Vart tog jag vägen?

Varning för ett ego-inlägg:


Jag har inte skrivit på bloggen sedan den 17 februari, det är drygt 2 månader sedan. Långa, mörka, kalla månader. Inte bara för att snön legat tjock och kall utan även i mitt hjärta har det varit bottenfruset.

JAG HAR SAKNAT ER SÅ!!!!

Men inte vågat gå in på bloggen. Inte vågat "hälsa på hos er". Inte vågat visa mig nånstans. Jag har gömt mig, stängt in mig, hoppats på en ljusning, ett under, ett mirakel. Men Nej.

Jag har bara kännt S O R G, illska, orättvisa... MASSOR av jobbiga och negativa tankar och känslor. Alla grundar sig såklart i min bäbislängtan.

Som visat sig vara just MIN längtan enbart, inte min makes längre...

Så jag står vid ett jobbigt vägskäl: Skilsmässa eller ej?


Yepp, så allvarliga har diskutionerna varit här hemma. Hårt, kallt, upprört och tyst, omväxlande. Jag pratar, vrålar, gapar omvartannat. Han tiger. Yippie. Lätt att lösa saker när man talar med en vägg. Not.

Min glädje över BREVET som kom... grumlades ganska snabbt efter mitt inlägg den 17/2.

När vi pratade om brevet - att NU var det dax. NU var vi på banan. Då tystnade min make plötsligt.

Jovisst har han haft det tufft, med sin cancerbakgrund. MEN HALLÅ!!! Han lever och mår bra! Hur ända in i baljan kan han då tycka att det är en anledning nog att inte kämpa för att få barn? JAG FATTAR INTE?!?!?

Javisst, han kan få tillbaka cancern om 20 år, det har hans läkare berättat. MEN är det verkligen en bra anledning till att undvika att få barn nu? Man kan ju dö i morgon (i en olycka) MEN INTE UPPHÖR VÄL längtan efter barn för det??!!!

Och skulle vi bli välsingnade med ett barn nu, snart, så har han ju goda chanser att leva med sitt barn i 20 år!

Är jag för hård? Är jag för ego?

HUR SKA JAG GÖRA???

Jag har faktiskt gett honom förslag att tala med en kurator, psykolog eller vad som helst. Det tyckte han var bra! För det håller inte att bara JAG ska explodera i sorg och illska varje varje varje dag.

Det tär. Det ältas inom mig. Jag har ABSOLUT INGEN jag kan prata med. Ingen vet. Ingen ska få veta. Detta är min kamp och den utkämpar jag själv.

Men i mitt hjärta har jag er tjejer som ger stöd, råd och underbara hälsningar. Jag blir rörd till tårar varje gång jag får era fantastiska hälsningar. Till mig. En annonym medsyster? Kan det vara sant att det finns så fina tjejer där ute? YES! Det finns det - det är Ni beviset för!

T A C K för att ni finns där!!!


Varmaste kramen Ninna

.






FÖRTYDLIGANDE: Jag kände att jag missat en del viktig info i mitt inlägg. ENLIGT MIN MAKE vill han inte att vi skaffar barn nu, för då slipper han ta ansvar, blir vuxen eller känna sig bunden. Han slipper "lära sig" nåt om IVF, slipper ha koll på fakta och allt "tjafs". Han vill leva kvar i sin tonårs-singel-livsstil (dvs spela dataspel & läsa serietidningar som nu) och kunna leva från dag till dag utan planering eller framförhållning.

Det gör mig förvirrad och ledsen för det är totalt tvärtemot det han sa innan bröllopet. Då var han drivande i barnfrågan! Det var SÅ viktigt att vi skulle bilda familj snarast! SÅ JAG KÄNNER MIG SÅ LURAD!

Självklart ska man helst vara två i denna längtan, helst vara två hela vägen fram till tre såklart. Det är min innersta önskan och det vet han. Men tiden springer ifrån mig. Jag är snart 37 och har oddsen emot mig!

Jag tvingar honom inte att tycka som mig, men jag är SÅ BESVIKEN över att han ändrat sig nu när jag redan genomgått hormonbehandlingar och allt. Bara för att han inte "orkar bli vuxen".

Jag vet att han hade det jobbigt med cancen. Jag vet att det fortfarande maler i honom att den KAN komma tillbaka. Men det är inte säkert att den kommer tillbaka. Så varför ta ut sorgen i förskott och kanske missa chansen att ha en familj- även om det bara är/blir vi två i familjen...Därav min "hårda/ego"-stil i detta inlägg. Hoppas ni förstår vad jag försöker säga. Men det tror jag att ni gör, kära medsystrar som kämpat/kämpar motsamma mål...



Hälsningar Ninna






.