Köpeunge eller ej?

Tänk att det är lite skamligt att vara i vår situation. "Att man inte kan få till en unge". Att man är tvungen att få IVF-hjälp eller ännu värre: köpa sig en unge, för det är ju ingen riktig unge ens, men nåt att ha i väntan på ett riktigt barn. Ett eget barn. Ja biologiskt då, för en köpe-unge räknas ju inte som en riktig.

Eller???

Fy vad less jag blir på vissa människors tankar, fördomar och åsikter.

Ett adopterad barn är oerhört efterlängtat, familjen har uppoffrat så mycket för att få sitt barn och blod är verkligen inte tjockare än vatten. Jag har själv adopterade kusinbarn (i pappas släkt) och adopterade kusiner (i mammas släkt).

Vi själva får inte adoptera (fast vi vill!!!) pga makens sjukdomsbild. Så vi har BARA IVF att förlita oss på. Får vi inte till "en unge" med IVF så är det kört för oss. Ingen back-up-plan finns...

Skitjobbigt att veta. Det är nu det gäller.

Nej för all del, känn ingen press....

MEN DET MÅSTE BLI PLUS NU OCH EN 40 VECKORS BEBBE-leverans efter det :-)


Kram Ninna

Klartecken idag!

Tack för värmande hälsningar och kommentarer! Jag blir varm och glad ända in i själven av varje rar tanke ni skänker mig/oss i denna tunga och svåra situation!

T A C K!

Jag var på VUL idag. Allt såg toppen ut! "Maggen" är full av blåsor som växt sig lagom jämnstora och fina. Det var iallafall vad IVF-doktorn sa! Så dom tycker vi skall köra på som planerat!

Så nu kör vi!
Sprutar och sprayar som nu fram till söndag!

På måndag är det ÄL-sprutan, på onsdag ÄP och på fredag ET :-)

När allt är tungt och jävligt kan man lika gärna ösa på med lite till, eller hur ;-) Vet ni vad: Makens jobb gick i KK igår! Så nu är han akut arbetslös från idag...

Så där ja! Vad mer kan gå åt pipsvängen?????

kram kram Ninna

♥ Alla hjärtans dag ♥

Nu har vi firat alla hjärtans dag tillsammans, maken, mamma, pappa och jag. Det känns så skönt att få vara tillsammans här hemma. Varje liten dag är en ny milstolpe.

Jag vet att det år åt fel håll för pappa, varje timme är han närmare slutet, MEN jag är SÅÅÅÅ glad att han kan bo hos oss, så vi kan ses och bara vara tillsammans varje dag nu.

Hospis? frågade någon, NEJ TACK! Jag sköter hellre om pappa själv! Har jobbat som volontär på Hospis, och sett de sjuka tillbringa sina sista timmar i livet utan nära och kära, utan någon alls omkring sig. NEJ TACK! Så länge jag bara kan så tar jag hand om Pappa själv. Finns inga alternativ för mig.

Sedan är det så mycket pappa vill berätta och tala med mig om, hur ska vi kunna göra det om vi inte är nära varandra? Pappa berättar, jag skriver ner. Önskar bara att tiden kunde stanna, för nu äntligen berättar pappa saker för mig som jag undrar i hela mitt liv. Känns som om jag måste komma ihåg och skriva ner allt.

TUNGT? Jajjamän, visst är det tungt. Inte fysiskt alls, utan själsligt. När jag ser hur dåligt pappa mår, hur ha lider av sin kraftlöshet, hur kan kämpar och kämpar mot sin blodsjukdom, då smärtar det så fruktansvärt mycket i mitt hjärta. Vill ju ha min snälla goa pappa kvar i livet i många många år till.

Älskade, älskade, Kära lilla Pappa! 

Så till nästa tunga del i livet. Sprayandet och sprutandet. För jag har faktiskt fortsatt med det. Känner att jag inte bara kan sluta för att detta pågår runtomkring mig.

Nej, jag kör på med sprayen och sprutorna som planerat. Aj som faaan vad det svider denna omgång. Som att hälla salubrin rakt ner i ett öppet sår. Jätteskönt, NOT.

Vet inte om det är kloke eller inte, men för sjutton. Jag vågar heller inte vänta. Är ju snart 39. Skall dettta fungera någon gång så har jag inte lyxen att kunna vänta nu.

Iallafall fram till ÄP: Sen får vi se vad doktorn tycker. Kanske alla får gå till frysen ett tag. Eller inte. Jag vet varken ut eller in. Har jag mindre chans att plussa pga detta? HAde jag vetat svaret hade allt varit löst :-)

Jag sprayar på och sprutar på så får vi se vilken "dom" doktorn ger mig!

Värme och Kärlek till er alla!

I dödens väntrum

Tack alla rara för era fina hälsningar och kommentarer!

Jag vill förklara min tystnad.

Jag finns här, och sprayar på, men det pågår något annat, mycket tungt och smärtsamt i mitt liv nu.

Min älskade pappa är akut döende och bor hemma hos oss, då sjukhuset skickade hem honom "då det inte finns något mer att göra". Hur f-n kan man behandla en gammal skötsam och underbar man så? Ingen hjälp på 2 år, då jag och han sökt hjälp överallt. Så i fredags sa hans läkare på sjukhuset att det nu bara är dagar kvar innan det är slut. Och skickade hem honom! Ingen har tagit ansvar, ingen har gjort uppföljningar eller kollat vad som är fel. Ingen har åtgärdat orsaken, bara dämpat symtomen.

Jag berättar för er som följer bloggen, det är så många som undrar.

Orkar inte mer. Min lillasyster förlorade vi för 3,5 år sedan. Min mormor för 3 år sedan, min makens bästis har fått cancer och nu min älskade pappa som tiden rinner ut för... HUR F-N SKALL JAG ORKA DETTA?????

Jag mår SÅÅÅÅÅÅÅÅ ruttet nu. Min läkare avrådde mig från att fortsätta IVF mitt i detta, men jag har samtidigt ålders/tidspanik att jag inte kan skjuta på det. Hur göra? Måste sluta - tårarna forsar!

"Slappna av så går det"

"Slappna bara av så går det, ska du se"...

Asså, jag bara avskyr dessa ord!

Om alla bara kunde hålla truten stängd när dom kommenterar saker som inte begriper sig på.

Klart som fan att det inte löser sig av sig självt "bara man slappnar av".... Så otroligt korkat och dumt sagt. Men folk som inte provat på barnlöshet, undersökningar och IVF.. fattar inte vad dom säger.

"Så vad gör ni om ni inte får barn då?"

Den frågan vill man bara inte höra när man står inför eller är mitt i en IVF. Här lägger man hela sin själ, all kraft, ork och styrka i ett elelr flera IVF-omgångar. Inte tusan kan man då tänka att det inte skall fungera. Det finns ju massor av solskens-sagor bland IVF-bloggarna :-)

"Men tänk om ni inte får barn, Vad händer då? "

"Tänk om" finns inte. Klart man skall prova allt först innan man ens tänker tanken. Jag är snart 39, och har INTE slutat hoppas!!!

Klart det kommer att gå vägen snart.....eller.....???

Kan ju inte säga att jag är positiv i tanken hela tiden, men jag har absolut ingen lust at bli motarbetad av "korkade/oförstående" medmänniskor.

De enda personerna jag kan tänka mig dela mina känslor, tankar och åsikter med - det är ER!!!

Kram kram kram <3

Spraypaniken löst

Tusen tack för alla era lugnande svar - jag sprayar på som vanligt.

Nu får jag inte missa igen - så jag har bett maken lägga in larm om sprayning i våra mobiler. Yepp, det ringer även i hans. Vi är ju två om detta, eller hur???

Så när det ringer spray-larm i hans mobil så ringer han till mig och påminner mig:-)

TACK sötisar :-)

Satan, jag glömde bort!

Lördagen tillbringade vi hemma hos mannens bästis, han med cancern ni vet. Yepp, han har nu fått sin första giftbehandling nu i veckan och fick komma hem över helgen. Han mår ruttet!

Vi kom tidigt på förmiddagen. Vännen hade just fått i sig alla 24 morgonpiller. Plötsligt ser jag hans ansiktsfärg försvinna, hans ögon rullade i huvudet och jag kände direkt att han höll på att svimma. Mycket riktigt. Sekunden därpå for han ihop som ett korthus.

Turligt nog var jag "snabb som en vessla" (enligt maken, som förundrat såg på och aldrig han förstå vad som var på gång) och han fånga vännen innan han föll till golvet. På så vis hindrade jag honom att falla handlöst i ett bord mm som stod dumt till. USch, det hade kunna gå riktigt illa.

Det var första gången han svimmade. Han var chockad efteråt och så tacksam, att jag fångat upp honom i fallet, att han grät.

Detta är en tuffing. En karla-karl som inte visar eller talar om "känslor och annat tjafs". Men som under sin sjukdomstid vågat bejaka en ny sida av sig själv.

Nu talar vi flera gånger i veckan i telefonen, vännen och jag. Vi talar om allt. Sedan ber han mig hälsa till min gubbe - hans bästis. Själva har killarna svårare att vädra det som behöver vädras. Kan bero på att jag tyvärr har 30 år längre erfarenhet av sjukhus och livshotande sjukdomar. Och det märker vännen, och säger att han vågar fråga mig om allt nu. Skönt känner jag, om min erfarenhet och mina upplevelser kan stötta honom nu.

Efter en heldag hos honom for vi vidare till andra vänner på spelafton och supé.

Jättetrevligt och vi kom hem sent.

För sent. Jag däckade direkt.

Det var då det gick åt skogen. Jag glömde bort att SPRAYA.....Satan. Kom på det imorse när jag vaknade. Så nu har jag väl förstört nåt. Det är ju "bara" spraydag 3 som gick åt pipsvängen, men ändå!

Så vad gör jag nu? Sprayar på resten som vanligt och hoppas att allt fungerar ändå!

Tusan vad jobbigt det var att komma på att jag glömde bort sparyen.

Sån liten grej, men enormt stor för mig just nu känner jag.

Satan.

Kram Ninna

Spraystart IVF 2

Ja, nu är det dax för spraystart idag och vår andra IVF-omgång...

Måtte allt gå snabbare denna gång, jag orkar inte genomlida denna lååååååååånga seeeeeeega väntan längre. Ni vet, väntan på start, väntan på mens, väntan på sprutstart, väntan på äggplock, väntan på återföring, väntan på mens, väntan på att få börja om varje gång det skiter sig. Ständigt denna väntan....

Nu har jag spraystartat idag.

Så nu är det bara att vänta. På den väntade mensen. Först då får jag ringa kliniken och få ett besked om sprutstarten, för att sedan få besked om äggplockdatum...Så lite väntan har jag att se fram emot ;-)

Sprayar Synarela igen.

TUSEN TACK för stöd och uppmuntrande tillrop, all er omtanke gör mig rörd till tårar! TACK!

NU KÖÖÖÖÖÖÖÖR VI!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

TJOHO!!  Kram Ninna

Så var det dax för IVF 2

Idag var det nybesök på kliniken för maken och mig.

IVF 2 har startat. :-)

Blodprover, invägning och mäta blodtrycket...

Fick startdatum för sprayen (Synerela) satt till den 26 januari.
Sedan tre veckor spray innan sprutorna (puregon).
Sedan Äggplock v.9 om allt går som det skall.

Tjohej, vad jag längtar efter alla nya hormoner som skall trilskas i min kropp :-)

MEN NU JÄVLAR!!!! NU SKA DET GÅ!!!!!

I år - 2012 - ska det bli plus och bäbis!

Varför har inte du någon bebis?

Så kom den jobbiga, satans frågan, kastad i ansiktet av en 8-årig liten skitunge:

"Varför har inte du någon bebis?"

-"Håll käften din lilla snorunge!!!" Det va vad jag ville fräsa till den lilla frågvisa damen som jag träffade i går. Hon är dottern till en av våra grannar, och ung-fan har frågat mig denna jävla bebisfråga i flera år!

"Fatta läget, snorvalp! Vi har inga egna barn och kommer kanske aldrig att få heller!"

Men hur tusan säger man det till en 8-åring???


Jo man frågar henne, med ett stort leende, om hon vill leka med Petshops (som hon samlar på).....

Det ville hon ju gärna göra, så slapp jag svara henne...

Skit. Att det skall vara så pestigt att få denna fråga.