fredag 30 september 2011

Blogguppror

Så, hur är det med dig? Om du fick chansen – vad skulle du vilja berätta om ditt psykiska mående för din klinik? Har du fått den hjälp du behöver? Eller har hjälpen bara inriktats mot det medicinska? Har du själv sökt den hjälpen? Du, som fick barn – kom någon ihåg att möta den kris du levt med i efterhand? Du, som inte fick barn – hjälpte din klinik dig vidare? Har ni fått vakna ur mardrömmen? Och du som fortfarande lever mardrömmen – varifrån får du ditt stöd? Har du kraft nog att fråga och veta vad du ska fråga efter?

Det är ELIDA som ställer frågorna på sin blogg. 

Jag känner som AnnaCecilia: Vilket jävla stöd? Det är en mardröm från början till slut.

Mitt svar finns i alla mina inlägg. Sorg, ilska, uppgivenhet, djup sorg, en gnutta hopp, platt fall, återvändsgränd. Sorg. Aldrig glädje, lycka, framtidstro. Bara svart djup sorg.

Mardrömen är kvar för min del och högst aktuell. Just nu funderar jag på (DET GNAGER MIG DYGNET RUNT) om vi kanske aldrig blir gravida igen. Vi lyckades ju i hela fem veckor i somras... innan missfallet kom.


Kommer det bara enda gången jag varit gravid? Frågan stressar mig enormt. Somnar stressad, vaknar på nätterna, och vaknar på morgonen fortfarande stressad. Inte värst bra! Känner mig jagad, tiden flåsar mig i nacken. Jag är inte redo att inse att vår tid aldrig kommer. Att vi är ett av alla par som aldrig får barn.

IVF-kliniken eller landstinget har ALDRIG någonsin frågat oss eller erbjudit oss någon att tala med.

Kraft och styrka att gå vidare, att orka igen och igen och igen... Det har jag fått av mina bloggläsare. Alla tjejer, medsystrar i IVF-träsket, som kommit med goda råd, delat erfarenheter och stöttat när allt gått åt helvete...igen...

Det är genom min blogg jag hittat ett sätt att kommunicera med er som förstått , som själva genomgått och upplevt det jag känner. Ni som gång på gång intygat att jag inte är helt galen utan bara "IVF-normal"... Som stöttar och tröstar och ger glada tillrop när en smula hopp visat sig...

Utan er, UNDERBARA bloggsystrar, hade jag blivit ett fall för psyket för flera år sedan. Jag hade blivit så knäckt. För hur gulliga och rara personalen än är på kliniken så fattas mycket....

HALLÅ??? Jag har ju aldrig tagit en spruta på mig själv tidigare, eller stoppat upp en jättemedicin i underlivet. Hade underlättat med lite hjälp och förklaringar från kliniken. TACK. (faktiskt underlättat om min make inte tvingats närvara så SKÖTERSKAN slapp bli så tillknäppt...)

Men som tur är, finns ni, bloggsystrar som än en gång hjälper mig till rätta. Utan era förklaringar och självupplevda erfarenheter hade jag fattat noll.


Snart dax för ytterligare en förbannad födelsedag. Jag som före IVF-resan älskade att fylla år och fira med alla vänner. Det gör jag inte längre. Nu vet jag att det är ett steg närmre slutet.


Men visst blir man bra, en OSCAR hitåt tack, på att hålla masken. På att få-ihop-sig inför vänner, kollegor och andra man tvingas möta dagligen. På att hålla masken och le. Gråta inombords och ändå LE.



Hur jag känner mig? Jo,tack det är bara bra!


Ninna

torsdag 29 september 2011

Jenny och Magnus resa...

På aftonbladet finns idag artikeln om fina Jenny och Magnus resa mot sin ELVIN, som föddes i oktober 2009.

Kan knappt fatta hur fort tiden går, man Jenny och jag "träffades " på nätet då hon var nygravid med Elvin, så jag har haft lycka att följa deras resa i snart tre år :-)

TACK JENNY för alla dina varma och stöttande ord genom dessa år! Jag glädjs med er!

Kanske får vi själva en dag möta samma lycka :-)

Kram Ninna

tisdag 27 september 2011

Hur tänkte ni, Clearblue?

Asså bara HALLÅÅÅÅÅ????????

Vad menar ni???
I reklamen säger tjejen: "Eftersom jag blev så fort gravid med min första flicka....."

Och??? Vad spelar det för roll hur fort hon blev gravid - förra gången???

Och igen??? Hon blev så fort gravid. TACK för den! Vi som kämpar år efter år får denna reklam slängda rakt i ansiktet som en stor fet käftsmäll! SMACK!

"För oss som vill bli gravida på naturlig väg" ...??????????????????????????????????
 TACK igen då.... Där kom nästa käftsmäll!

"Vill bli gravida på naturlig väg"??? Vi som INTE KAN bli gravida på naturligt väg då? 

Känner mig ARG, LEDSEN och KRÄNKT av denna USLA reklam!

FY TUSAN vilken skräpreklam!



Ninna




måndag 26 september 2011

"Barnlöshet är inget lyxproblem"

Nu finns en ny artikel om Ofrivillig Barnlöshet i SvD. HÄR kan du läsa hela artikeln.

Vad tycker ni? Har vi verkligen ett lyxproblem? Eller är samhällets krav på oss så höga att vi är för duktiga och pluggar länge och gör karriär och tvingas vänta med barn, så länge att det inte går så lätt när vi väl hinner/kan och vill bli gravida?

Kram Ninna

söndag 25 september 2011

Tårarna sprutade

Jahapp, nu är det officiellt: jag har skämt ut mig för all framtid i vår närbutik!

Mitt under värsta rusningen, butiken var proppfull av grannar, bekanta från området och personalen jag "lärt känna" på dessa 4 år sedan vi flyttade hit. Nickanden och hejanden överallt.

Det började ganska bra, lite småshopping innan maken kom hem. Nästan färdig, styrde jag kosan mot kassalinjen. Men först, ska bara kolla tidningshyllan lite. Har senaste numret av inredningstidningen kommit ut?

Vad möts jag av?

Stora rubriker om Victorias och Daniels baby-lycka såklart. FAAAN. Försöker vända bort blicken mot "Tekninkens Värld" och "Datamagasinet" i förhoppning att dessa tidningar helt skulle sakna baby-information. Phu... räddad för ett ögonblick. På dessa tidningars framsidor möts jag bara av tekniknyheter, kameratester, datortester, mobiltester och....

Ögonen vandrar HELT OFRIVILLIGT tillbaka till skvallerblaskan som ropar ut Victorias babylycka...

"Nytändning för Victoria och Daniel. ULTRALJUDET har avslöjat lyckan"

Det bränner innan för ögonlocken. Försöker vända mig om, men det är för sent. Tårarna trillar ner för kinderna i en ohejdbar ström...

Fan fan fan....

Tårhelvetet vill bara inte sluta rinna. Jag läser tidningsrubriken om och om igen. Jag tänker tillbaka på vårt egna IVF-fösök. Det senaste som slutade i graviditet och missfall. Fan fan fan. Fortfarande kommer jag på mig själv att tänka veckor, nu månader, på det som skulle vart, borde vart, men som gick åt helvete...


SATAN, närmsta grannfamiljen kommer rakt emot mig och hejjar glatt, så ser dom mina tårar och tystnar tvärt.

Dottern, 7 år, frågar varför jag gråter... Vad fanken ska jag svara? "Barbie-tidningen är slut..." svara jag. Hon rusar genast mot barntidiningarna och rotar fram en barbie-tidining. "Jag hittade en, du får den", säger hon, gulletjejen... :-)

Föräldrarna fattar att jag inte bölar över en barbietidning, dom tar med sin dotter därifrån och önskar mig en trevlig kväll. "tack , detsamma" hör jag mig själv mumla fram...


Känner att tårarna verkligen inte tänker sluta rinna, så jag er upp. Lämnar storgråtandes kundkorgen vid tidningshyllan och går bölandes ut ur butiken, möter flera grannars blickar genom tårarna. Skyndar mig hem! Kryper ner i sängen med nerdragna persienner. FAN. 

Hela sommaren har min kropp jävlats med mig. Mensen hattar hit och dit. Det var ju inte så farligt i somras då kliniken ändå var stängd.

Men sen skulle vi ju kanske fortsätta vår kamp. I juli hade jag senaste mensen. JULI!!!

Inget i augusti. NOLL. Nu väntar jag och undrar och väntar och undrar.

Nej jag är EJ gravid. Har kollat. Flera ggr.....

Vi kan ju inte ens fortsätta vår kamp om inte mensen kommer igång och vi kan räkna igen.... FAN.
Somnar ledsen och arg och irriterad och bara ....FAN!

Dagen därpå försöker jag skingra tankarna med lite trädgårdspyssel. Granntanten (upps, är nästan i min ålder...) kommer ut på sin tomt, går fram till vårt staket och börjar prata med mig.

Hon börjar berätta om sin kollega som är ofrivilligt barnlös och som nu efter 15 års kämpande äntligen blivit gravid. Så nu väntar kollegan sitt första barn i oktober. 43 år gammal.

Jasså, så roligt! svara jag en smulad överrumplad över att hon tar upp detta ämne med mig. Vi har aldrig talat om det. Det är inget jag spridit ut alls. Det är ju BARA NI LÄSARE som vet.

Sedan började hon pyssla i sin trädgård och jag fortsatte med mitt pyssel, med tårarna som rann nerför kinderna igen. FAN.

Jag var ju verkligen redo nu när vi blev gravida i maj/juni. Nu har jag slagits med jobbiga tankar och känslor hela sommaren och allt blev ÄNNU VÄRRE när Victorias babylycka basunerades ut i augusti.

Jag finns kvar här, jag tänker och funderar lika mycket som förut. Men jag törs knappast gå in på bloggen och skriva något. För så kommer ni att veta att jag blivit heltids-knäpp! Idag fick ni ytterligare ett bevis ;-)

Kram Ninna