Ett brev adresserat till mig från Karolinska Sjukhuset damp ner i brevlådan idag.
Inget konstigt med det. Jag har nyligen varit där på magnetröntgen för att kolla upp mina fyra diskbråck som värker sönder mig emellanåt. Väntar på brevsvar därifrån.
Men det var inte svaret som kom idag...
Det var ett brev ang "Förfrågan om intresse av IVF-behandlingen".
Ett SJU (7) sidor långt utlägg om frågan ovan.
Vill vi få IVF-behandling?
Nja...Få se nu...vi har ju bara väntat på bäbis i över 10 år, så varför skulle vi vilja ha hjälp???
H A L L Å?!?!?!?!
Det är väl därför jag grät blod när vår doktor Olle missat att skicka in vår remiss till IVF i oktober-08. Den blev ju inskickad i oktober -09 istället, efter mycket tjat från mig!
I brevet som kom idag står det nu att vi erbjuds en plats "på distans" i Södertälje (bara 1 timmes bilresa dit för oss enkel väg, så det är ok!)
Klart jag tackade JA!
Men just nu är vi i en "icke-barn-prat-stadie" här hemma. Maken är tyst som en mus, får inte ur honom något vettigt ang IVF. Han söker ingen info, ställer inga frågor och letar inte på nätet.
Känns som om jag är helt ensam här hemma om denna önskan. Läser all info jag hittar. Bloggar med er. Söker info och erfarenheter.
Så åter igen - kära blogg-vänner, hänger det nu på ER!!! ;-)
Jag kommer med största säkerhet att behöva ställa frågor, ventilera funderingar och klaga över saker och ting. Då är det till ER jag vänder mig igen :-)
Det är en trygghet att veta att ni finns här. Ni som kämpar som vi. Ni som misslyckas som vi. Ni som lyckas som vi vill göra. Ni finns här.
Er kunskap och erfarenhet är ovärdelig för mig och andra i vår situation. Ni som provat och just nu genomgår behandlingar av olika slag. Ni vet hur man påverkas och mår av behandlingarna.
Det är till er stora kunskapsbank jag kommer att vända mig.
För er därute - ni tjejer i samma båt - er litar jag på totalt!!!
Ni har förmågan att dela mer der av känslor och biverkningar. Goda som onda. Det är oss andra till stor nytta. För oss som ännu inte kommit dit. För oss som är påväg.
För nu är vi på väg.
Det dröjer fortfarande säkert ett år innan vi ens blir kallade, kanske mer...
Men vi är påväg nu.
Äntligen. :-)
Varma kram Ninna
.
Jag och min make har länge länge länge önskat att vår lilla familj på två ska bli större... Än så länge har det stannat vid en dröm. Vi har åldern emot oss nu, men vår längtan efter smått har inte avtagit :-) När är det vår tur? Följ vår resa mot vår önskade familjelycka!
Tack snälla! & för er del så hoppas jag så klart att 2010 blir året då det äntligen händer! :) Jag vet precis hur det känns & hur tufft det är. Du får hemskt gärna höra av dig med tankar & funderingar.
SvaraRaderaKram från Hanna
Jag finns här för dig. Ställ vilka frågor du vill så ska jag göra mitt bästa för att hjälpa dig.
SvaraRaderaDet där med att din man inte verkar lika engagerad är väldigt vanligt. Så var det för oss också. Tills vi kom igång, då vaknade han till, då blev det verklighet även för honom. Oftast är det tjejen som letar info, ventilerar, frågar, tar reda på mm.
Va roligt att ni ska börja i Södertälje. Om ni får Gunnar som läkare (vilket jag tror) är ni i goda händer. Han är fantastisk!!
Många kramar från din bloggvän!
WoW! Måste kännas helt underbart för dig!
SvaraRaderaKan hålla med dig att det är skit jobbigt med en karl som mest är tyst inför det här ! Min säger inte heller mycket om det här, blir jobbigt eftersom jag vill prata om det hellst varje dag! Men jag vet att han längtar precis lika mycket som jag, fast inte visar det på samma sätt!
Hoppas att det rullar på nudå, är det inte vårdgaranti på 3 månader som gäller. I såna fall e ni ju verkligen pågång!!
Lycka till ! // M
http://ledsenihemlighet.blogg.se
Att vara på väg är en otroligt positiv känsla, särskilt i förhållande till att "bara" vänta.
SvaraRaderaHåller tummarna för er!
...har precis börjat min/vår resa och oavsett vad som ligger framför oss så känns det skönt att äntligen vara på väg.
Kom med 1 miljon frågor Ninna!!!!!!!!!! Jag LOVAR att svara på dem! :-) Vill du ha min mailadress så fixar vi det.
SvaraRaderaJag ska hålla alla mina tummar för er skull. Så spännande!!!!!
STOR KRAM
Vilket härligt brev!
SvaraRaderaVad roligt att du har lämnat ett spår i min blogg. Tänk att man kan inte skall sluta förundras över hur långsam sjukvården är, vilken tid allting tar och hur illa vissa blir behandlad. Vi är många som får kämpa mot vår ofrivilliga barnlöshet, och det hjälper inte till i vårt tidsbegränsade tillstånd när instanser/landsting inte gör sitt jobb. Nu håller jag alla mina tummar... eller ja...jag har bara två, för er! Tag stöd av alla vi som är i samma situation. Det gör också jag.
SvaraRaderaKix
Så härligt för er! Det är nog viktigt att ni pratar om IVFen och att du försöker få veta vad din man faktiskt tycker om det hela. Vi tjejer har, visserligen med en del rätta, en förmåga att göra det här med barn till vår grej. Det är lurigt att veta vad ens respektive tycker och tänker innerst inne, men inte desto viktigare. Killar har ju också en tendens att ta på sig "fixar-rollen", kanske han känner det som jobbigt att börja om, och med en något större grej än hormoner också.
SvaraRaderaOm ni nu har lite tid innan IVFen, försök komma på samma bana. Viktigt för er båda för att orka igenom processen. Supermycket lycka till! Vilket spännande steg för er!
Ååååå vad ja vart glad för eran skull...ja rös inombords..att nu är ni äntligen en bit på väg...i rätt riktning...
SvaraRaderaHåller tummarna o hoppas innerligt att det ska skynda på o att ni slipper vänta så länge...
O självklart finns ja här....eller vi här....vi lämnar dig inte...
När det gäller din make så är det tråkigt att han inte visar samma intresse som du..
det var samma sak här...tyckte ja var ensam om ALLT medans han bara satt där typ o visade inget tecken...
Till slut kändes det som om han inte ville ha barn för han visade ju inget...verkade inte bry sig osv...
Men när ja tog upp vad ja kände medans tårarna rann nerför mina kinder så gjorde det ont i honom att ja kände så...o han mådde dåligt över det även nästa dag o han sa att det hade tagit honom hårt att ja trodde att han inte ville ha barn för det var det han ville mest av allt....
Att få barn med mig...
Så trots att de inte visar nåt så behöver det inte betyda att de inte bryr sig eller inte vill...felet är nog att de inte vet HUR de ska visa att de bryr sig....att även de blir sårade när plusset inte kommer...
De är män..(ska poängtera att alla är inte så) o män har nog svårare än oss kvinnor att visa känslor utan de håller det inom sig medans vi kvinnor gråter...pratar med våra vänninor...osv...
Det är sällan du hör att män talar om livet..det vardagliga osv...
Men ja håller med dig att det känns tungt att vara "ensam" om allt...men du kanske skulle försöka få honom att lyssna....o vill han inte skriv ett brev hur du känner...
Tids nog så måste han lyssna..ni är två om detta....o du orkar inte bära allt på dina axlar...
Men som sagt...stöd får du här....
Kramis
Det är samma sak här. Sambon har inte läst på ett smack. Det han vet om ivf är det han fick veta på informationen på ivf-kliniken och det jag berättat om det. Det betyder ju inte att de inte vill, men de har inte samma behov av att gräva ner sig i det som vi har.
SvaraRaderaSjukt lång väntetid ni har då. Man är lite bortskämd här där jag tyckte att tre månader från skickad remiss var hemskt långt.
Men åh, vad härligt!! Äntligen! Grattis! <3
SvaraRaderaÅh, vad skönt att något händer på IVF-biten.
SvaraRaderaJag har skrivit om både våra motgångar och medgångar i våra behandlingar som snart..väldigt snart ger oss det vi önskat oss mest av allt. En bebis.
Om det är något du undrar över som jag kan hjälpa dig med så är det bara att skriva. och jag svarar så gott jag kan.
Önskar er all lycka till!
Vad skönt att ni är på väg nu i alla fall! Bara fråga om du har några funderingar, vi fins härute och måste stötta varandra i denna konstgjorda värld! Kramar fru H
SvaraRaderaDet låter härligt och underbart och spännande allt på samma gång!!! =)
SvaraRaderaOch är det nåt du nånsin undrar över är det bara att hojta. Jag finns här! ;)
KRAM!!!!
Jag håller alla tummar för er! En kallelse är en himla bra början! Jag skriver om vår barnlöshet i min blogg följ den gärna!
SvaraRaderaStor kram
M
Hej!
SvaraRaderaJag har precis hittat till din sida. Jag är oerhört imponerad av hur stark du verkar vara. Jag tycker att det är fantastiskt att du äntligen har fått brevet.
Det ang. din man kan jag bara utgå från min. Min man har också haft Cancer. Efter det ville han inte prata om sjukdomstiden eller barn eller något annan som var jobbigt. Men nu (några år senare) har han börjat prata om det, och vi har äntligen kunnat börja med våra utredningar om vad som kan vara felet till vår barnlöshet. Jag försöker att inte pressa honom utan ta det i hans tackt. Men ibland får jag ett bryt på att det gänns som att jag är ensam i den har karusellen om att vi inte bli gravida. Jag hoppas för er skull att han orkar ta tag på det i nytt och vill prata om det med dig.