Jag tror att en del av verkligheten kom ikapp mig igår. Att pappa faktiskt är borta för all framtid.
Jag har sovit så uselt dessa veckor, så jag fattar inte ens att jag är vaken på dagarna. Jag somnar på kvällen, vaknar "100 ggr" varje natt, ligger klarvaken och vrider mig mellan 02,30 till 05,00. Somnar tillslut strax innan väckarklockan ringer. Då vaknar jag övertrött, illamående och med en huvudvärk man kan tro är en baksmälla.
Inga huvudvärkspiller hjälper alls.
Så har det varit i två veckor.
Igår satt "baksmällan" i hela dagen. Stannade hemma. Gick som i dvala. Försökte fixa massor av saker som "ligger efter" och som måste hinnas med, men fick typ inget gjort. Kunde inte koncentrera mig, tappade focus hela tiden och var SÅÅÅÅÅ trött...
Idag har jag kännt mig vansinnigt irriterad. Vill snäsa och fräsa åt folk. Lämna mig i fred, Ring inte. Håll tyst. Stör mig inte. Försvinn...
Yepp, dessa tankar ha farit genom skallen hela dagen. Är SÅ T R Ö T T.
Känner inte riktigt igen mig själv. Så här folkilsken brukar jag väl inte vara. Eller??? Ni känner mig bättre än någon annan. Ni får höra min innersta känslor, tankar och åsikter. Sånt som ingen annan känner till, det har ni fått veta i flera år nu.
Blev lättat och GLAD när jag fick se era underbara hälsningar ang mötet med den gravida "kossan" jag mötte i onsdags.Så skönt att höra att mina tankar och känslor inte är konstiga. Att flera av er oxo upplevt liknande känslor och tankar. Jag känner mig plötsligt inte så elak, och konstig, utan nästan som en helt "vanlig ivf-are" ;-)
Har ni nåt tips på hur jag skall ta mig ur den onda sömn-cirkeln för att kommande vecka orka rodda allt (baka och göra landgångar till minnes-stunden, fixa alla blommor, träffa kantorn i helgen, skriva ut begravningsprogrammet, fixa cd med rätt musik och ge vaktvästaren, hitta svarta kläder mm mm) till begravningen som är på fredag?
Ha en fin helg, själv jobbar jag :-(
Kram Ninna
Jag och min make har länge länge länge önskat att vår lilla familj på två ska bli större... Än så länge har det stannat vid en dröm. Vi har åldern emot oss nu, men vår längtan efter smått har inte avtagit :-) När är det vår tur? Följ vår resa mot vår önskade familjelycka!
JOBBAR?
SvaraRaderaMen snälla, söta, rara...borde du inte vara hemma och ta hand om dig själv? Vila. Försöka komma ikapp livet lite.
Jag vet ju inte hur du har det, du kanske är tvungen att jobba, men om du inte är det, då borde du nog vila upp dig innan den berömda väggen kraschar i ansiktet på dig. Den bara landar på en...rakt i ansiktet, med väldigt liten förvarning ibland. Been there, done that. Med facit i hand, borde jag lyssnat till varningssignalerna. Det tog nästan ett år att komma ikapp. Nu lyssnar jag liiite bättre, men det har varit nära flera gånger, när motgångarna avlöser varandra med stormsteg.
Det kom en mamma till jobbet igår och skulle hämta sin 6-åring. Har en liten på armen och magen pekar rakt ut. De har en större hemma också. Då kan man känna bitterhet. Finns det någon rättvisa i fördelningen från Herr Stork? Ska jag orka glädjas med henne då? Det är svårt. Skulle vilja påstår, omöjligt. Jag vill ju bara skrika att allt är åt helvete...
Kram till Du...
Jag gillar inte mediciner och tar dem bara om det verkligen måste, men jag gjorde det en kort period efter min mamma dog. Fråga läkaren om det finns något lätt lugnande tabletter som du skulle kunna ta innan läggdags att du kan sova lättare. Ta sånt i några dagar kan redan hjälpa.
SvaraRaderaTänker mycket på dig, kramar!