måndag 21 maj 2012

Jag flyr nu

Pappas begravning i fredags blev underbart vacker, fast tung och sorglig såklart, men fin. Kyrkan var helt överfull och likaså minnesstunden efteråt.

Så fint och skönt att möta pappas vänner & bekanta och känna deras stöd. Det kom blommor från folk som jag inte trodde visste om att pappa gått bort. Kyrkobesökare från när och fjärran hedrade min pappa.
Insättningarna till pappas minnesfond var enormt många, prästen tog sats gång på gång när han läste upp allas namn. Fantastiskt! Vi skänker ALLT till Sjöräddningen som låg pappa varmt om hjärtat!

Prästen sa det likande en stadsbegravning, då så många gått "man ur huse" för att hedra min pappa.

Hans bästis som varit sjuk en längre tid och inte orkat ta sig hemifrån på länge, kom till kyrkan, stödd av sina två söner. Vännen föll ihop i tårar över pappas kista. OJ vad det kändes i hjärtat!!!

ALLA var där och det kändes härligt att alla dessa personer delade sorgen och saknaden av min pappa, min älskade pappa som var så omtyckt av så många...

Men trots allt så är det JAG som förlorat min pappa för all framtid. Det skall bli intressant att se framöver hur många som håller sitt ord och "finns där för mig" när jag behöver dem...även en tid efter begravningen.

För trots allt så är det inte runt själva dödsfallet eller runt begravningen som sorgen är som värst. Det är efteråt. När luften gått ur. När sanningen kommer ifatt. När det sjunkit in och man verkligen fattar vad som hänt.

Jag orkar inte fatta riktigt ännu. Så jag flyr.

Efter de sista årens galna frånfall av nästan alla familjemedlemmar i vår familj, nu senast min djupt älskade pappa, så känner jag att jag måste byta miljö.

Så jag pyser iväg till MEXICO om några timmar. Stannar ca 10 dagar.

Måste hämta kraft att orka gå vidare.

TACK för era varma ord!

Kramar Ninna 

fredag 18 maj 2012

Pappas begravning idag

Det gör SÅÅÅÅ OFANTLIGT ONT att skriva dessa ord: Det är min älskade pappas begravning idag.

Jag orkar inte och vill inte förstå vad som händer, att jag har förlorat min pappa för all farmtid. Min älskade pappa, som jag kommit att stå SÅ NÄRA sedan min lilla syster dog.

Nu finns han inte mer.

Jag kan inte fatta att det är sant. Väntar fortfarande på att vakna upp ur den här mardrömmen.

Har haft ett fantastiskt stör av min kära vän och kollega, Å, som bott hon oss i omgångar sedan pappa dog. Hon har idag hjälpt mig baka allt inför minnesstunden efter pappas begravning. Det blev citron/hallon-cupcakes med segelbåtar av sockerpasta som gungar på den havsblå frostingen.

Dukningen går i blått och vitt, dekorationerna i havstema. Det känns ändå fint att få göra en sista hyllningsfest för pappa. Med hans favoritmusik (Taube), favorittema (havet) och favoritmat (Sill).

Jag har gjort det STORA hjärtat av röda som skall ligga vid kistan, alla bordsdekorationer och våra handbuketter.

Precis som för lillasysters begravning. Vi har nästan bara bytt färger från rosa till blått!

Men ändå kan jag inte förstå att det är min lilla pappa jag skall ta avsked av idag.

Hjärtat är krossat och i tusen bitar.

Det gör SÅ ONT!

Ninna

fredag 11 maj 2012

En vecka tills begravningen

Jag tror att en del av verkligheten kom ikapp mig igår. Att pappa faktiskt är borta för all framtid.

Jag har sovit så uselt dessa veckor, så jag fattar inte ens att jag är vaken på dagarna. Jag somnar på kvällen, vaknar "100 ggr" varje natt, ligger klarvaken och vrider mig mellan 02,30 till 05,00. Somnar tillslut strax innan väckarklockan ringer. Då vaknar jag övertrött, illamående och med en huvudvärk man kan tro är en baksmälla.

Inga huvudvärkspiller hjälper alls.

Så har det varit i två veckor.

Igår satt "baksmällan" i hela dagen. Stannade hemma. Gick som i dvala. Försökte fixa massor av saker som "ligger efter" och som måste hinnas med, men fick typ inget gjort. Kunde inte koncentrera mig, tappade focus hela tiden och var SÅÅÅÅÅ trött...

Idag har jag kännt mig vansinnigt irriterad. Vill snäsa och fräsa åt folk. Lämna mig i fred, Ring inte. Håll tyst. Stör mig inte. Försvinn...

Yepp, dessa tankar ha farit genom skallen hela dagen. Är SÅ T R Ö T T.

Känner inte riktigt igen mig själv. Så här folkilsken brukar jag väl inte vara. Eller??? Ni känner mig bättre än någon annan. Ni får höra min innersta känslor, tankar och åsikter. Sånt som ingen annan känner till, det har ni fått veta i flera år nu.

Blev lättat och GLAD när jag fick se era underbara hälsningar ang mötet med den gravida "kossan" jag mötte i onsdags.Så skönt att höra att mina tankar och känslor inte är konstiga. Att flera av er oxo upplevt liknande känslor och tankar. Jag känner mig plötsligt inte så elak, och konstig, utan nästan som en helt "vanlig ivf-are" ;-)

Har ni nåt tips på hur jag skall ta mig ur den onda sömn-cirkeln för att kommande vecka orka rodda allt (baka och göra landgångar till minnes-stunden, fixa alla blommor, träffa kantorn i helgen, skriva ut begravningsprogrammet, fixa cd med rätt musik och ge vaktvästaren, hitta svarta kläder mm mm) till begravningen som är på fredag?

Ha en fin helg, själv jobbar jag :-(

Kram Ninna




onsdag 9 maj 2012

Träffade gravid vänninna idag

Fy tusan, idag kom den jobbiga dagen som jag inte direkt längtat efter, men som förr eller senare hade kommit iallafall. Jag träffade oplanerat "Vännen" som smsade sin ultraljudsbild när jag satt med pappas begravningsplanering förra veckan.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, så när hon dök på mig och gav mig en kram, och sedan frågade hur jag mår så valde jag att bara prata om mig, om hur jag mår, tänker, känner och bara allt om pappas begravning...

Nämnde inte hennes putande 5-månadersmage som "pekade mig rakt i ansiktet", tittade inte på den, ignorerade den totalt.

Var det elakt, kallt, hårt, och alldeles fel?

Kanske.

Egotrippat?

Absolut. Men det behövde jag idag.




torsdag 3 maj 2012

Vad händer med mig?

Jag förlorade min älskade pappa i onsdags den 25/4. Jag satt vid min pappas sida, höll honom i handen och klappade hans kind. Han var helt klar i till sista andetaget och sorgen är enorm!

Alla frågar hur jag mår nu. Jag mår som vanligt. För jag har ännu inte fattat att min älskade pappa är borta för alltid.

Dessa dagar sedan dödsfallet har fyllts av begravningsgöromål. Vi har besökt begravningsbyrån, jag har gjort klart hela begravningsprogrammet, valt texter och all musik, jag har beställt blommor så jag kan göra våra avskedsblommor, jag har gjort dödsannonsen och satt in i flera tidningar, jag har ringt runt till pappas vänner som bor utomlands och berättat, jag har träffat prästen och kantorn inför begravningen, jag har nu i helgen dessutom vår-rustat pappas älskade träbåt så den är klar för sjösättning och mitt i allt beslutat mig för att skjuta upp vår pågående ivf. För nu orkar jag inte mer.

Om några veckor är det dax för begravning. Kommer sanningen i kapp en då? Kommer jag då att fatta vad som hänt? Eller kommer detta ta TID att sjunka in?

Jag är så glad för mina vänner som kommer på besök, ringer, mailar och skickar blommor för att visa sitt stöd. Känns bara konstigt att alla beklagar sorgen som jag själv inte fattat har hänt ännu....Det är som om jag befinner mig vid sidan av min egen kropp. Jag står bredvid och ser på och fattar ingenting...

Eller är jag bara så SLUT över att ha mist min lillasyster för 3 år sedan, därefter min faster, min svärfar, min farbror, min andra faster samt nu min pappa... 6 dödsfall på 3 år i närmsta familjen är GALET mycket...

Kramar Ninna

ps. TACK alla ni rara som kommenterat min "VÄN" som skickade sin ultraljudsbild i månad 5 när jag satt på begravningsmötet. Jag kan fortfarande inte fatta taktlösheten... Makalöst! Hon räknas numera som bekant. TACK för ert stöd!