Vår bröllopsdag idag. Igen. Vi är fortfarande SUPER-O-GRAVIDA!
Stora, vackra, runda, ljuvliga gravida bebismagar omger mig denna sommar. Precis så vackra som jag själv önskar mig såklart.
Avundsjuk! Ja det kan du fet-hajja!!!
Jag har varit på många härliga fester med nya vänner nu i sommar. Vänner som inte har en aning om min längtar, alla försök, år av kämpande mm. Nya vänner som glatt kläcker ur sig de obligatoriska frågorna om varför inte vi har småfolk...
Vi har valt att inte säga som det är. Vi "skyller" fortfarande på makens cancer som faktiskt känns rätt ok att "skylla" på , vi slipper oftast fler frågor och kan koncentrera oss på att vara människor och bara andas...
Men visst känns det jobbigt, att åter igen tvingas dra en och annan "vit lögn" när man helst av allt ville visa upp en gravidmage och få "avslöja" sanningen nu i augusti, lagom till vår kräftskiva!
Jahaja. "bara att komma igen med nya friska tag efter semestern". Jag vill inte ha nya friska tag. Jag vill ju få fortsätta vara gravid.
Faktum är att tiden kring missfallet var inte så jobbigt. Men tiden EFTER har varit destå värre. Alla tankar. Ständigt malande. Ständigt undrande. Ständigt närvarande. SLUTA!!!
Låt mig vara. Låt huvudet vila. Låt tankarna handla om gröna ängar med rosa fjärilar och blåa moln. Låt mig slippa tänka på vilken veckan jag skulle varit i nu. Om inte Kotten lämnat oss.
Jag vill ha tanke-semester. Stänga av. Vila. Sova.
Vakna, vara gravid, föda och äntligen komma i mål!
Vill Inte se en stor vacker gravid mage till- tack! Då spyr jag!
Kram Ninna
Jag och min make har länge länge länge önskat att vår lilla familj på två ska bli större... Än så länge har det stannat vid en dröm. Vi har åldern emot oss nu, men vår längtan efter smått har inte avtagit :-) När är det vår tur? Följ vår resa mot vår önskade familjelycka!
Jag vill inte heller ta nya friska tag utan som sagt fortsätta att vara gravid!!
SvaraRaderaOch alla gravidmagar... Jag tror jag blir galen snart!
Kram
Kära Ninna...
SvaraRaderaDet är nästan lite läskigt...att en människa man inte känner förstår en så bra o vet precis hur det är att inte bli sedd av mannen man lever ihop med....
Det du skriver är verkligen att slå huvudet på spiken...ja håller med dig till 100 % o lite där till...
Som sagt så hade ja o Henrik ett samtal innan vi åkte på semester...ett mycket känsloladdat sådant....ja grät floder medans ja tyckte inte riktigt ja fick den responsen från Henrik som ja hade hoppats på....
Visste det spelar ingen roll hur våra män än gör så är vi inte nöjda men ja hade förväntat mig mer känslor från hans sida...ja inte kanske tårar men att han kunde väl åtminstonde se lite ledsen ut...för stundvis så kändes det som att han inte ville fortsätta även om han sa det....
O i stället för att komma med förslag om hur vi ska kunna gå vidare så sa han:
-Alice bor kvar med mig om det nu skulle bli så att vi tar en paus....
O ja vart förvånad över att han hade tänkt på det...på vart barnen skulle bo istället för att tänka på hur vi ska kunna gå vidare tillsammans...
O då frågade ja:
-Hur ska du kunna ta hand om henne då när du jobbar så??
-Det kan ja....ja får jobba mindre....
O ja svarade med tårarna rinnandes nerför kinderna:
- Varför kan du jobba mindre då o tänka på barnen när du inte kan det nu när vi är tillsammans??
Varför kan han dra ner på sitt jobbande då men inte nu???
Det är lika viktigt nu om inte viktigare om man ens ska ha en chans att kunna leva ihop...man är ju trots allt två i ett förhållande...
Fast just nu så lever Henrik sitt liv med sitt jobb....o ja lever mitt liv med barnen...nåt liv tillsammans var det längesen vi levde....
Visst så hade vi en underbar semester ihop...
tillbringade en massa tid tillsammans...men sen då?? när vardagen börjar o allt blir som det var innan???? vad händer då o vart står vi??
Som du säger...ska man försöka o hålla ihop eller ska man gå isär för att se om gräset är grönare på andra sidan??
Men man kan heller inte bara slänga bort 10,5 år(15 i ditt fall) o sen så har ju ja även 2 barn o tänka på..man måste se till att man löser problemen så bra som möjligt...men man måste även tänka på sig själv...att man är glad o lycklig i förhållandet så man inte stannar i ett förhållande bara för barnens skull..
Fortsättning på förra inlägget....
SvaraRaderaMen man vet ju nu vad man har o vad man går miste om...Henrik är ju trots allt min trygghet..både ekonomiskt o som partner...
O man vet ju aldrig hur det blir sen ...ska man ta en paus eller gå isär helt??
Blir ja lyckligare av det....det är ju det som gör det hela så svårt....man vet inte vad man får men man vet som sagt vad man har....o kan ev gå miste om...
Men kommer ja bli gladare o lyckligare om ja stannar eller kommer det vara som det har varit nu dag ut o dag in??
Tänk om ja ångrar mig o bestämmer mig för att försöka igen med Henrik o han inte vill av nån anledning t.ex att han skulle träffa en ny..vad händer då???
Ja måste erkänna att pirret ja kände för A..bara för några veckor sen har svalnat..
En liten del av mig vill träffa honom igen medans en del av mig säger nej...detta är mycket pga att ja fick veta att han körde samma "spel" med en gemensam kompis...
Hon berättade hur han är mot henne..bla bla bla.
o det är ungefär samma ord som han har sagt till mig...ja vet inte om hon vet om mig o A...tror inte det...men ja vet ju om henne o A...men ja
tror inte att han vet att ja vet...
Skulle vilja fråga honom men samtidigt så tycker ja att ja har inte rätt till det...ja är ju egentligen lika falsk o oärlig ja....om inte mer...
Ja börjar inse mer o mer att just ja o A har ingen framtid ihop mer än det lilla vi har nu..
Vi lever för olika liv...ja lever väl egentligen ett typiskt Svensson-liv med barn o allt var det dagliga livet innebär medans han bl.a inte har några barn trots sin ålder (snart 36 år)...
satsar mycket av sin fritid åt att se på hockey o fotboll på tv:n..
Kanske lika bra o släppa taget om A o låta det förbli en sommarflirt (innan det kanske går så långt att Henrik får veta nåt)o istället satsa på mitt o Henriks förhållande(utifrån att Henrik möter mig halva vägen)
Men samtidgt så får A mig att le o må bra...han ser mig på ett sätt som inte Henrik gör..som t.ex när han skickade ett mess på min födelsedag...det värmde lite extra....
Eller när ja frågade honom om han vill träffa mig igen eller lägga ner allt o han svarade: ja träffar dig gärna igen...
Men ändå så är han så svår att förstå sig på...
ja får inte fram vad A egentligen tänker o vill eller om han bara leker..men inte ens där klaffar det för mig...
Kanske ja som är dum o inte fattar...vad vet ja..men samtidigt så får han inte ut nåt av att leka med mig heller (för så ofta träffas vi inte o sex får han heller inte)..så ja hajjar inte..
Sista delen....fick som sagt inte med hela meddelandet ja skrev så det fick bli i tre omgångar...
SvaraRaderaMen som du säger så är det tunga o svåra beslut oavsett vad eller vem man väljer så vill man ju fatta rätt beslut...så man får känna sig glad o lycklig igen..
Även om ja nu har insett att A är inte mannen i mitt liv så måste ja ställa mig frågan:
Är Henrik mannen i mitt liv?? är det han ja vill leva med tills döden skiljer oss åt??
Detta är nåt ja måste tänka över o komma fram till ett beslut för ja vill inte sitta där om x antal år o tänka tillbaka o ångra mitt beslut....
Men det är jättesvårt...just nu så känns allt bra men det är ju bara några dagar sen som vi kom hem...så man har väl liksom inte "landat" i vardagen ännu...
Du och jag och en tom strand. Två solstolar. och havet. fria tankar....det låter bra...o några flaskor sprit kanske...för att dränka våra sorger med..
Lösa världsproblem....ge varandra råd o tips o prata erfarenheter...gråta...skratta o dela glädje o sorg...prata om ALLT mellan himmel o jord eller bara sitta där o inte säga nåt fast i varandras sällskap..
Ja är så glad att ja har dig som ja kan prata med o att du vet precis hur det är....för detta är inget som man tar upp med vem som helst...
Känner faktiskt att om ja berättade detta för några av mina kompisar så skulle de dömma mig på en gång utan att ens vilja veta orsaken bakom...
För har man aldrig upplevt något (nu vad det kan vara) så kan man heller inte sätta sig in hur det är...eller ens ha mage o säga o tycka som man vill om man själv inte har varit i samma situation....
Ja hoppas så innerligt att både du o ja fattar rätt beslut o att vi väljer rätt väg...oavsett om det blir med A,M,L,S,H eller nu vilken bokstav de nu kan börja på...eller om vi väljer att gå ensam....
Men detta är inget lätt beslut som man bara fattar sådär utan det kräver många tankar, funderingar, tårar osv...
En MASSA kramar till UNDERBARA dig...
P.s Ja hoppas du mår lite bättre nu än vad du gjorde vid ditt senaste inlägg..förstår verkligen din frustation kring allt o alla...o ja håller fortfarande tummarna att ni ska lyckas...om det nu är det du vill...fortsätta livet med S o få ert förhoppningsvis efterlängtade barn...o grattis i efterskott på bröllopsdagen...hur firade ni den..D.s