Ja, då har det åter igen landat en ängel bland oss. En bekant (Fia) som väntat smått åkte in till BB med värkar i v.40. Hela graviditeten har varit problemfri och Fia är bara 28 år. Något gick fel, väldigt fel för barnet dog plötsligt under förlossningen och Fia kom hem utan sin pojke Emil. Begravningen var i helgen.
Inga fel har hittats trots att pojken obducerats. Bara att dom hade "otur".
Helt galet att återigen få uppleva detta på nära håll. Första gången var det Violas pojke som dog i magen i v.39. Sedan var det Thereses pojke som dog under förlossningen. Och nu Fias.
Hur går man vidare efter en sådan smäll??
Jag beundrar verkligen er änglamammor som rest er och orkar blicka framåt med en ängel i hjärtat och förhoppningsvis snart ett småsyskon i magen. Starkt gjort. Vet inte om jag skulle grejja det efter alla år av sorg och bedrövelser som IVF-redan har inneburit. Man är liksom redan tömd och dränerad på all ork, kraft och energi.
Skall försöka att inte läsa in något i Emils död. Vill ju verkligen hoppas och tro att det skall gå vägen för oss med Pärlan.
Vi har ju inte så lång tid på oss att grejja detta innan jag är alldeles för gammal.
Styrkekramar till dig Fia!
Ninna
Inga fel har hittats trots att pojken obducerats. Bara att dom hade "otur".
Helt galet att återigen få uppleva detta på nära håll. Första gången var det Violas pojke som dog i magen i v.39. Sedan var det Thereses pojke som dog under förlossningen. Och nu Fias.
Hur går man vidare efter en sådan smäll??
Jag beundrar verkligen er änglamammor som rest er och orkar blicka framåt med en ängel i hjärtat och förhoppningsvis snart ett småsyskon i magen. Starkt gjort. Vet inte om jag skulle grejja det efter alla år av sorg och bedrövelser som IVF-redan har inneburit. Man är liksom redan tömd och dränerad på all ork, kraft och energi.
Skall försöka att inte läsa in något i Emils död. Vill ju verkligen hoppas och tro att det skall gå vägen för oss med Pärlan.
Vi har ju inte så lång tid på oss att grejja detta innan jag är alldeles för gammal.
Styrkekramar till dig Fia!
Ninna
Åh, NEJ!! Vad hemskt! Stackars, stackars dem!! Hur man klarar en sån händelse? Man dör själv inombords, men sedan skrapar man ihop sig själv på något sätt och går vidare. Men tills man kommer fram dit har man en väldigt tuff resa framför sig.
SvaraRaderaJag lider med den här familjen trots att jag inte känner dem.
Kram till dem och kramar till dig!
Åh, det är ju alldeles ofattbart att någon skall vara tvungen att genomlida något sånt.
SvaraRaderaVad jobbigt det lät med biverkningarna av hormonbehandlingarna. Själv har jag haft turen att inte gå upp i vikt, även om jag nog haft andra biverkningar. Men som du sa: det är nog värt det om man får bli mamma i slutändan!
Vecka 14 för dig nu, härligt:)
Usch vad hemskt. Jag blir så ledsen när sådant här händer. Det får inte hända. Hur kan det hända?
SvaraRaderaKram till dig och Fia
/Från en annan änglamamma
Usch, jag ryser i hela kroppen när jag läser.
SvaraRaderaDu har en nominering att hämta på min blogg!
Fy så tråkigt =(
SvaraRaderaMen håller tummarna för er iaf =)