Ensam

Idag skiner solen - ute. Men inne är det mörker. Jag mår skrutt. Önskar det fanns en stödgrupp för oss som kämpat i åratal men bara får minus efter minus...

Väninnorna med "egenproducerade" barn fattar inte vad jag pratar om..."Det är väl bara att försöka igen...".

Nä det är inte "bara", när man är känslomässigt helt ur balans. 

Mitt sätt att leva och överleva IVF-kämpandes alla berg och dalbanor är att blogga med er - kära kära bloggsystrar! TACK FÖR ATT NI FINNS!!

Kram Ninna

Tillbaka - Vad hände?

Efter nära 3 månaders tystnad är jag nu tillbaka. Tilltuffsad av livet och lite mer trasig i själen - men vid liv...

Jag har inte orkat besöka bloggen alls under denna tid, men glädjetårarna forsade fram när jag möttes av alla era varma & omtänksamma hälsningar på min blogg idag!

T A C K!!! 

Jag har saknat er, så här kommer ett "rejält" inlägg :-)

Vad hände då?

Jo på Testdagen 13/11-2010 fick vi minus - såklart - och småblödandet fortsatte i tre dagar innan helvetesmensen kom. Störtblötte i 10 dagar!!! Helt galet mycket. Mådde riktigt uselt under denna tid, både av menssmärtor och känslostormarna inom mig. Alla j**la sprutor och vaggsiar "i onödan"...

Ringde kliniken som sa att vi kunde göra nytt försök efter nästa mens, som alltså borde komma i mitten av december. Med lite tur skulle vi precis hinna med nästa försök innan kliniken skulle stänga inför jul 22 dec. Väntan, väntan, väntan....

Sedan när har vi turen på vår sida?

Decembermensen kom, men en vecka försenad. Nej, jag var inte gravid heller...

Och något blev fel, för mensen kom lixom inte igång ordentligt. Bara småblödde i 14 dagar!!! Jag som vanligtvis har en intensiv mens i 3-4 dagar! Så kliniken hann julstänga...och småblödandet övergick i ny helvetesmens på trettonhelgen. En störtflod som höll i sig i 9 dygn. Så efter 25 dagars blödande upphörde allt och jag pustade ut.

Kliniken sa bara att det kan vara en naturlig reaktion på behandlingen vi genomgått?!?! Återstår att se...

Hur som helst, nu inväntar vi februarimensen och hoppas den är "normal", för då kan vi få påbörja frysförsök nr1 i mars-april. (FET-Heter det så?)

Så här sitter jag nu med prickig mage av alla sprutor, (trodde sticken skulle försvinna?) och ett stort fult brännsår - NI MINNS VÄL BRÄNNSÅRET jag fick??? Yepp, ärret är kvar och påminner mig dagligen om min barnsaknad...

Det var kroppen.

Huvudet då? jo, Känslorna är borta. Eller bort-tvingade. Allt har tärt på mig inombords, så jag vet inte vad jag känner - om jag känner nåt. Eller om jag vågar känna något. Vill ju bara att allt skall vara "över" så jag får "sitta i min fåtölj med en liten i famnen" :-)

Vågar inte ens önska mig gravid - för jag har läst så ofantligt många gravidbloggar som slutar i dödsfall eller missfall. Jag lider så med dessa änglamammor!

Samtidigt har vi haft ett jättejobbigt år i familjen då min Far är dödssjuk och jag åker ut och in på sjukhus varje vecka med honom. Gör allt jag kan för att hjälpa honom, och det är SÅÅÅ TUNGT att de honom tyna bort framför ögonen på oss... Det var ju bara drygt två år sedan min syster gick bort och vi har ännu inte hämtat oss från sorgen. Det gör man väl aldrig. Kanske blir den bara lite mindre tung med tiden??? Jag hoppas det.

Det var själen.

Jag vet inte riktigt hur jag skall ta mig vidare. Nu väntar jag igen...

Men jag skall med glädje ta en sväng runt bland er alla - kära bloggsystrar - och se hur ni mår! Jag har verkligen saknat er!!!

Varmaste kramen Ninna