Vad hände? Hur tusan hann jag bli så här gammal och fortfarande barnlös? Alla i min omgivning vet att jag är otroligt barnkär, och mina klasskamrater i högstadiet och gymnasiet hade koll på min namnlista redan då. Ja, namnlistan på vad mina ÅTTA framtida barn skulle heta. Alla hade fått tre fina namn var. Denna lista var vida känd, och jag skulle självklart plugga klart och sedan bilda familj så fort jag kunde efter universitetet.
Nu blev det inte så. Jag pluggade, och pluggade, och jobbade och pluggade igen. Och träffade maken. Och det hände inget mer.....
Jag blir ju 39 i år, ålders-stessen är total. Inte för själva siffran i sig, jag känner mig inta alls nära 40! Men jag är stressad för att alla dörrar stängs för oss när vi uppnår "fel ålder".
Adoption är redan kört pga min makes ålder och sjukdomsbakgrund.
Ivf stängs snart då jag är farligt nära övre gränsen ... Vi har trots allt kämpat med vår ofrivilliga barnlöshet i över 10 år, så jag tror nu inte allt kommer att lösa sig över en natt. (eller kanske gör det de?)
Denna ålderspanik gör att jag känner mig så galet stressad inom mig att jag spricker...
Hur skall jag kunna vara lugn och avslappnad? Jag MÅSTE ju vara det nu, för dubbelprickarnas skull. För att ge dom en rimlig chans att känna efter att DETTA är livmodern dom vill fästa i och växa på sig!
Vad finns då kvar?
Fosterbarn? Jourhem?
Eller måste jag förlika mig med tanken att vi aldrig blir en familj. Den tanken är KOLSVART och VÄGER TON!!!
Nu ska jag inte måla fan på väggen, för vi har ju TD om 10 dagar SAMT ett IVF kvar om detta misslyckas. MEN STRESS-TANKARNA TYNGER NER MIG!!!
Hur tänker ni? Jagas ni av stress, ni medsystrar som befinner er på 40-streckets rand? Hur hanterar ni det? HUR SKA JAG GÖRA???
Kram Ninna
Nu blev det inte så. Jag pluggade, och pluggade, och jobbade och pluggade igen. Och träffade maken. Och det hände inget mer.....
Jag blir ju 39 i år, ålders-stessen är total. Inte för själva siffran i sig, jag känner mig inta alls nära 40! Men jag är stressad för att alla dörrar stängs för oss när vi uppnår "fel ålder".
Adoption är redan kört pga min makes ålder och sjukdomsbakgrund.
Ivf stängs snart då jag är farligt nära övre gränsen ... Vi har trots allt kämpat med vår ofrivilliga barnlöshet i över 10 år, så jag tror nu inte allt kommer att lösa sig över en natt. (eller kanske gör det de?)
Denna ålderspanik gör att jag känner mig så galet stressad inom mig att jag spricker...
Hur skall jag kunna vara lugn och avslappnad? Jag MÅSTE ju vara det nu, för dubbelprickarnas skull. För att ge dom en rimlig chans att känna efter att DETTA är livmodern dom vill fästa i och växa på sig!
Vad finns då kvar?
Fosterbarn? Jourhem?
Eller måste jag förlika mig med tanken att vi aldrig blir en familj. Den tanken är KOLSVART och VÄGER TON!!!
Nu ska jag inte måla fan på väggen, för vi har ju TD om 10 dagar SAMT ett IVF kvar om detta misslyckas. MEN STRESS-TANKARNA TYNGER NER MIG!!!
Hur tänker ni? Jagas ni av stress, ni medsystrar som befinner er på 40-streckets rand? Hur hanterar ni det? HUR SKA JAG GÖRA???
Kram Ninna