Det har landat en "depp" på min axel. Jag har tappat lusten att räkna dagar, ta prover, äta piller och mäta värden.
Vi har väl alla varit där, speciellt ni härliga medsystrar som kämpat och fortfarande kämpar...
Jag har, som tidigare berättat, ätit ytterligare en omgång pergotime. Nu inväntas ÄL som beräknas till helgen, typ och därefter ca 14 dagars väntan på BIM. Tror vi landar på den 25 sep typ.
Men just nu är det så mycket omkring i mitt liv att jag inte orkar bry mig om dagar och stickor och annat jox. Ändå försöker jag tvinga mig själv att bry mig. För jag vet ju hur mycket jag kommer att ångra mig om jag INTE håller koll, trots allt...
Vilket moment 22. Måste bry mig, men vill inte bry mig, men bryr mig ändå, för att inte ångra mig....
3 bäbisar har ramlat in i mina väninnors armar senaste månaden. 3 nyblivna glada lyckliga mammor. Som alla 3 gladeligen låter mig få hålla deras små guldklimpar. Tack...
Likförbannat svider det i hjärtat, för det borde varit 4 mammor. Jag oxå...
Men det vill sig inte för oss, och nu när jag tappat lusten så kommer det att skita sig igen, för kära maken tar noll ansvar för allt som skall skötas och kollas och tidsberäknas.
Hur fungerar era män?
kram Ninna
.
Jag och min make har länge länge länge önskat att vår lilla familj på två ska bli större... Än så länge har det stannat vid en dröm. Vi har åldern emot oss nu, men vår längtan efter smått har inte avtagit :-) När är det vår tur? Följ vår resa mot vår önskade familjelycka!
Ja, tillslut är det inte direkt spontant någonting längre, förstår så väl vad du känner!
SvaraRaderaKram
*Försöker borsta bort deppet från dina axlar...o ger dig en värmande bamsekram...*
SvaraRaderaJa lider verkligen med dig...vet ju som sagt hur det känns....all denna förtvivlan...
besvikelsen..ilskan..ja du vet vid det här laget vad ja pratar om...
Ja det är inte lätt att vara på topp när
"hela världen är emot en"...det är i alla så det känns...
O det svider ju inte mindre o gör ont i ens hjärta när ens vänner får barn medans en annan fortfarande står kvar på samma ruta...
När min kompis berättade att hon väntade barn..(förra året) så kändes det som hon knivhögg mig rakt i hjärtat...
Hon själv visste ju inte om hur det låg till men det gjorde fruktansvärt ont....det var som om hela himlen ramlade ner...
Men man kan inte förstå hur det känns om man själv inte har gått igenom nåt sånt här...
O när det gäller gubben....ja kan säga att ja tyckte inte gubben var så delaktig i det hela utan det var bara ja, ja o ja....hela tiden...
Ja har gråtit många ggr pga av att ja inte har tyckt att Henrik har varit delaktig.. har t.om ställt frågan till mig själv o honom om han verkligen ville ha barn...för han verkade inte bry sig...
Vi hade ett allvarligt snacka tidigare i år...(vilket ja är tacksam för idag att det vart som det vart)o det var att han gick på fest....(detta var i jan) o kom hem full o han visst att den kvällen var en sån kväll då vi var tvugna o ha sex för att ev bli med barn...
Han visste det men ändå vart det som det vart... sen dagen efter så kunde han inte förstå varför ja var så arg...
Men då brast det...o det tog honom hårt att höra både det ena o det andra...men ja var ju tvugen o säga vad ja verkligen tyckte...
Men visst är ja glad att det inte vart nåt då för då kanske ja inte hade väntat barn idag...men då var ja så ledsen o besviken att ja funderade på om vi skulle skita i allt o gå skilda vägar..
Ja begärde inte att Henrik skulle ha kolla precis på dagarna...han visste ju inte när ja fick mens osv...men ändå så kunda han många ggr visa lite mer intresse...
Visst "felet" var hos mig....det var min kropp som inte fungerade som den skulle men man är ändå två om att skaffa barn...
Det var ja som fick springa till doktorn o ta blodprov titt som tätt....
Det var ja som fick hoppa upp i den
"underbara" stolen o blotta mitt allra heligaste...
Det var ja som fick springa till apoteket o hämta ut piller av olika slag o sen äta dem...
Det var min kropp...mitt inre...mitt hjärta som brast varje gång då det inte vart nåt...
Nu menar ja inte att Henrik inte kände nån sorg i det hela...men han visade det aldrig o på så vis så kändes det som det bara var ja....bara ja som vart ledsen....arg..
besviken..you name it...
För hur det än går så är man två om det hela...men det är nog typiskt för många män att de visar inget utan de "sörjer" på sitt sätt...o på så vis så känns det som de inte bryr sig....
Men ja hoppas att du mår snart bättre igen..
o att det ja skriver ska hjälpa dig...att du är inte ensam om att tycka si o så...
O när det gäller dina piller..du skulle inte kunna byta läkare...klinik eller ställa krav??
För hur många ggr ska du behöva knapra dessa piller...när dosen aldrig höjs...
O ni blir ju inte yngre...även om ni inte är gamla men även en ung kan bli för gammal....
För tänk om ni skulle få prova på nåt annat än Pergotime...då kanske det är försent...
O ja håller tummarna för er oavsett vad som händer...
Kramar o "krya på dig" eller vad man nu kan säga....
Jag tror inte, även om männen också är med i detta, att det blir på samma sätt som för en kvinna. Det blir liksom vi som har koll på allting vad det gäller tider, mediciner och allt sådant. Även sedan när man är gravid så kan man inte förvänta sig att mannen kommer vara lika entusiastik när bebisen sparkar och så vidare. Inte för att de inte bryr sig, men det är kanske inte helt lätt att stå brevid alla gånger heller. De kan ju inte känna vad vi känner.
SvaraRaderaHoppas det funkar denna gång, blir det IVF annars eller? Kram!