Konferensen med jobbet i helgen blev oerhört jobbig och tung.
Tankarna snurrade och malde och snurrade och malde. Jag hade svårt att känna glädjen i vår supertrevliga konferens. Allt var bra, programmet, maten och underhållningen. Toppen!
Jobbigt blev det såklart när vårt missfall gav sig till känna i en störtblödning mitt på konferensen... Då blev det så plågsamt både med kraftiga magsmärtor och svår hjärtesorg.
Denna gång har jag upplevt hjärtesorgen SÅ MYCKET VÄRRE än förra missfallet i juni2011. SÅ MYCKET VÄRRE!!! Det känns så mycket mer definitivt. Jag är äldre, mer stressad över åldern och mer stressad över att tiden rinner iväg (för både mig och min sjuka far) och jag fortfarande är super-o-gravid! VIDRIGT JOBBIGT!
Konferensen blev svår då en av mina närmsta kollegor och nära vän berättade att hon skulle bli farmor i höst. Hon hade precis fått veta att sonen och hans fru just plussat, alldeles före konferensen. Dom ska få barn i november när vi skulle fått vårt. Jag hade SÅ svårt att känna glädje för hennes skull, men jag försökte verkligen vara glad och gratulera henne. Men inombords grät jag hejdlöst!
Sedan späddes eländet på under kvällen då en kollega plötsligt ropade till : "Yippie - jag blev just farmor". Hon fick ett sms från BB med foto på nya barnbarnet. Jag nästan spydde. Det kändes som ett slag i magen.
Oh vad jag kände mig småaktig som inte kunde glädjas med kollegorna i deras lycka. Allt jag kände var SORG, tomhet, avundsjuka och missunnsamhet. Vilka hemska känslor.
Jag slogs i flera timmar med alla jobbiga känslor och jag ville VERKLIGEN INTE dela vårt missfall med kollegornas baby-lycka, så jag höll tyst. FY SÅ JOBBIGT!!!
Jag ville samtidigt skrika ut till kollegorna på konferensen: "Håll käften om era jävla gravida ungar - jag kämpar som en tok och har just fått missfall IGEN och mår AS-RUTTET" - men jag höll tyst och kämpade mot tårarna resten av konferensen...
Söndagen tillbringade jag i sängen med svår huvudvärk, hemska magsmärtor och krossat hjärta.
Min make fick plocka upp spillrorna efter mig. Han matade mig med smärtstillande piller, men det fungerar inte mot hjärtesorg...
Vi har 2 ägg kvar i frysen. Om dom överlever upptiningen kan det bli återföring i maj/juni som tidigast. Hur skall jag orka VÄNTA tills dess???
Nu känner jag mig så nere att jag inte orkar blogga på ett tag.
Mitt VARMASTE TACK till er alla som skickat så rara hälsningar!
Ninna
Tankarna snurrade och malde och snurrade och malde. Jag hade svårt att känna glädjen i vår supertrevliga konferens. Allt var bra, programmet, maten och underhållningen. Toppen!
Jobbigt blev det såklart när vårt missfall gav sig till känna i en störtblödning mitt på konferensen... Då blev det så plågsamt både med kraftiga magsmärtor och svår hjärtesorg.
Denna gång har jag upplevt hjärtesorgen SÅ MYCKET VÄRRE än förra missfallet i juni2011. SÅ MYCKET VÄRRE!!! Det känns så mycket mer definitivt. Jag är äldre, mer stressad över åldern och mer stressad över att tiden rinner iväg (för både mig och min sjuka far) och jag fortfarande är super-o-gravid! VIDRIGT JOBBIGT!
Konferensen blev svår då en av mina närmsta kollegor och nära vän berättade att hon skulle bli farmor i höst. Hon hade precis fått veta att sonen och hans fru just plussat, alldeles före konferensen. Dom ska få barn i november när vi skulle fått vårt. Jag hade SÅ svårt att känna glädje för hennes skull, men jag försökte verkligen vara glad och gratulera henne. Men inombords grät jag hejdlöst!
Sedan späddes eländet på under kvällen då en kollega plötsligt ropade till : "Yippie - jag blev just farmor". Hon fick ett sms från BB med foto på nya barnbarnet. Jag nästan spydde. Det kändes som ett slag i magen.
Oh vad jag kände mig småaktig som inte kunde glädjas med kollegorna i deras lycka. Allt jag kände var SORG, tomhet, avundsjuka och missunnsamhet. Vilka hemska känslor.
Jag slogs i flera timmar med alla jobbiga känslor och jag ville VERKLIGEN INTE dela vårt missfall med kollegornas baby-lycka, så jag höll tyst. FY SÅ JOBBIGT!!!
Jag ville samtidigt skrika ut till kollegorna på konferensen: "Håll käften om era jävla gravida ungar - jag kämpar som en tok och har just fått missfall IGEN och mår AS-RUTTET" - men jag höll tyst och kämpade mot tårarna resten av konferensen...
Söndagen tillbringade jag i sängen med svår huvudvärk, hemska magsmärtor och krossat hjärta.
Min make fick plocka upp spillrorna efter mig. Han matade mig med smärtstillande piller, men det fungerar inte mot hjärtesorg...
Vi har 2 ägg kvar i frysen. Om dom överlever upptiningen kan det bli återföring i maj/juni som tidigast. Hur skall jag orka VÄNTA tills dess???
Nu känner jag mig så nere att jag inte orkar blogga på ett tag.
Mitt VARMASTE TACK till er alla som skickat så rara hälsningar!
Ninna
Du är inte småaktig utan fullständigt normal. Man klarar inte hur mycket som helst, så är det. Sörj detta nu och låt det ta sin tid. Kom tillbaka sen med ny energi. Snart är maj här. Bara dryga månaden kvar.
SvaraRaderaStor Kram till dig!
Jag är så fruktansvärt ledsen för er skull. Hade jag varit dig hade jag tagit ledigt ett tag och bara varit. Tagit hand om varandra. Hoppas tiden går snabbt till juni.
SvaraRaderaStyrkekramar
Jag känner så igen mig. Hjärtat har brustit och ändå ska man va duktig och ställa upp på och ta hänsyn till andra och jobbkonferensa fast både kropp och själ har ont. Varför ska man vara så fruktansvärt och nästan orimligt duktig jämt?
SvaraRaderaOch jag förstår stressen. Men det finns tid, och så småningom kommer orken också. Jag är flera år äldre än du, och har liksom du en svårt sjuk förälder (min pappa är död sen flera år redan). Men nu äntligen har turen kommit till mig. Den kommer leta sig till dig också, men det är synd att det inte var nu utan att du och din man måste vänta ett tag till.
Och det är okej att sörja, att be folk att hålla käft också. Att frukta att det aldrig kommer att bli barn och sen fullt ut omfamna hoppet igen.
Kram - Z
Låt det få ta tid att sörja. Det är jätteviktigt!! Jag har haft flera missfall, och inget är det andra lik. Man blir aldrig van.
SvaraRaderaGråt. Skrik. Var lessen. Var förbannad. Skratta. Allt är tillåtet...
Många, många kramar...
Tycker att det låter helt normalt. Starkt av dig att i huvudtaget åka iväg på konferensen. Jag sjukskrev mig i en vecka när vi fick missfall.
SvaraRaderamassa kramar
Jag förstår verkligen om du tar en timeout från allt. Du behöver ta det lugnt ett tag och inte känna några krav från det här hållet. Bloggen ska vara något som ger glädje och styrka, inte något som drar ner dig. Vi finns här när du kommer tillbaka. Sköt om er. Jag tänker på er - mycket. Kramar!
SvaraRaderaDu vet att du inte är ensam vännen...
SvaraRaderaVi är många som delar din smärta och sorg.
Jag hoppas verkligen att du orkar titta in på bloggen och skriva...skriv av dig om inte annat...för ut måste allt, på ett eller annat sätt. Man ska inte bära runt på all sorg, som en tung, svart ryggsäck.
Kram på dig gumman... Ta hand om Dig. <3
Vet precis hur dåligt du mår. Har också varit där, känt samma bottenlösa sort och samma missunnsamhet mot gravida magar,bebisar och lyckliga mammor och farmödrar samtidigt som man då mår ännu mer dåligt för att man känner att det är fel att känna så, men inte kan hjälpa det...
SvaraRaderaTror dock att det kan vara skönt att veta att du inte är ensam om att ha de känslorna. Jag trodde att det bara var jag som var en så hemsk person, men har ju senare förstått att det är många som känner precis likadant. Gör ju inte saken bättre kanske, men kan kanske åtminstone ta bort det dåliga samvetet man kan få om man vet att det är en helt normal reaktion - man har ju tillräckligt mycket att må dåligt över ändå utan att behöva dras med det också...
Ja vad mer kan man säga? Håller med de andra om att det är okej att sörja, och att det får ta tid. Hoppas hoppet kommer tillbaka och att ni lyckas till sist, på ett eller annat sätt.
Stor kram
Ta den tid du behöver....självklart så kommer ja att sakna dig men ja vill att du ska hitta dig själv igen...
SvaraRaderaAllt som du har gått igenom måste få hinna läka...du måste få känna, gråta, skrika, vara arg...du måste få ut allt som du bär inom dig för att orka gå vidare...
Men ja finns här när du kommer tillbaka...o ja finns här även under tiden om du skulle behöva skrika (skriva) av dig lite..
Mina varmaste tankar går till dig o din familj....
massor av styrkekramar till dig <3
Bloggbyte: http://bebiskarusellen.blogspot.se/
SvaraRaderaNej, nej, nej... Det var ju inte så det skulle bli... Så oerhört ledsen för er skull. Största kramen till dig!
SvaraRadera