Japp! Nu är jag tillbaka här! Glad och munter som få ;-) (OBS Ironisk :-)...)
TACK FÖR ERA RARA KOMMENTARER under tiden som gått sedan jag senast skrev ett inlägg. Det har gått en månad nu sedan jag skrev här sist. Nä inte sist. Senast. Men nu är jag tillbaka och ska berätta hur jag haft det. Varför jag inte skrivit nåt. Vad som hänt. Om ni vill veta förståss :-)
Jo vi skulle ju ha ÄL för 4 veckor sedan. Den kom... och gick...
Sedan var det dax för den obligatoriska väntan igen. Väntan på BIM runt den 27 oktober. O jepp. Mensen kom den 27 oktober. Hoppet ute och väntan över för denna gång. Igen. SUUUCK!
Sen kom andra"bedrövelsen". En bekant, 30+ tvåbarnsmamma, berättade att hon väntar barn igen i mars. FAN. Hon ville ju inte ens ha de två barn hon redan har. Men "ORKADE INTE" skydda sig... HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ????
Sen kom tredje bedrövelsen "som ett slag i magen". På min födelsedagsmiddag hade jag bjudit några väninnor med familjer. Två av vänninorna har 2 barn var. Yngsta bäbisarna är 2 resp 2,5 mån gamla. Sötisarna. En tredje väninna (barnfri) med sambo kom oxå. Dom hade med sig en gemensam bekant som var på besök över helgen.
Bekanten är 43 år och egenvald, inbiten, singeltjej som inte gillar barn såvärst. Ska helst inte finnas barn i hennes närhet. Nu har hon träffat en kille för sex månader sedan. Och hon berättade att hon var gravid i femte månaden. MED TVILLINGAR som kommer i februari!!! JAG NÄSTAN DOG!
FYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYY FAAAAAAAAAAAN vad svårt jag hade det att verka glad för hennes skull och vara artig mot henne under middagen. Ville bara spy och krypa ner under täcket! "FÖRSVINN HÄRIFRÅN KÄRRING" skrek det inombords. (Hur ända in i helsefyr kan "jag-vill-inte-ha-barn-typer" bli gravida på första försöket, när det finns SÅ många barnälskande medsystrar som kämpar som galningar????)
Men jag härdade ut kvällen igenom och bara väntade på att denna mardröm skall ta slut.
Och slut tog den. Och jag med.
Dagen efter mitt kalas var jag tom, död inombords. Fy tusan så LÅÅÅG jag var!
Ville inte gå upp, inte gå ur sängen. Slog ej på min kära dator. Ville inte blogga. Ville inte läsa om lyckliga slut på andra medsystrars liknande öden. För nu känns det såååå långt bort. Jag kommer aldrig att få ett lyckligt slut på min dröm. Jag fick prinsen, min älskling S, men vi får aldrig vårt kärleksbarn.
SÅÅÅ TUNGT. Så därför har jag varit "under jorden" i en månad. Stängt av och stängt ner.
I dag vaknade jag till liv. Måste skriva en rad här.
Hur mår NI???
Jag mår ruttet. Men tack vare er så kämpar jag på. Måste hitta tillbaka till glädjen.
Ska ta tag i det här med remissen som nu tar 1,5 år i väntan. Helvets jävlar så lång tid. HUR ska jag härda ut??? Börja knyppla?
TACK FÖR ATT NI FINNS!
Nu ska jag ta en besökarrunda till er alla :-)
Kramar Ninna
ps. Jag är inte fullt så bitter som jag låter. Bara skönt att rensa systemet en smula här på bloggen. Det är lättast att rensa här. Med personer i liknande sits som kanske själva känt känslar någon gång, som läser raderna. ds.
.
Jag och min make har länge länge länge önskat att vår lilla familj på två ska bli större... Än så länge har det stannat vid en dröm. Vi har åldern emot oss nu, men vår längtan efter smått har inte avtagit :-) När är det vår tur? Följ vår resa mot vår önskade familjelycka!
Du ska veta att dina ord är smärtsamt bekanta för många av oss som läser. I många, många år har jag känt de känslor du känner nu.
SvaraRaderaJag har, precis som du, försökt övertyga mig själv om att "det inte är så illa som det låter", försökt stryka över med att "jag är inte fullt så bitter som jag låter" etc etc.
Nu är jag inne i den process där jag försöker, försöker ACCEPTERA att jag känner som jag gör och det tycker jag att du också ska göra.
Inte släta över dina känslor, de är OKEJ, fullt normala och mänskliga!
Det är klart att du mår skit av att få nyhet efter nyhet, det är självklart att du mår illa av att t.om de mest oväntade personerna meddelar om sina hoppsan-graviditeter.
Livet är så förbannat orättvist och du/vi skulle vara omänskliga om vi inte kände som vi gör.
Men råd för hur man ska göra för att det ska lätta har jag tyvärr inte.
Det kanske bara är något man måste gå igenom, hur svårt det än är.
För mig har det i alla fall hjälpt att veta att jag inte är ensam och att många, många, många känner som jag och att det är okej.
Kram på dig.
Det kan vara bra att bara försvinna ett tag, att få fundera lite på egen hand innan man skriver om det. Been there, done that.
SvaraRaderaHoppas att du känner dig bättre snart. Vi finns här när du vill. :)
Jag skulle fan dö om jag hade råkat ut för det...
SvaraRaderaFattar precis som du inte varför dom som inte vill ha barn har jättelätt att bli gravida... men dom som verkligen vill ha barn får kämpa... och vissa får ge upp drömmen....
Kram på dig...
Om ja vore hos dig nu så skulle ja ge dig en bamsekram...en kram löser inga problem men det kan få en att må bättre...
SvaraRaderaJa tycker att du har all rätt i världen att få låta arg o bitter...med tanke på alla motgångar så är det inte så konstigt om man låter arg o bitter..
Men innerst inne så är du inte sån utan ja tycker du verkar vara en varm o underbar människa som trots alla motgångar kämpar på...
Efter varje slag så viker sig benen o tills slut så orkar man inte stå upp...men efter ett tag så reser man sig sakta upp men det tar tid..o det får det göra..
O varför just vissa blir "straffade" vet ja inte...om ja visste så skulle ja ge dig svaret..men som sagt...livet är bra orättvist många ggr..
Vi känner som sagt inte varandra men ja hoppas att du vet att du har mitt stöd...ja lyssnar o kommer gärna med råd om ja kan..likaså gör du för mig...
Några ord...en kram..vetande att nån bryr sig få en att kämpa vidare..
För mig är du en kämpande kvinna som har en dröm som ja verkligen hoppas ska slå in...
Du finns i mina tankar...
Bamsekramar till dig
Men känns det inte liite tillfredsställande att en 43-åring blev gravid ändå? Kanske avhjälper åldersnojorna lite grann i alla fall :-)
SvaraRaderaUsch, vet precis vad du menar...
SvaraRaderaKram
Det är så bra med bloggen, att man just kan få ur sig alla känslor. Medan vi kämpade var jag så bitter ibland. Skrev av mig ett inlägg och då kändes det bättre.
SvaraRaderaJag känner så för dig med alla runtomkring som strålar med sin babylycka. Vet exakt hur det känns. Nu sitter jag visserligen själv som nybliven mamma, men jag har inte glömt hur det kändes att vara så olycklig över barnlösheten.
Och jag är BOMBSÄKER på att du en dag ska få njuta av din egen babylycka Ninna.
Mängders miljoners kramar!!
Hoppas att allt är bra med dig/er...
SvaraRaderaDu har inte skrivit på ett tag så ja började undra....
Bamsekramar
Hoppas allt är bra med dig Ninna. Var ett tag sen du skrev, men bloggen ska självkalrt inte vara ett tvång.
SvaraRaderaVille bara kolla läget och säga att jag kikar in här varje dag och tänker på dig.
Kramar!