man står inför eller är mitt i en IVF. Här lägger man hela sin själ, all kraft, ork och styrka i ett elelr flera IVF-omgångar. Inte tusan kan man då tänka att det inte skall fungera. Det finns ju massor av solskens-sagor bland IVF-bloggarna :-)

"Men tänk om ni inte får barn, Vad händer då? "

"Tänk om" finns inte. Klart man skall prova allt först innan man ens tänker tanken. Jag är snart 39, och har INTE slutat hoppas!!!

Klart det kommer att gå vägen snart.....eller.....???

Kan ju inte säga att jag är positiv i tanken hela tiden, men jag har absolut ingen lust at bli motarbetad av "korkade/oförstående" medmänniskor.

De enda personerna jag kan tänka mig dela mina känslor, tankar och åsikter med - det är ER!!!

Kram kram kram <3

Spraypaniken löst

Tusen tack för alla era lugnande svar - jag sprayar på som vanligt.

Nu får jag inte missa igen - så jag har bett maken lägga in larm om sprayning i våra mobiler. Yepp, det ringer även i hans. Vi är ju två om detta, eller hur???

Så när det ringer spray-larm i hans mobil så ringer han till mig och påminner mig:-)

TACK sötisar :-)

Satan, jag glömde bort!

Lördagen tillbringade vi hemma hos mannens bästis, han med cancern ni vet. Yepp, han har nu fått sin första giftbehandling nu i veckan och fick komma hem över helgen. Han mår ruttet!

Vi kom tidigt på förmiddagen. Vännen hade just fått i sig alla 24 morgonpiller. Plötsligt ser jag hans ansiktsfärg försvinna, hans ögon rullade i huvudet och jag kände direkt att han höll på att svimma. Mycket riktigt. Sekunden därpå for han ihop som ett korthus.

Turligt nog var jag "snabb som en vessla" (enligt maken, som förundrat såg på och aldrig han förstå vad som var på gång) och han fånga vännen innan han föll till golvet. På så vis hindrade jag honom att falla handlöst i ett bord mm som stod dumt till. USch, det hade kunna gå riktigt illa.

Det var första gången han svimmade. Han var chockad efteråt och så tacksam, att jag fångat upp honom i fallet, att han grät.

Detta är en tuffing. En karla-karl som inte visar eller talar om "känslor och annat tjafs". Men som under sin sjukdomstid vågat bejaka en ny sida av sig själv.

Nu talar vi flera gånger i veckan i telefonen, vännen och jag. Vi talar om allt. Sedan ber han mig hälsa till min gubbe - hans bästis. Själva har killarna svårare att vädra det som behöver vädras. Kan bero på att jag tyvärr har 30 år längre erfarenhet av sjukhus och livshotande sjukdomar. Och det märker vännen, och säger att han vågar fråga mig om allt nu. Skönt känner jag, om min erfarenhet och mina upplevelser kan stötta honom nu.

Efter en heldag hos honom for vi vidare till andra vänner på spelafton och supé.

Jättetrevligt och vi kom hem sent.

För sent. Jag däckade direkt.

Det var då det gick åt skogen. Jag glömde bort att SPRAYA.....Satan. Kom på det imorse när jag vaknade. Så nu har jag väl förstört nåt. Det är ju "bara" spraydag 3 som gick åt pipsvängen, men ändå!

Så vad gör jag nu? Sprayar på resten som vanligt och hoppas att allt fungerar ändå!

Tusan vad jobbigt det var att komma på att jag glömde bort sparyen.

Sån liten grej, men enormt stor för mig just nu känner jag.

Satan.

Kram Ninna