Tack tack tack för alla era underbara hälsningar!
Jag hoppas och önskar att jag är faktiskt ÄR gravid. Men nu har jag lovat mig att inte bli test-tokig och prova varje dag, Nepp. Självbehärskning! ;-) Så jag skall testa på lördag igen! Så får vi se!
Idag var jag hos tandläkaren på rutinkontroll. Jag var tvungen att berätta om det eventuella underbara som finns i magen, eftersom det skulle tas en röntgenbild. Jag våndades länge, för det är ju alldeles för tidigt för att veta, och än mer för tidigt för att berätta för folk. Men eftersom tandläkaren MÅSTE veta och på så sätt kunna undvika vissa behandlingar så kände jag ändå att jag var tvungen att berätta.
Phuuu... Så vad det sagt. Men fortfarande känns det väldigt märkligt att ha talat med en "främling" om att det förhoppningsvis vilar en liten gobit i min mage...
Så när jag ändå är i farten så tänkte jag fråga er: NÄR vågar man börja hoppas på att det faktiskt skall fungera? Är det i vecka 36? Eller vecka 13?
Hur länge skall jag gå runt och låtsas som det regnar, att allt är som vanligt och IIIIIINGET AAAAAALLLS pågår (om någon undrar)???
Jag skall resa bort på fre-lö på Konferens & Kick-Off med jobbet. Som vanligt går jag på Alkoholfritt, så jag tror ingen reagerar så värst på det. Jag dricker ju inte heller i vanliga fall, (eftersom jag inte gillar alkoholsmaken).
Men jag undrar ändå. Hur länge väntar ni innan ni ens börjar VÅGA njuta av graviditeten? Det känns ju fånigt att bara vänta och om 8 månader inse att jag MISSAT hela graviditeten... Lika fel blir det kanske av att NJUTA nu och sedan få missfall om en vecka, eller om 4 veckor.
MEN FÖR TUSAN!!! Jag väntar väl barn, Jag väntar inte missfall! ELLER???
Är jag för kaxig nu? Det kommer SÄKERT att straffa sig. Jag är skrockfull som få, och än värre nu när jag plussat.
Så bara för att utmana ödet ytterligare en smula (Självbehärskning? Noll!) så rockade jag loss efter tandläkarbesöket och köpte den här:
GALEN??? Ja absolut! Men "skiter det sig" pga av jag köpte en tidning nu, så är det väl meningen...
Nu ska jag försöka ta det lugnt i soffan några timmar! Helgen kommer att bli otroligt intensiv!!!
Kram på er alla raringar/ Ninna
Jag hoppas och önskar att jag är faktiskt ÄR gravid. Men nu har jag lovat mig att inte bli test-tokig och prova varje dag, Nepp. Självbehärskning! ;-) Så jag skall testa på lördag igen! Så får vi se!
Idag var jag hos tandläkaren på rutinkontroll. Jag var tvungen att berätta om det eventuella underbara som finns i magen, eftersom det skulle tas en röntgenbild. Jag våndades länge, för det är ju alldeles för tidigt för att veta, och än mer för tidigt för att berätta för folk. Men eftersom tandläkaren MÅSTE veta och på så sätt kunna undvika vissa behandlingar så kände jag ändå att jag var tvungen att berätta.
Phuuu... Så vad det sagt. Men fortfarande känns det väldigt märkligt att ha talat med en "främling" om att det förhoppningsvis vilar en liten gobit i min mage...
Så när jag ändå är i farten så tänkte jag fråga er: NÄR vågar man börja hoppas på att det faktiskt skall fungera? Är det i vecka 36? Eller vecka 13?
Hur länge skall jag gå runt och låtsas som det regnar, att allt är som vanligt och IIIIIINGET AAAAAALLLS pågår (om någon undrar)???
Jag skall resa bort på fre-lö på Konferens & Kick-Off med jobbet. Som vanligt går jag på Alkoholfritt, så jag tror ingen reagerar så värst på det. Jag dricker ju inte heller i vanliga fall, (eftersom jag inte gillar alkoholsmaken).
Men jag undrar ändå. Hur länge väntar ni innan ni ens börjar VÅGA njuta av graviditeten? Det känns ju fånigt att bara vänta och om 8 månader inse att jag MISSAT hela graviditeten... Lika fel blir det kanske av att NJUTA nu och sedan få missfall om en vecka, eller om 4 veckor.
MEN FÖR TUSAN!!! Jag väntar väl barn, Jag väntar inte missfall! ELLER???
Är jag för kaxig nu? Det kommer SÄKERT att straffa sig. Jag är skrockfull som få, och än värre nu när jag plussat.
Så bara för att utmana ödet ytterligare en smula (Självbehärskning? Noll!) så rockade jag loss efter tandläkarbesöket och köpte den här:
Nu ska jag försöka ta det lugnt i soffan några timmar! Helgen kommer att bli otroligt intensiv!!!
Kram på er alla raringar/ Ninna
KLart du ska unna dig en tidning =).
SvaraRaderaVi valde att vänta till vecka 12-13 innan vi berättade, men det är ju så olika...
För de allra närmsta berättade vi direkt när vi visste, nästan.
Följ era hjärtan och berätta när det känns rätt.
Och grattis igen, nu vågar jag faktiskt säga att du troligtvis är gravid =). Så underbart.
Massa kramar
Det är så olika när man vågar börja glädjas och njuta, det är så individuellt. Gör som du känner vill göra, för att det är som är rätt för dig.
SvaraRaderaKramar
Du måste försöka njuta och våga tro. Fick du taget ett blodprov?
SvaraRadera(Jag köpte också den tidningen idag....)
Stor kram
Anna
De flesta i vår omgivning visste om vad vi gått igenom och när, så det gick liksom inte att dölja så länge. För familjen berättade vi dagen efter plusset. =)
SvaraRaderaNärmaste vännerna berättade vi också för direkt, resten frågade efter ett tag.
Jag resonerade också så, att jag väntade barn och inte missfall. Och jag tänkte att OM det skulle skita sig så var det lite skönt att omgivningen visste vad som hänt, så kunde jag vara hur ledsen jag ville och behövde vara.
Vid ett par IVF-er har jag börjat blöda på jobbet och naturligtvis brytit ihop där, så det var skönt att arbetskamraterna visste.
Jag fick ju en blödning med i början av graviditeten och då fick jag mycket stöd från omgivningen, vilket var skönt.
Tilläggas bör att vi är alla olika, detta är vad som fungerade för oss. Jag tror du måste känna själv vad som är rätt för dig. Jag berättade för dem som det kändes rätt att berätta för och som jag rent egomässigt kände att jag kunde ha glädje av dels under graviditeten och dels om det skulle hända något med bebisen.
Men jag önskar dig all lycka och du ska se att det ska gå bra det här!
Och du, har man längtat så länge som du så förstår jag att du vill känna känslan av att äntligen få köpa den där tidningen! Det gjorde du helt rätt i.
Kram!
Vad glad jag blir när jag ser att du köpt tidningen. Jag är så superglad för din skull, över att du äntligen är gravid. Du är en av de första bloggarna av denna sort som jag började följa. Och nu, äntligen!
SvaraRaderaNjut så mycket du kan och vill. Oron kommer alltid finnas. Jag oroade mig mer än vad jag njöt, det ångrar jag idag såklart, men min oro tog över och jag hade ingen att ventilera den med. Men de stunder jag njöt, ja då njöt jag! =)
Berätta när du/ni själva vill. Det finns inget rätt eller fel. Vi berättade för de närmaste på en gång. Arbetskamrater i v.12 och för alla andra efter RUL i v.18. Gör det som känns bäst, då blir det bra.
Kram!
Förstår oron. Försök och njuta. Ta vara på stunderna då ren och pur glädje sköljer över dig. Klart som tusan att du ska unna dig en tidning. Det glädjer mig och många fler, att ni plussat. Håller tummarna för Er.
SvaraRaderaKram till Dig...
//Kirane
Jaa, lite galet är det nog. Men å andra sidan måste du väl få vara lite galen nu när du ÄNTLIGEN är gravid. Dessutom utsöndrar du en masa goda endorfiner till embryot så h*n kommer att vilja stanna. Stort grattis och sort lycka till på lördag!
SvaraRaderaAlla är vi olika...vissa berättar på en gång medans vissa väntar...när det gäller att "släppa oron" så är det oxå olika...
SvaraRaderaDet har mycket med att göra hur vägen till ens dröm har gått...vissa kanske inte ens behöver mer än några minuter så är ett frö sått medans vissa kräver år efter år o det är då oron blir som störst..att man inte vågar hoppas menar ja...
Men ja tycker du ska gå efter egen känsla...men tt tips är att du o din man pratar om det..så ni är bägge överens om hur ni vill ha det så det inte kommer ut mot den enas vilja...
De säger ju att de första 12 veckorna är de mest riskfylda veckorna så ja har tagit en dag i taget mot riktningen 12 veckor..för att sen våga satsa o tro på framtiden..
När det gäller att "komma ut" med nyheten så har ja o Henrik väntat tills vi har varit på det första ultraljudet..den sk rutinkontrollen där man ser barnets tillväxt o hur långt långet man egentligen är o man får ett mer fastställt datum på bf...o det brukar man göra nån gång i vecka 17-21..Kan hända att det varierar beroende på vart man bor..
Men du ska gå efter egen känsla o när du o din man tycker det anses som rätt tillfälle...även om man SÅ GÄRNA o SÅ MYCKET vill berätta för hela världen så hinner man även om man väntar..
Ja resonerar så att det är bättre o säga till en massa vänner, släktingar osv att man väntar barn (då i senare skede) än att behöva berätta en gång till för alla att man t.ex har fått missfall...men alla är vi olika...
Var du iväg o tog ett blodprov??
Ha nu en underbar helg...njut av helgen o njut av det som finns inom dig...låt dig själv få känna en gnutta lycka o glädje (vet att det inte är lätt men du förstår säkert vad ja menar)
Varmaste kramar till dig