Jag förlorade min älskade pappa i onsdags den 25/4. Jag satt vid min pappas sida, höll honom i handen och klappade hans kind. Han var helt klar i till sista andetaget och sorgen är enorm!
Alla frågar hur jag mår nu. Jag mår som vanligt. För jag har ännu inte fattat att min älskade pappa är borta för alltid.
Dessa dagar sedan dödsfallet har fyllts av begravningsgöromål. Vi har besökt begravningsbyrån, jag har gjort klart hela begravningsprogrammet, valt texter och all musik, jag har beställt blommor så jag kan göra våra avskedsblommor, jag har gjort dödsannonsen och satt in i flera tidningar, jag har ringt runt till pappas vänner som bor utomlands och berättat, jag har träffat prästen och kantorn inför begravningen, jag har nu i helgen dessutom vår-rustat pappas älskade träbåt så den är klar för sjösättning och mitt i allt beslutat mig för att skjuta upp vår pågående ivf. För nu orkar jag inte mer.
Om några veckor är det dax för begravning. Kommer sanningen i kapp en då? Kommer jag då att fatta vad som hänt? Eller kommer detta ta TID att sjunka in?
Jag är så glad för mina vänner som kommer på besök, ringer, mailar och skickar blommor för att visa sitt stöd. Känns bara konstigt att alla beklagar sorgen som jag själv inte fattat har hänt ännu....Det är som om jag befinner mig vid sidan av min egen kropp. Jag står bredvid och ser på och fattar ingenting...
Eller är jag bara så SLUT över att ha mist min lillasyster för 3 år sedan, därefter min faster, min svärfar, min farbror, min andra faster samt nu min pappa... 6 dödsfall på 3 år i närmsta familjen är GALET mycket...
Kramar Ninna
ps. TACK alla ni rara som kommenterat min "VÄN" som skickade sin ultraljudsbild i månad 5 när jag satt på begravningsmötet. Jag kan fortfarande inte fatta taktlösheten... Makalöst! Hon räknas numera som bekant. TACK för ert stöd!
Jag och min make har länge länge länge önskat att vår lilla familj på två ska bli större... Än så länge har det stannat vid en dröm. Vi har åldern emot oss nu, men vår längtan efter smått har inte avtagit :-) När är det vår tur? Följ vår resa mot vår önskade familjelycka!
Min erfaranhet är att det tar tid tills det "sjunker in". Nu är du sysselsatt med att fixa begravningen, din hjärna vet att du har saker att ordna, som du måste kunna orka med. Så du måste fortsätta vara stark ett tag till. Jag tror att när allt är över kommer känslorna att nå dig ännu mer.
SvaraRaderaOch sedan den andra sak som jag upplevde med min mamma, jag vet inte om det är så med andra också, så jag pratar endast i mitt namn. Vi visste redan ganska tidigt att hon inte kommer att överleva, bara visste inte när slutet kommer. Det tog 3 år för henne. Under denna tiden blev hennes tillstånd sämre och sämre och jag insåg efteråt när hon redan gick bort att min sorgprocess började mycket mer innan hennes bortgång, redan när hon levde och kämpade började jag på något sätt sörja henne, för att jag visste att slutet kommer att komma.
Jag tror att du kommer att uppleva olika perioder, försök inte fundera på dem för mycket. Allt som du känner nu är helt normala, och med tiden allt kommer hitta på sin plats inom dig.
Jag tänker på dig!
Stora kramar!
Jag förstår vad du menar. Pappa dog för 2,5 år sen. Jag har FORTFARANDE inte fattat. Känns helt sjukt att se hans namn på en sten. Ibland glimtar insikten till, men det är så grymt jobbig känsla att jag skjuter bort det. Känns fortfarande som att jag måste hälsa på honom. Att det var så längesen. Blir ledsen ibland, men kan ändå inte fatta att han är borta. Har inget tips hur man ska banka in det i skallen. Tror att det kanske ramlar in när man har ork att ta in det? Eller aldrig? Vad vet jag... Kram
SvaraRaderaTänker på dig! Kram
SvaraRaderaDet kommer ta tid... I början är det så mycket praktiskt att fixa. Vet att jag bara ville att begravningen skulle vara över så man fick börja sörja... ville ha ett avslut...Efter ett tag så började jag förstå, man tänker att, "nu va det längesen jag pratade och träffade mamma..." Mamma gick bort för snart 3 månader sen och jag förstår knappt än... Tänker fortfarande att, det måste jag ringa och säga till mamma, sen kommer jag i nästan samma stund som tanken dyker upp på att det inte går längre, mamma finns inte mer... Jag kan iaf prata om mamma nu utan att bryta ihop, men tårarna kommer ändå ofta... Saknar henne så oerhört mycket... Låt det ta tid! Många kramar!
SvaraRaderaMånga styrkekramar till dig!
SvaraRaderaOch du, det finns inga ord för den taktlöshet som din väninna visade prov på. Hur kan man bara göra så?
Jag känner igen din reaktion, var precis så för mig när min pappa gick bort. För mig förstod jag det först när begravningen, allt det praktiska kring planering och allt runt omkring var över. Då fick jag tid för min sorg, då förstod jag.
SvaraRaderaStor kram
Anna
Många kramar till dig. Det är såklart en stor sorg men någonstans känner du säkert att han nu har det bättre. Det betyder allt. Sen när allt det praktiska är över kommer du tillåta dig själv att sörja.
SvaraRaderaStyrkekramar
Sänder över en stor varm tröste kram till dig <3
SvaraRaderastor varm kram
SvaraRaderaSom redan sagts, man kan bli väldigt praktisk av sig. Tillåt dig sörja när det kommer bara.Tänker på dig.
SvaraRaderaKram.