Lördagen tillbringade vi hemma hos mannens bästis, han med cancern ni vet. Yepp, han har nu fått sin första giftbehandling nu i veckan och fick komma hem över helgen. Han mår ruttet!
Vi kom tidigt på förmiddagen. Vännen hade just fått i sig alla 24 morgonpiller. Plötsligt ser jag hans ansiktsfärg försvinna, hans ögon rullade i huvudet och jag kände direkt att han höll på att svimma. Mycket riktigt. Sekunden därpå for han ihop som ett korthus.
Turligt nog var jag "snabb som en vessla" (enligt maken, som förundrat såg på och aldrig han förstå vad som var på gång) och han fånga vännen innan han föll till golvet. På så vis hindrade jag honom att falla handlöst i ett bord mm som stod dumt till. USch, det hade kunna gå riktigt illa.
Det var första gången han svimmade. Han var chockad efteråt och så tacksam, att jag fångat upp honom i fallet, att han grät.
Detta är en tuffing. En karla-karl som inte visar eller talar om "känslor och annat tjafs". Men som under sin sjukdomstid vågat bejaka en ny sida av sig själv.
Nu talar vi flera gånger i veckan i telefonen, vännen och jag. Vi talar om allt. Sedan ber han mig hälsa till min gubbe - hans bästis. Själva har killarna svårare att vädra det som behöver vädras. Kan bero på att jag tyvärr har 30 år längre erfarenhet av sjukhus och livshotande sjukdomar. Och det märker vännen, och säger att han vågar fråga mig om allt nu. Skönt känner jag, om min erfarenhet och mina upplevelser kan stötta honom nu.
Efter en heldag hos honom for vi vidare till andra vänner på spelafton och supé.
Jättetrevligt och vi kom hem sent.
För sent. Jag däckade direkt.
Det var då det gick åt skogen. Jag glömde bort att SPRAYA.....Satan. Kom på det imorse när jag vaknade. Så nu har jag väl förstört nåt. Det är ju "bara" spraydag 3 som gick åt pipsvängen, men ändå!
Så vad gör jag nu? Sprayar på resten som vanligt och hoppas att allt fungerar ändå!
Tusan vad jobbigt det var att komma på att jag glömde bort sparyen.
Sån liten grej, men enormt stor för mig just nu känner jag.
Satan.
Kram Ninna
Vi kom tidigt på förmiddagen. Vännen hade just fått i sig alla 24 morgonpiller. Plötsligt ser jag hans ansiktsfärg försvinna, hans ögon rullade i huvudet och jag kände direkt att han höll på att svimma. Mycket riktigt. Sekunden därpå for han ihop som ett korthus.
Turligt nog var jag "snabb som en vessla" (enligt maken, som förundrat såg på och aldrig han förstå vad som var på gång) och han fånga vännen innan han föll till golvet. På så vis hindrade jag honom att falla handlöst i ett bord mm som stod dumt till. USch, det hade kunna gå riktigt illa.
Det var första gången han svimmade. Han var chockad efteråt och så tacksam, att jag fångat upp honom i fallet, att han grät.
Detta är en tuffing. En karla-karl som inte visar eller talar om "känslor och annat tjafs". Men som under sin sjukdomstid vågat bejaka en ny sida av sig själv.
Nu talar vi flera gånger i veckan i telefonen, vännen och jag. Vi talar om allt. Sedan ber han mig hälsa till min gubbe - hans bästis. Själva har killarna svårare att vädra det som behöver vädras. Kan bero på att jag tyvärr har 30 år längre erfarenhet av sjukhus och livshotande sjukdomar. Och det märker vännen, och säger att han vågar fråga mig om allt nu. Skönt känner jag, om min erfarenhet och mina upplevelser kan stötta honom nu.
Efter en heldag hos honom for vi vidare till andra vänner på spelafton och supé.
Jättetrevligt och vi kom hem sent.
För sent. Jag däckade direkt.
Det var då det gick åt skogen. Jag glömde bort att SPRAYA.....Satan. Kom på det imorse när jag vaknade. Så nu har jag väl förstört nåt. Det är ju "bara" spraydag 3 som gick åt pipsvängen, men ändå!
Så vad gör jag nu? Sprayar på resten som vanligt och hoppas att allt fungerar ändå!
Tusan vad jobbigt det var att komma på att jag glömde bort sparyen.
Sån liten grej, men enormt stor för mig just nu känner jag.
Satan.
Kram Ninna
