Igår var läget sämre, idag närmar sig det sig slutet blixtsnabbt!
Sjukvårdspersonal har varit här hela morgonen, men det finns inget mer att göra för pappa. Han ligger nerbäddad och kämpar för att orka andas.
Jag är ändå glad för dessa dryga 4 månader som pappa hittills bott hos mig, hos oss, på heltid då jag fått ha honom nära mig. Även om han stundtals varit alldeles för klen för att orka prata, så har vi iallafall varit tillsammans här hemma.
Jag vill inte att han skall behöva lida, den här sjukdomen äter upp honom innefrån och han skall inte behöva kämpa vidare.
Såklart jag vill han min älskade pappa kvar hos mig i livet- nu och för all framtid, Men vår tid tillsammans är räknad, nu väntar bara slutet. Och jag försöker andas...
Jag och min make har länge länge länge önskat att vår lilla familj på två ska bli större... Än så länge har det stannat vid en dröm. Vi har åldern emot oss nu, men vår längtan efter smått har inte avtagit :-) När är det vår tur? Följ vår resa mot vår önskade familjelycka!
Många kramar! Tänker på dig.
SvaraRaderaFörstå att dessa 4 månader betyder mycket för er! Tänker på er. Kram
SvaraRaderaKram!
SvaraRaderaOch här kommer en stor, varm och go KRAAM till dig!!!
SvaraRaderaKänner med dig.
KRAMKRAMKRAM
STYRKEKRAM! Kanske kommer man till en punkt när man inte vill se mer lidande och tycker att det är bättre att livet tar slut... så var det för mig när min älskade morfar gick bort. Han gav det i födelsedagspresent åt mig, att han slutade andas. Han ville inte mer, hade ingen livsgnista kvar. Och jag önskade att han fick sluta, för det var ju det han ville. Och han gav upp. Runt kl. 16. Nästan exakt 26 år efter att jag först såg dagens ljus (kl. 15.23). Han fattas mig fortfarande.
SvaraRaderaTa hand om dig, vännen <3
Kram!
SvaraRaderaÄlskade du...
SvaraRaderaÅÅåå vad det gör ont i mig att höra om din pappa o hur då mår..ja om allt just nu...
tårarna kom på direkten när ja läste ditt senaste inlägg...livet är så orättvist...o sen när man står där o inget kan man göra..
fruktansvärd känsla..o varför kan man inte införa dödshjälp i Sverige o verkligen hjälpa dem som lider o kan inget göra mer än vänta på att livet ska ta slut??
Självklart vill du ha din pappa kvar men det går inte o visst vore det då underbart om man kunde hjälpa sina älskade att få slut på lidandet..fy fan vad du har fått stått ut med en massa skit de senaste åren...det en annan har gått igenom är ju ingenting jämnfört med vad ditt liv har fått stått ut med de senaste åren...önskar ja kunde göra nåt för dig...men ja kan i alla fall visa att ja bryr mig via din blogg o att ja finns här om du behöver skriva av dig..
Mina allraste varmaste tankar går till dig o din familj o ja skickar även med en MASSA styrkekramar...ni finns i mina tankar <3
Jag känner igen den där dubbla känslan. Enorm sorg och saknad samtidigt som man önskar att de ska få slippa fortsatt lidande :'-(
SvaraRaderaKRAMAR
Du har så mycket och verkar ha haft det alldeles för lång tid. Var försiktig med dig själv och snäll. Jag blir också blank i huvudet, har svårt att hålla tråden osv när det är galet mycket. Det kommer tillbaka, men då behöver du tillåta dig att sörja, att skriva listor, ta hand om dig och låta allt ta tid. Lägga "duktig flicka" på is ett tag och bara ta dig igenom.
SvaraRaderaJag vet att det är svårt, men se något litet bra med varje dag, något litet ljust. Det hjälper hjärtat och hoppet.
Du är otrolig som orkat ta hand om din pappa, så fint!
Ta hand om dig!
Men vännen...
SvaraRaderaJag vet inte vad jag ska säga...så tråkigt...
Du är stark som orkar allt du orkat...och allt som komma skall...
Kram till Dig...
Vet precis vad du går igenom och att det är tungt. Men jag håller med dig om att de inte ska lida, då är det bättre att det får ta slut.
SvaraRaderaMassor av kramar till dig
Annette