Nu mår jag om möjligt ännu sämre. Har ett hysteriskt illamående sedan två dygn tillbaka. Vill bara kräkas. Sover illa. Vaknar minst varje timme och smyger in till pappas rum för att kolla att han andas...
I onsdags var läget illa. Idag är det ännu sämre. Jag vet och känner att slutet är nära. Men HUR skall jag orka. Jag har ännu inte hunnit sörja min lillasysters död, eller min svärfars, eller min fasters eller min farbrors....
Allt har bara skjutits på framtiden för varje dödsfall har avlösts av ett annat akut sjukdomsfall senaste 4 åren.
Ett STORT VARNINGSTECKEN på min egen hälsa uppstod alldeles nyss, när jag var i vår närbutik för att handla 4 saker. Först var jag tvungen att skriva upp dessa 4 saker. Asså: 4 saker. Inte 20 saker. 4 st!!!
När jag sedan gick i butiken (där vi ALLTID handlar) så hittade jag inte till hyllorna jag skulle till. Jag visste plötsligt inte vart jag skulle leta, eller åt vilket håll jag skulle gå. Jag visste inte ens vem jag skulle fråga om hjälp, eller vad jag skulle fråga efter. Huvudet var HELT BLANKT. Jag kände paniken slå till. Det tog mig över 1 timme att hitta varorna, innan jag tog mig till kassan. Kände att jag ville spy. Lyckades hålla mig, betala och ta mig ut.
Väl ute ur butiken tog jag mig hem så fort det gick. Illamåendet håller i sig och jag darrar fortfarande av upplevelsen i butiken.
Vad händer med mig???
Jag och min make har länge länge länge önskat att vår lilla familj på två ska bli större... Än så länge har det stannat vid en dröm. Vi har åldern emot oss nu, men vår längtan efter smått har inte avtagit :-) När är det vår tur? Följ vår resa mot vår önskade familjelycka!
Kära du. Det är inte konstigt att du mår som du gör. Du har så otroligt mycket tråkigheter som händer/har hänt kring dig. Har du någon, förutom din man som finns hos dig? Som kan ge dig stöd och bara finnas för dig. Önskar att jag kunde hjälpa dig på något sätt.
SvaraRaderaKRAMAR!
Det låter som du fått, ja panik, utmattningssyndrom... det låter ju inte så konstigt efter det du beskrivit, med år av sorg. Stackars dig, det låter jättetungt. Hoppas du har någon att vända dig till så du kan få stöd!
SvaraRaderaKram från mig som varit där själv...
Klart att du känner dig konstig just nu. Det är så mycket som pågår i ditt liv just nu, det skulle vara konstigt om du var som vanligt. Kram!
SvaraRaderaDet som händer med dig är att stressen och smärtan och sorgen sätter spår. Till slut orkar inte hjärnan och kroppen med allt jobbigt,det blir för mycket helt enkelt. Det är en fullständig panik när det blir sådär som det blev för dig i affären.....men du klarade av det, du redde ut det, klappa dig själv på axeln (hur konstigt det än låter) för du redde ut situationen. Att det tog 1 timme ska du inte fästa dig vid, du klarade av det! Har du möjlighet att ta ut semester? Har du ledigt från jobb nu när din pappa är dålig? Har du möjlighet att få prata med någon utomstående som en kurator eller liknande? Andas.Ta en sak i taget.
SvaraRaderaGumman! Det låter som om du är på randen till vad det är som händer innan man brakar rätt in i den berömda väggen. Tillåt dig själv att vara ledsen, förtvivlad och bedrövad. Att mista älskade är tufft och kanske extra tufft för dej i detta nu. Jag råder dej till att försöka andas i nuet och att vara så mycket Ninna du orkar... Och när du inte orkar så är det oxå helt i sin ordning !! All kärlek
SvaraRaderaMen gumman...
SvaraRaderaDet är förmodligen stress. En människa orkar inte hur mycket som helst och då säger kroppen ifrån. Min sambo hade samma symptom. Var på jobbet och får en black-out. Han var ordentligt skärrad. Han fick också skriva upp allt...precis ALLT. Jag fick honom att prata om vad som stressar och då blev det lite bättre. Men när man bär allt inom sig och bara pressar ner mer och mer...till slut säger kroppen ifrån.
"STOPP! Nu orkar jag inte mer. Det är fullt nu."
Jag förstår att du sväljer och fokuserar på din pappa nu. Inte så konstigt. Men om du får någon timme över...lova att du tänker på dig själv då. Man måste ge sig tid att sörja, annars kommer allt ikapp en...förr eller senare så kommer det ikapp och slår omkull en utan förvarning. Been there, done that, and never again.
Tänker på dig.
Skickar en kram...en stor varm...
Du måste börja ta hand om dig vännen! Tänka på dig litegrann. Det som du beskriver känner jag igen så väl. Jag mådde likadant när min mamma gick bort efter en fleraårig svår sjukdom och tre månader efter henne dog min mormor också. Sedan tog det inte slut, förlorade vi vår son vid slutet av graviditeten. Redan efter min mamma förstod jag att jag måste tänka på mig själv också till en viss del för att kunna orka, för att kunna behålla styrkan, för att kunna fixa som behövs, för att kunna fortsätta leva helt enkelt.
SvaraRaderaFör att du kommer att orka, hur som helst det blir, ska du kunna klara det. Vi människor kan klara överraskande mycket, som vi aldrig trodde skulle klara.
Jag tänker på dig, skickar massor av styrkekramar!
Vännen jag hoppas du förstår att du inte klara allt detta på egen hand. Så mycket förluster klarar ingen av själv... så många förluster ska ingen behöva genomleva!
SvaraRaderaFörsök sök hjälp hos någon kurator eller dyl. Du behöver din styrka för att gå igenom det som väntar... du måste hitta ett ställe där du kan tanka energi. Ingen klarar det du går igenom själv... Snälla be om hjälp innan nåt händer dig. Kram AnaMaria