Kära kära Jenny och Ellen och alla ni goa, rara tjejer som tänker på mig!
Jag har mått (och mår) urpissigt en längre tid, som ni märkt av på antalet inlägg här på min blogg.
Nyss, nu ikväll kände jag det ändå nödvändigt att öppna bloggen igen...
Och vad möts jag av om inte UNDERBARA stärkande hälsningar från er tjejer!!!
T A C K!!! T A C K!!!
Det värmer SÅ i hjärtat att ni tänker på lilla mig, ni som själva har händerna fulla med era ljuvliga små nya familjemedlemmar.
Ni får mig att orka, vilja, uthärda, kämpa vidare.
För just nu känns det allt annat än bra i hjärterummet. Jag har ett krux i själen. Älsklingen och jag- det är allt som är bra. Livet omkring känns som bläääääääääääääääääääääääää
Fast jag älskar julen. Egentligen. Samtidigt som den skrämmer mig. Numera.
Förra hösten gifte vi oss.Älsklingen och jag. Efter några veckor dog min lillasyster akut. Jag gick som i dvala. Trodde hon skulle komma hem igen. Samtidigt började våran baby-utredning med mycket kämpa-på, bara misslyckande och besvikelser gång på gång.
Denna jul vet jag. Lillasyster kommer inte hem. Och vi har fått veta att vi inte kan blir gravida. Tack. Julfriden sprider sig över oss. (Obs Ironi...)
Vi har varandra. Men som ni vet känner man når någor saknas. Yepp. Babylyckan.
Jag glädje med er tjejer, ni som har "gått i mål" (får man säga så?) Ni som har era underverk att glädjas åt. Grattis, från hjärtat GRATTIS!!!
Fantastiskt att ni orkar och vill ägna mig och min historia några ögonblick och sprida några vänliga ord.
Ohh, vad det har hjälp mig, gång på gång!
Varmaste kramen Ninna
.
Jag och min make har länge länge länge önskat att vår lilla familj på två ska bli större... Än så länge har det stannat vid en dröm. Vi har åldern emot oss nu, men vår längtan efter smått har inte avtagit :-) När är det vår tur? Följ vår resa mot vår önskade familjelycka!
Hej Ninna!
SvaraRaderaTack för din kommentar på min blogg.
Jag önskar att trots svårigheterna ska du få en fin och mysig jul. Sedan kommer ett nytt år och vi alla får hoppas på att det blir "vårt" år och vår allas liv ska vara rikare med en bebis!
Kram på dig!
Tonci
*snyft*
SvaraRaderaJa vart alldeles tårögd av att läsa ditt inlägg....önskar verkligen att ja hade en liten gnutta med magi så skulle ja ge det till dig..
Det gör ont i mig att höra hur du mår.... önskar ja kunde säga att allt kommer att ordna sig men eftersom ja inte vet så kan ja heller inte ge dig det löftet...
Men ja hoppas att nästa år kommer att bli erat år...
Ja har kännt precis som dig att nu måste man väl dock ha nåt botten men icke sa nicke o ännu ett bakslag...
Ja har sakta börjat klättra mig uppåt ur det stora svarta hålet....men ibland så händer det att ja faller tillbaka...
Förrut var det stora stenblock som fick mig att falla men nu är det mer som grus men man vet aldrig när dessa stenblocken kan börja komma igen...
Vissa dagar/veckor mår ja bra medans vissa dagar/veckor så känns allt så olyckligt...
Min längtan efter ett barn är nu över..det är en sak som ja efter många år lyckats med...
Men det finns mycket annat i mitt liv så gör ont...som ja önskar ja kunde påverka...
Som t.ex häromdagen så sa min pappa så här om min syster...
"- Ja tror hon skiter i mig totalt...."
Det kändes jobbigt att höra det...men han rätt...min syster varken hälsar på eller ringer till honom...hon bryr sig inte ett endaste dugg...
Pappa säger att han inte bryr sig men ja vet att innerst inne så är han ledsen o sårad....
Ja är den enda som bryr mig...fast att ja är den som bor allra längst bort....förösker ställa upp så gott ja kan men det är inte lätt alla ggr...
Önskar bara att mina syskon kunde vara mer som mig...men de kommer väl "bry sig" den dagen då pappa dör...för har de tur så kanske de kanske det finns pengar att ärva...
De skiter i om pappa skulle sitta ensam på jul...
Sen mamma dog så förändrades vi alla...inte så konstigt men vad hände???
Vi kom varandra inte närmare utan mammas död fick oss att glida isär...
Men som sagt...alla har vi våra problem... vissa små, vissa stora...
Men både du o ja vet hur det är o kämpa....
för att sen få ett rejält slag i magen som verkligen får en att tappa andan...
Men för varje gång så har vi på nåt vis lyckats o resa oss o kämpat vidare...
Man vinner inget på att ge upp men man måste även ibland få känna att det är värt allt kämpande....
Att alla tårar, sorger, ilska, besvikelser, ensamheten osv i slutändan hade en mening...
Men ja tänker kämpao hoppas på att min familj ska hitta tillbaka till varandra..
O även allt annat som kommer över en...det är inte bara min familj som får mig att känna mig olycklig ibland...utan det är mycket annat...
Men ja ska hålla tummarna för oss båda...så hårt ja bara kan...
O självklart så har ja tid att ge dig en tanke...har t.om tid att ge dig två eller tre tankar...
Har tittat in var o varannan dag på din blogg
i hopp med att du skulle ha gett oss ett tecken på hur det var med dig..
Antog att det är/har varit kämpigt för dig...
men ja hoppas det snart vänder....
Du är en av de som ja bloggar med som har påverkat mig inombords....
Ja upplever dig som en varm, underbar person som försöker få alla runt omkring dig att må så bra medans du inte själv vill visa att du oxå behöver några värmande ord..eller kram någon gång ibland..
O det är där ja kommer in...hoppas ja...att ja kan vara ett stöd, tröst eller bara finnas där för dig när du som mest behöver nån..förutom din man /vänner...
Du har i alla fall hjälp mig många ggr med att bara visa att du finns där...o du vet vad ja pratar om..
Tack för att du är den du är o att ja har fått/får vara en del av ditt liv...
En bamse, bamsekram till dig...