Vad hände? Hur tusan hann jag bli så här gammal och fortfarande barnlös? Alla i min omgivning vet att jag är otroligt barnkär, och mina klasskamrater i högstadiet och gymnasiet hade koll på min namnlista redan då. Ja, namnlistan på vad mina ÅTTA framtida barn skulle heta. Alla hade fått tre fina namn var. Denna lista var vida känd, och jag skulle självklart plugga klart och sedan bilda familj så fort jag kunde efter universitetet.
Nu blev det inte så. Jag pluggade, och pluggade, och jobbade och pluggade igen. Och träffade maken. Och det hände inget mer.....
Jag blir ju 39 i år, ålders-stessen är total. Inte för själva siffran i sig, jag känner mig inta alls nära 40! Men jag är stressad för att alla dörrar stängs för oss när vi uppnår "fel ålder".
Adoption är redan kört pga min makes ålder och sjukdomsbakgrund.
Ivf stängs snart då jag är farligt nära övre gränsen ... Vi har trots allt kämpat med vår ofrivilliga barnlöshet i över 10 år, så jag tror nu inte allt kommer att lösa sig över en natt. (eller kanske gör det de?)
Denna ålderspanik gör att jag känner mig så galet stressad inom mig att jag spricker...
Hur skall jag kunna vara lugn och avslappnad? Jag MÅSTE ju vara det nu, för dubbelprickarnas skull. För att ge dom en rimlig chans att känna efter att DETTA är livmodern dom vill fästa i och växa på sig!
Vad finns då kvar?
Fosterbarn? Jourhem?
Eller måste jag förlika mig med tanken att vi aldrig blir en familj. Den tanken är KOLSVART och VÄGER TON!!!
Nu ska jag inte måla fan på väggen, för vi har ju TD om 10 dagar SAMT ett IVF kvar om detta misslyckas. MEN STRESS-TANKARNA TYNGER NER MIG!!!
Hur tänker ni? Jagas ni av stress, ni medsystrar som befinner er på 40-streckets rand? Hur hanterar ni det? HUR SKA JAG GÖRA???
Kram Ninna
Nu blev det inte så. Jag pluggade, och pluggade, och jobbade och pluggade igen. Och träffade maken. Och det hände inget mer.....
Jag blir ju 39 i år, ålders-stessen är total. Inte för själva siffran i sig, jag känner mig inta alls nära 40! Men jag är stressad för att alla dörrar stängs för oss när vi uppnår "fel ålder".
Adoption är redan kört pga min makes ålder och sjukdomsbakgrund.
Ivf stängs snart då jag är farligt nära övre gränsen ... Vi har trots allt kämpat med vår ofrivilliga barnlöshet i över 10 år, så jag tror nu inte allt kommer att lösa sig över en natt. (eller kanske gör det de?)
Denna ålderspanik gör att jag känner mig så galet stressad inom mig att jag spricker...
Hur skall jag kunna vara lugn och avslappnad? Jag MÅSTE ju vara det nu, för dubbelprickarnas skull. För att ge dom en rimlig chans att känna efter att DETTA är livmodern dom vill fästa i och växa på sig!
Vad finns då kvar?
Fosterbarn? Jourhem?
Eller måste jag förlika mig med tanken att vi aldrig blir en familj. Den tanken är KOLSVART och VÄGER TON!!!
Nu ska jag inte måla fan på väggen, för vi har ju TD om 10 dagar SAMT ett IVF kvar om detta misslyckas. MEN STRESS-TANKARNA TYNGER NER MIG!!!
Hur tänker ni? Jagas ni av stress, ni medsystrar som befinner er på 40-streckets rand? Hur hanterar ni det? HUR SKA JAG GÖRA???
Kram Ninna
Jag är 'bara' 35 men här i England får man 1 IVF försök om man är 31-34 år och varit ofrivilligt barnlös i 3 år.... Det kan man ju minst sagt bli stressad av. Särskilt som man inte kan köpa 3-pack privat utan varje försök kostar motsvarande 40 000:-!
SvaraRaderaJag vet att detta med ålder är en hög stressfaktor! Och jag förstår att du börjar känna att tiden rinner iväg! Har ni tänkt På äd eller ed? Jag kan bara försöka trösta dej med att jag fyller 42 i sommar och lillan föddes 9 dagar innan min 41 årsdag. Vi hade en enorm tur som lyckades på andra försöket men det är inte kört bara för att du är 39. Antar att ni får gå över till privata försök efter att du fyllt år??? Håll modet uppe! Kram
SvaraRaderaJag är precis i samma situation förutom att jag numer inte kan producera egna ägg. (eller adoptera)
SvaraRaderaJag har oxå värsta ålderspaniken, bara jag tänker på det blir jag skräckslagen och får panik.
Fast vi kör ju med ÄD, då har man ju några år till på sig. Jag önskar jag gjort det för 10 år sen, att jag visste bättre då.
Men jag hade aldrig tänkt mig som gammal mamma. Jag skulle ju ha barn för 12 år sen. 12 år!
Jag kan inte hantera det alls. Så jag väljer att inte tänka på det. Eller försöka tänka på det. En sak i taget..
Funkar sådär.
*puh*
jag tänker: en sak i taget. Nu har du två små att hoppas på. Och om inte någon av dem blir ert längtans barn finns andra möjligheter. Det är varken särskilt långt till Finland eller Danmark om den svenska sjukvården skulle säga nej pga er ålder. Och så finns ju möjligheten med äggdonation också, jag vet inte hur ni ställer er till det, men det skulle ju kunna vara ett alternativ så småning om. Jag förstår stressen och tröttheten du kan bära på efter så många försök, men det finns hopp! STORT hopp. Våga hoppas fullt ut!
SvaraRaderaZ - som är inne på sitt 43:e levnadsår och som äntligen, äntligen väntar sin efterlängtade unge.
Vill bara säga att jag är 41 och min man 56 och vi gör just nu IVF i Falun. Det är inga problem med vår ålder. Vi får ju betala själva visserligen men det är det värt. Vi skrapar ihop pengar till varje IVF. Vill på det sättet ge dig lite hopp!
SvaraRaderaDu bråttas nu med samma känslor som jag. Jag når 40-sträcket om 2 veckor. 2 veckor!!! Man undrar ju varje dag varför man inte gjorde allt tidigare... Men livet hann ikapp oss och idag får vi förlika oss att vi i bästa bästa fall får bli något äldre mammor. Men allt ska ju ha en mening och jag hoppas att det är för just våra bäbisar letat efter oss och att det är först nu vi ska mötas. För det måste ju bli så nu eller hur. Jag tror vi måste försöka vara mycket mer här och nu och inte ge upp vår dröm för den kommer... Lycka till min vän!
SvaraRaderaJag är 30 plus och även om jag inte är nära 40 så var jag också åldersstressad innan vi fick vårt Plus. Min sambo har passerat 40 och jag visste att han inte ville bli för gammal innan han blev pappa, så visst är det jobbigt.
SvaraRaderaJag önskar er all lycka till, ni är såå värda ett plus. Många kramar
I mina "tankar" så rusar ja hem till dig o ger dig en kram...vill visa att ja är din stöttepelar o finnas där vid din sida...
SvaraRaderaMina allraste varmaste tankar till dig..o ja håller tummar o tår för att det ska lyckas denna gången...
Kram kram
Jag är fullstädigt panikslagen över min ålder. Jag lyckas ibland förtränga den men ofta är det åldern som ligger på den yttersta spetsen; för att kunna göra IVF-försök, och att HINNA göra IVF-försök innan kroppen säger nej. Men allra helst, som nu är aktuellt för mig (oss?), är att hinna med att adoptera ett barn från det land vi vill. Jag fyller 38 år strax och ligger 1 år bakom dig. Men vad du skall göra vore ju idiotskt för mig att svara på. Endast du kan besvara den frågan och få ett vettigt och realistiskt svar. Men jag håller så klart tummarna på de två ni sköter om nu! Kram Kix
SvaraRaderaKänner så väl igen dina tankar och åldersstressen gör ju verkligen inte att man kan slappna av när man närmar sig 40 med stormsteg. Läste dock att en klinik i danmark har en gräns på 46!!! år. Känns som lite gammalt att få barn då men då slappnade jag av lite :). Jag håller mina tummar .kram/Lina
SvaraRaderaNu hoppas vi verkligen på att det går denna gång! Vi får ta en sak i taget, men jag har läst att Fertilitetskliniken Trianglen i Danmark är världsbäst på att lyckas göra kvinnor 40+ gravida. Jag är inte 40+ ännu men går hos dem. Jag rekommenderar varmt den kliniken!
SvaraRaderaLycka till med dina två, jag själv är också ruvare på två små och håller tummarna för oss båda.
Kram
Anna