Så, hur är det med dig? Om du fick chansen – vad skulle du vilja berätta om ditt psykiska mående för din klinik? Har du fått den hjälp du behöver? Eller har hjälpen bara inriktats mot det medicinska? Har du själv sökt den hjälpen? Du, som fick barn – kom någon ihåg att möta den kris du levt med i efterhand? Du, som inte fick barn – hjälpte din klinik dig vidare? Har ni fått vakna ur mardrömmen? Och du som fortfarande lever mardrömmen – varifrån får du ditt stöd? Har du kraft nog att fråga och veta vad du ska fråga efter?
Det är ELIDA som ställer frågorna på sin blogg.
Jag känner som AnnaCecilia: Vilket jävla stöd? Det är en mardröm från början till slut.
Mitt svar finns i alla mina inlägg. Sorg, ilska, uppgivenhet, djup sorg, en gnutta hopp, platt fall, återvändsgränd. Sorg. Aldrig glädje, lycka, framtidstro. Bara svart djup sorg.
Mardrömen är kvar för min del och högst aktuell. Just nu funderar jag på (DET GNAGER MIG DYGNET RUNT) om vi kanske aldrig blir gravida igen. Vi lyckades ju i hela fem veckor i somras... innan missfallet kom.
Kommer det bara enda gången jag varit gravid? Frågan stressar mig enormt. Somnar stressad, vaknar på nätterna, och vaknar på morgonen fortfarande stressad. Inte värst bra! Känner mig jagad, tiden flåsar mig i nacken. Jag är inte redo att inse att vår tid aldrig kommer. Att vi är ett av alla par som aldrig får barn.
IVF-kliniken eller landstinget har ALDRIG någonsin frågat oss eller erbjudit oss någon att tala med.
Kraft och styrka att gå vidare, att orka igen och igen och igen... Det har jag fått av mina bloggläsare. Alla tjejer, medsystrar i IVF-träsket, som kommit med goda råd, delat erfarenheter och stöttat när allt gått åt helvete...igen...
Det är genom min blogg jag hittat ett sätt att kommunicera med er som förstått , som själva genomgått och upplevt det jag känner. Ni som gång på gång intygat att jag inte är helt galen utan bara "IVF-normal"... Som stöttar och tröstar och ger glada tillrop när en smula hopp visat sig...
Utan er, UNDERBARA bloggsystrar, hade jag blivit ett fall för psyket för flera år sedan. Jag hade blivit så knäckt. För hur gulliga och rara personalen än är på kliniken så fattas mycket....
HALLÅ??? Jag har ju aldrig tagit en spruta på mig själv tidigare, eller stoppat upp en jättemedicin i underlivet. Hade underlättat med lite hjälp och förklaringar från kliniken. TACK. (faktiskt underlättat om min make inte tvingats närvara så SKÖTERSKAN slapp bli så tillknäppt...)
Men som tur är, finns ni, bloggsystrar som än en gång hjälper mig till rätta. Utan era förklaringar och självupplevda erfarenheter hade jag fattat noll.
Snart dax för ytterligare en förbannad födelsedag. Jag som före IVF-resan älskade att fylla år och fira med alla vänner. Det gör jag inte längre. Nu vet jag att det är ett steg närmre slutet.
Men visst blir man bra, en OSCAR hitåt tack, på att hålla masken. På att få-ihop-sig inför vänner, kollegor och andra man tvingas möta dagligen. På att hålla masken och le. Gråta inombords och ändå LE.
Hur jag känner mig? Jo,tack det är bara bra!
Ninna
Det är ELIDA som ställer frågorna på sin blogg.
Jag känner som AnnaCecilia: Vilket jävla stöd? Det är en mardröm från början till slut.
Mitt svar finns i alla mina inlägg. Sorg, ilska, uppgivenhet, djup sorg, en gnutta hopp, platt fall, återvändsgränd. Sorg. Aldrig glädje, lycka, framtidstro. Bara svart djup sorg.
Mardrömen är kvar för min del och högst aktuell. Just nu funderar jag på (DET GNAGER MIG DYGNET RUNT) om vi kanske aldrig blir gravida igen. Vi lyckades ju i hela fem veckor i somras... innan missfallet kom.
Kommer det bara enda gången jag varit gravid? Frågan stressar mig enormt. Somnar stressad, vaknar på nätterna, och vaknar på morgonen fortfarande stressad. Inte värst bra! Känner mig jagad, tiden flåsar mig i nacken. Jag är inte redo att inse att vår tid aldrig kommer. Att vi är ett av alla par som aldrig får barn.
IVF-kliniken eller landstinget har ALDRIG någonsin frågat oss eller erbjudit oss någon att tala med.
Kraft och styrka att gå vidare, att orka igen och igen och igen... Det har jag fått av mina bloggläsare. Alla tjejer, medsystrar i IVF-träsket, som kommit med goda råd, delat erfarenheter och stöttat när allt gått åt helvete...igen...
Det är genom min blogg jag hittat ett sätt att kommunicera med er som förstått , som själva genomgått och upplevt det jag känner. Ni som gång på gång intygat att jag inte är helt galen utan bara "IVF-normal"... Som stöttar och tröstar och ger glada tillrop när en smula hopp visat sig...
Utan er, UNDERBARA bloggsystrar, hade jag blivit ett fall för psyket för flera år sedan. Jag hade blivit så knäckt. För hur gulliga och rara personalen än är på kliniken så fattas mycket....
HALLÅ??? Jag har ju aldrig tagit en spruta på mig själv tidigare, eller stoppat upp en jättemedicin i underlivet. Hade underlättat med lite hjälp och förklaringar från kliniken. TACK. (faktiskt underlättat om min make inte tvingats närvara så SKÖTERSKAN slapp bli så tillknäppt...)
Men som tur är, finns ni, bloggsystrar som än en gång hjälper mig till rätta. Utan era förklaringar och självupplevda erfarenheter hade jag fattat noll.
Snart dax för ytterligare en förbannad födelsedag. Jag som före IVF-resan älskade att fylla år och fira med alla vänner. Det gör jag inte längre. Nu vet jag att det är ett steg närmre slutet.
Men visst blir man bra, en OSCAR hitåt tack, på att hålla masken. På att få-ihop-sig inför vänner, kollegor och andra man tvingas möta dagligen. På att hålla masken och le. Gråta inombords och ändå LE.
Hur jag känner mig? Jo,tack det är bara bra!
Ninna
Jag känner igen mig i precis ALLT du skriver. Tänk att livet ska vara så förbannat orättvist.
SvaraRaderaMånga kramar till er!
På Carl von Linné kliniken i Uppsala erbjuds man samtal om saker och ting inte går som det ska.
SvaraRaderaMycket förstående och hjälpsam personal hela vägen från första till sista bessöket anser jag och min A. Tråkigt att höra att andra kliniker bara släpper sina patienter. Kanske är landstinget och privat olika. Jag vet ju inte - har ju bara testat privat.