söndag 29 april 2012

Påträngande Gravidbesked!

Först av allt: TUSEN TACK FÖR ERA VARMA HÄLSNINGAR ang pappas bortgång!!! Det värmer verkligen mitt hjärta att känna allt ert stöd i denna svåra hemska stund! TACK!!!

URSÄKTA SPRÅKET I DETTA INLÄGG: Måste bara få vädra ur mig!!!

När vi var i kyrkan idag och talade med prästen ang pappas begravningscermoni så kom det förbannade mms:et. En nära väninna hade den goda (???) smaken att mms:a sin ultraljudsbild till mig idag.

I texten skrev hon att "h*n kommer till oss i augusti"

Mitt svar blev kort och kallt. "Kul! Är på möte med prästen ang pappas begravning".

MEN ASSÅ???? HALLÅÅÅÅÅ??? HUR faaaaaan är kompisen funtad??? Varför valde hon all tala om idag att hon är gravid i vecka 20, typ? Hon har ju inte "Haft tid att träffas " på 1 år och 2 månader, då jag hälsade på henne. 

Tredje barnet, för hennes del. Först en son, sedan en dotter, nu en trea.

Klart att det är kul för henne. MEN FÖR TUSAN HAKAR!!! Har jag inte sorg nog som det är???? Måste hon påminna mig om det goda i livet, det jag troligtvis aldrig kommer att få uppleva. Jag vill oxo bli mamma, det vet hon mycket väl. Det har vi talat om sedan vi träffades i ÅK7!!!

Eller har hon ålders-ångest??? Hon är äldst av 11 syskon och hon har bara 2 barn. Alla hennes småsyskon har minst 3-4 barn. Hennes kusin (3 år yngre) har 7 barn.

Hur som helst. Detta var ingen nyhet som gjorde mig glad på nåt vis. Bara en nyhet som pressade ner min i dyngan ännu mera. 

Hur orka kravla sig upp nu??????????????????????????

Fy tusan så tungt det blev nu.

Super-ogravida Ninna


onsdag 25 april 2012

Pappa dog imorse

Nu är det över. Pappas kamp är över.

I natt kl 02 somnade han in efter några dagars jobbig kamp mot feber och infektion. Jag höll pappas hand in i det sista och det kändes så bra att få vara med honom, nära honom och stödda honom till sista andetaget.

Älskade lilla pappa! Jag saknar dig så!

Lillasyster har sträckt ut handen - pappa har fattat den!
På andra sidan stranden ses de nu igen!

Sov Gott lilla Pappa! Älskar dig så!

Saknaden smärtar och känns outhärdlig!

tisdag 24 april 2012

Så kom mensen mitt i allt

Som om jag inte har nog med kämpande här hemma just nu med pappas sjukdom och det fakta att han befinner sig i livets absoluta slutskede, så kom även en riktigt störtflod-mens i söndags. Jätteroligt - not- att bli superpåmind om min , vår, totala ogravida situation.

Jag tänker på min kära pappa, hur glad han skulle vara över ett barnbarn, han älskar barn och barn älskar honom. Han är väl den ENDA i vår närhet som aldrig tjatat eller påmint om oss att barnbarn fattas.

Pappa har bara funnits där för mig och även tagit min make till sitt hjärta! Min make miste sin egen far för några år och det har tagit hårt på honom. Därför blev jag så glad när pappa och maken fann varandra å bra och har blivit riktigt tighta.

Pappa är, trots hög feber sedan flera dagar, fortfarande glasklar i huvudet och berättar själv för doktorn idag att han gör allt för att kämpa på! Jag hoppas hon lyssnar på honom, på hans vilja, för han ber om livshjälp inte dödshjälp.

Störtfloden påminner mig om det som aldrig kommer att hända - att pappa får ett barnbarn. fanfanfan


lördag 21 april 2012

Är det slut nu?

Igår var läget sämre, idag närmar sig det sig slutet blixtsnabbt!

Sjukvårdspersonal har varit här hela morgonen, men det finns inget mer att göra för pappa. Han ligger nerbäddad och kämpar för att orka andas.

Jag är ändå glad för dessa dryga 4 månader som pappa hittills bott hos mig, hos oss, på heltid då jag fått ha honom nära mig. Även om han stundtals varit alldeles för klen för att orka prata, så har vi iallafall varit tillsammans här hemma.

Jag vill inte att han skall behöva lida, den här sjukdomen äter upp honom innefrån och han skall inte behöva kämpa vidare.

Såklart jag vill han min älskade pappa kvar hos mig i livet- nu och för all framtid, Men vår tid tillsammans är räknad, nu väntar bara slutet. Och jag försöker andas...

fredag 20 april 2012

Ännu sämre...

Nu mår jag om möjligt ännu sämre. Har ett hysteriskt illamående sedan två dygn tillbaka. Vill bara kräkas. Sover illa. Vaknar minst varje timme och smyger in till pappas rum för att kolla att han andas...

I onsdags var läget illa. Idag är det ännu sämre. Jag vet och känner att slutet är nära. Men HUR skall jag orka. Jag har ännu inte hunnit sörja min lillasysters död, eller min svärfars, eller min fasters eller min farbrors....

Allt har bara skjutits på framtiden för varje dödsfall har avlösts av ett annat akut sjukdomsfall senaste 4 åren.

Ett STORT VARNINGSTECKEN på min egen hälsa uppstod alldeles nyss, när jag var i vår närbutik för att handla 4 saker. Först var jag tvungen att skriva upp dessa 4 saker. Asså: 4 saker. Inte 20 saker. 4 st!!!

När jag sedan gick i butiken (där vi ALLTID handlar) så hittade jag inte till hyllorna jag skulle till. Jag visste plötsligt inte vart jag skulle leta, eller åt vilket håll jag skulle gå. Jag visste inte ens vem jag skulle fråga om hjälp, eller vad jag skulle fråga efter. Huvudet var HELT BLANKT. Jag kände paniken slå till. Det tog mig över 1 timme att hitta varorna, innan jag tog mig till kassan. Kände att jag ville spy. Lyckades hålla mig, betala och ta mig ut.

Väl ute ur butiken tog jag mig hem så fort det gick. Illamåendet håller i sig och jag darrar fortfarande av upplevelsen i butiken.

Vad händer med mig???

onsdag 18 april 2012

Jag andas...

Jag finns här och andas....men mer är det inte just nu...

Kämpar för att så sakterliga orka upp till ytan igen, men just nu kravlar jag i bottenlöst mörker. Inte bara pga missfallet, utan även pga pappas obotliga, akuta tillstånd. Slåss med det först. Tar nästa IVF sedan, vet ej hur många dagar pappa har kvar. Känns mycket märkligt att skriva det, men så illa är det faktiskt. Så jag gör inga långa planer nu, utan från timme till timme vart eftersom läget förändras för honom...

Blir ändå glad i hjärtat när man till sist orkar titta in på bloggen en kort stund och möts av alla hälsningar från Er! Kramar till er alla!