Två månaders paus är över och jag är tillbaka på bloggen efter en lång, skön paus.
Vi har kastats tillbaka i IVF-livet med buller och bång eftersom vår klinik planerat in ett ÄT redan nu på fredag!
Woops!
Och jag som flyter till England med jobbet i helgen och blir borta några dagar... Inget bloggande då alltså!
Så nu knaprar jag "små blå" och "myser" med vaggisar igen...
Hela sommaren har varit märklig. Mycket att ta hand om efter min älskade pappa, många obesvarade frågor och tunga tankar. Aldrig mer kommer jag kunna tala med pappa, aldig mer får jag höra hans glada skratt och se hans varma leende, aldrig mer ringer han mig och bara pratar och allt och inget, aldrig mer... ... ...
Vansinnigt tungt.
Jag har inte kommit över det alls.
4 månader har gått sedan pappa lämnade mig. Och om bara tre veckor är det 4 ÅR sedan min lillasyster lämnade oss.
Så här skulle det ju inte bli. Lillasyster ville ju bli moster och pappa längtade efter barnbarn.
Istället sket sig allt. Nu har hela familjen krymt från massa medlemmar för bara 6 år sedan till bara oss tre: mamma, maken och jag.
På dessa 6 år har jag förlorat:
* svärfar som dog knall och fall
* min kära faster som stod mig nära
* makens farmor som han stod väldigt nra
* min farbror P-O
* min kära lillasyster
* min älskade mormor som blev dementsjuk och "försvann"
* min farbror K
* min nära väninna dog i cancer efter bara några veckors sjukdom
* och för 4 månader sedan dog min älskade, älskade pappa.
Hur kunde det gå så här? Varför straffas jag på detta hårda sätt? TAR DET ALDRIG SLUT????
Jag ser nu att det pluppat fram både bäbisar och plus här och där. GRATTIS TILL ER ALLA :-)
Kram Ninna
Vi har kastats tillbaka i IVF-livet med buller och bång eftersom vår klinik planerat in ett ÄT redan nu på fredag!
Woops!
Och jag som flyter till England med jobbet i helgen och blir borta några dagar... Inget bloggande då alltså!
Så nu knaprar jag "små blå" och "myser" med vaggisar igen...
Hela sommaren har varit märklig. Mycket att ta hand om efter min älskade pappa, många obesvarade frågor och tunga tankar. Aldrig mer kommer jag kunna tala med pappa, aldig mer får jag höra hans glada skratt och se hans varma leende, aldrig mer ringer han mig och bara pratar och allt och inget, aldrig mer... ... ...
Vansinnigt tungt.
Jag har inte kommit över det alls.
4 månader har gått sedan pappa lämnade mig. Och om bara tre veckor är det 4 ÅR sedan min lillasyster lämnade oss.
Så här skulle det ju inte bli. Lillasyster ville ju bli moster och pappa längtade efter barnbarn.
Istället sket sig allt. Nu har hela familjen krymt från massa medlemmar för bara 6 år sedan till bara oss tre: mamma, maken och jag.
På dessa 6 år har jag förlorat:
* svärfar som dog knall och fall
* min kära faster som stod mig nära
* makens farmor som han stod väldigt nra
* min farbror P-O
* min kära lillasyster
* min älskade mormor som blev dementsjuk och "försvann"
* min farbror K
* min nära väninna dog i cancer efter bara några veckors sjukdom
* och för 4 månader sedan dog min älskade, älskade pappa.
Hur kunde det gå så här? Varför straffas jag på detta hårda sätt? TAR DET ALDRIG SLUT????
Jag ser nu att det pluppat fram både bäbisar och plus här och där. GRATTIS TILL ER ALLA :-)
Kram Ninna
Välkommen tillbaka.
SvaraRaderahar ofta tittat om du har skrivit något och nu äntligen!
Mycket som har varit /är tungt för dig:( men nu ska det bli bebis:)
Ska tänka på dig hela fredagen.
Skönt att "se" dig igen!!
SvaraRadera(jag har lite problem med bloggen, mitt inlägg försvinner, men jag ger mig inte, utan försöker igen!!)
Min mormor sa alltid att de döda stannar hos oss ett år, för att titta till oss och ta hand om oss. Det var vad "de gamla" sa, berättade hon.
Jag tror det stämmer, på nåt sätt. De människor som jag älskat oerhört mycket, och sörjt coh saknat i massor har det varit så med. Efter ett år har jag känt mig lugnare. Saknaden och sorgen finns kvar, helt klart! Men det har ändå känts bättre. En lugnare sorg, om du förstår vad jag menar... :)
Du är stark som kämpar med det här!! Jag hoppas nu verkligen att det ska gå bra för er, den här gången!
Jag skickar en massa KRAMAR till dig!!
Välkommen tillbaka till bloggandet!
SvaraRaderaNä, så mycket ska man inte behöva gå igenom på sex år.
Tänker på dig på fredag och kastar av lite gravidbaciller till dig!
Oh, tack snälla , det vill jag gärna ha!!!
RaderaÅh, håller tummarna som bara den nu inför nästa återförande! Det måste gå nu, det bara måste!!
SvaraRaderaMånga varma kramar
Hej Maria,
Raderatack fina du!
Välkommen tillbaka :)
SvaraRaderaVad spännande på fredag. Nu måste det vara er tur efter alla förluster. Håller tummarna.
Kram
Tack snälla!
RaderaÅh kära du. Jag önskar att jag kunde säga något klokt som gjorde att du skulle få må super efteråt. Sorg finns alltid kvar, men man lär sig hantera den med tiden. Det vet du alldeles säkert. Fr varje dag som går kommer det kännas bättre, även om det bara är en liten liten förändring.
SvaraRaderaJag önskar så att ni får uppleva något alldeles underbart nu. Det gör jag av hela mitt hjärta ska du veta. Jag håller mina tummar och tår, armar och ben, ja allt för att det ska gå vägen denna gång.
Stor kram till dig!
Och du, vad kul att du är tillbaka efter din bloggpaus!
Tack för dina varma ord!
RaderaKram!
Vilka enormt tunga år du har bakom dig! Kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas.
SvaraRaderaMånga kramar till dig, och lycka till med er behandling!
Hej Veronica, tack för dina varma ord!
RaderaHej fina du.
SvaraRaderaVälkommen tillbaka, hoppas du haft en underbar sommar , trots "gråa moln".
Du har då inte haft det allt för lätt...förstår att man börjar undra över livet och varför man straffas så.
Men du verkar ändå så oerhört stark.
Hoppas få läsa lite positiva besked här snart ;).
Många kramar
Hej Luiza, tack för omtanken!
RaderaKram
Välkommen tillbaka! :-)
SvaraRaderaWiiiihooo...nu hålls mina tummar och tår så hårt det bara går!
Kramar till dig, fina
Hej Mette,
Raderatack tack!
Det smärtar o läsa ditt inlägg...vet hur tungt det är o förlora nån...o ja har precis som du tänkt tanken
SvaraRaderavarför straffas ja hela tiden..måste ha gjort nåt hemskt i mitt förra liv eftersom ja straffas gång på gång.."
Sen vill ja även säga välkommen tillbaka...har saknat dig så....har tittat in flera ggr i veckan för att se om du har skrivit nåt o nu såg ja två nya inlägg...hoppas vi ses många ggr o att det plussar o bli bebis...
Håller tummarna fortfarande hårt för eran skull...o ja hopper verkligen att ni inte blir färre nu utan ni blir fler...
Att din syster aldrig fick bli moster o din pappa morfar förstår ja känns jobbigt..speciellt när man vet att de så gärna hade velat det..
Men om eran drömmen går i uppfyllelse att ni blir föräldrar en vacker dag så vet ja att du kommer att berätta för ditt/dina barn om vilken underbar moster o morfar h*n/de har i himlen...
O ja tycker du är en underbar, otroligt stark kvinna som orkar kämpa på trots alla motgångar...men nu får det bli slut på detta...nu kräver ja att du ska få uppleva en massa glädje o lycka i ditt liv...du o din man....
Massa kramar till dig