Pappas begravning i fredags blev underbart vacker, fast tung och sorglig såklart, men fin. Kyrkan var helt överfull och likaså minnesstunden efteråt.
Så fint och skönt att möta pappas vänner & bekanta och känna deras stöd. Det kom blommor från folk som jag inte trodde visste om att pappa gått bort. Kyrkobesökare från när och fjärran hedrade min pappa.
Insättningarna till pappas minnesfond var enormt många, prästen tog sats gång på gång när han läste upp allas namn. Fantastiskt! Vi skänker ALLT till Sjöräddningen som låg pappa varmt om hjärtat!
Prästen sa det likande en stadsbegravning, då så många gått "man ur huse" för att hedra min pappa.
Hans bästis som varit sjuk en längre tid och inte orkat ta sig hemifrån på länge, kom till kyrkan, stödd av sina två söner. Vännen föll ihop i tårar över pappas kista. OJ vad det kändes i hjärtat!!!
ALLA var där och det kändes härligt att alla dessa personer delade sorgen och saknaden av min pappa, min älskade pappa som var så omtyckt av så många...
Men trots allt så är det JAG som förlorat min pappa för all framtid. Det skall bli intressant att se framöver hur många som håller sitt ord och "finns där för mig" när jag behöver dem...även en tid efter begravningen.
För trots allt så är det inte runt själva dödsfallet eller runt begravningen som sorgen är som värst. Det är efteråt. När luften gått ur. När sanningen kommer ifatt. När det sjunkit in och man verkligen fattar vad som hänt.
Jag orkar inte fatta riktigt ännu. Så jag flyr.
Efter de sista årens galna frånfall av nästan alla familjemedlemmar i vår familj, nu senast min djupt älskade pappa, så känner jag att jag måste byta miljö.
Så jag pyser iväg till MEXICO om några timmar. Stannar ca 10 dagar.
Måste hämta kraft att orka gå vidare.
TACK för era varma ord!
Kramar Ninna
Så fint och skönt att möta pappas vänner & bekanta och känna deras stöd. Det kom blommor från folk som jag inte trodde visste om att pappa gått bort. Kyrkobesökare från när och fjärran hedrade min pappa.
Insättningarna till pappas minnesfond var enormt många, prästen tog sats gång på gång när han läste upp allas namn. Fantastiskt! Vi skänker ALLT till Sjöräddningen som låg pappa varmt om hjärtat!
Prästen sa det likande en stadsbegravning, då så många gått "man ur huse" för att hedra min pappa.
Hans bästis som varit sjuk en längre tid och inte orkat ta sig hemifrån på länge, kom till kyrkan, stödd av sina två söner. Vännen föll ihop i tårar över pappas kista. OJ vad det kändes i hjärtat!!!
ALLA var där och det kändes härligt att alla dessa personer delade sorgen och saknaden av min pappa, min älskade pappa som var så omtyckt av så många...
Men trots allt så är det JAG som förlorat min pappa för all framtid. Det skall bli intressant att se framöver hur många som håller sitt ord och "finns där för mig" när jag behöver dem...även en tid efter begravningen.
För trots allt så är det inte runt själva dödsfallet eller runt begravningen som sorgen är som värst. Det är efteråt. När luften gått ur. När sanningen kommer ifatt. När det sjunkit in och man verkligen fattar vad som hänt.
Jag orkar inte fatta riktigt ännu. Så jag flyr.
Efter de sista årens galna frånfall av nästan alla familjemedlemmar i vår familj, nu senast min djupt älskade pappa, så känner jag att jag måste byta miljö.
Så jag pyser iväg till MEXICO om några timmar. Stannar ca 10 dagar.
Måste hämta kraft att orka gå vidare.
TACK för era varma ord!
Kramar Ninna