Jahapp, nu är det officiellt: jag har skämt ut mig för all framtid i vår närbutik!
Mitt under värsta rusningen, butiken var proppfull av grannar, bekanta från området och personalen jag "lärt känna" på dessa 4 år sedan vi flyttade hit. Nickanden och hejanden överallt.
Det började ganska bra, lite småshopping innan maken kom hem. Nästan färdig, styrde jag kosan mot kassalinjen. Men först, ska bara kolla tidningshyllan lite. Har senaste numret av inredningstidningen kommit ut?
Vad möts jag av?
Stora rubriker om Victorias och Daniels baby-lycka såklart. FAAAN. Försöker vända bort blicken mot "Tekninkens Värld" och "Datamagasinet" i förhoppning att dessa tidningar helt skulle sakna baby-information. Phu... räddad för ett ögonblick. På dessa tidningars framsidor möts jag bara av tekniknyheter, kameratester, datortester, mobiltester och....
Ögonen vandrar HELT OFRIVILLIGT tillbaka till skvallerblaskan som ropar ut Victorias babylycka...
"Nytändning för Victoria och Daniel. ULTRALJUDET har avslöjat lyckan"
Det bränner innan för ögonlocken. Försöker vända mig om, men det är för sent. Tårarna trillar ner för kinderna i en ohejdbar ström...
Fan fan fan....
Tårhelvetet vill bara inte sluta rinna. Jag läser tidningsrubriken om och om igen. Jag tänker tillbaka på vårt egna IVF-fösök. Det senaste som slutade i graviditet och missfall. Fan fan fan. Fortfarande kommer jag på mig själv att tänka veckor, nu månader, på det som skulle vart, borde vart, men som gick åt helvete...
SATAN, närmsta grannfamiljen kommer rakt emot mig och hejjar glatt, så ser dom mina tårar och tystnar tvärt.
Dottern, 7 år, frågar varför jag gråter... Vad fanken ska jag svara? "Barbie-tidningen är slut..." svara jag. Hon rusar genast mot barntidiningarna och rotar fram en barbie-tidining. "Jag hittade en, du får den", säger hon, gulletjejen... :-)
Föräldrarna fattar att jag inte bölar över en barbietidning, dom tar med sin dotter därifrån och önskar mig en trevlig kväll. "tack , detsamma" hör jag mig själv mumla fram...
Känner att tårarna verkligen inte tänker sluta rinna, så jag er upp. Lämnar storgråtandes kundkorgen vid tidningshyllan och går bölandes ut ur butiken, möter flera grannars blickar genom tårarna. Skyndar mig hem! Kryper ner i sängen med nerdragna persienner. FAN.
Hela sommaren har min kropp jävlats med mig. Mensen hattar hit och dit. Det var ju inte så farligt i somras då kliniken ändå var stängd.
Men sen skulle vi ju kanske fortsätta vår kamp. I juli hade jag senaste mensen. JULI!!!
Inget i augusti. NOLL. Nu väntar jag och undrar och väntar och undrar.
Nej jag är EJ gravid. Har kollat. Flera ggr.....
Vi kan ju inte ens fortsätta vår kamp om inte mensen kommer igång och vi kan räkna igen.... FAN.
Somnar ledsen och arg och irriterad och bara ....FAN!
Dagen därpå försöker jag skingra tankarna med lite trädgårdspyssel. Granntanten (upps, är nästan i min ålder...) kommer ut på sin tomt, går fram till vårt staket och börjar prata med mig.
Hon börjar berätta om sin kollega som är ofrivilligt barnlös och som nu efter 15 års kämpande äntligen blivit gravid. Så nu väntar kollegan sitt första barn i oktober. 43 år gammal.
Jasså, så roligt! svara jag en smulad överrumplad över att hon tar upp detta ämne med mig. Vi har aldrig talat om det. Det är inget jag spridit ut alls. Det är ju BARA NI LÄSARE som vet.
Sedan började hon pyssla i sin trädgård och jag fortsatte med mitt pyssel, med tårarna som rann nerför kinderna igen. FAN.
Jag var ju verkligen redo nu när vi blev gravida i maj/juni. Nu har jag slagits med jobbiga tankar och känslor hela sommaren och allt blev ÄNNU VÄRRE när Victorias babylycka basunerades ut i augusti.
Jag finns kvar här, jag tänker och funderar lika mycket som förut. Men jag törs knappast gå in på bloggen och skriva något. För så kommer ni att veta att jag blivit heltids-knäpp! Idag fick ni ytterligare ett bevis ;-)
Kram Ninna