RD 7 - ett glas vin....

Molandet har släppt sedan igår. Nu känner jag inget.... absolut I N G E T alls.... Nästan värre...

I lördags hade jag en jättetrevlig födelsedagsmiddag, som fortsatte långt in på småtimmarna! Så skönt att få prata och mysa och umgås med vännerna som inte vet vad som pågår och därför inte ställer några frågor... Istället löste vi livets många frågor och hade en supertrevlig myskväll tillsammans!

Nu till rubriken "ett glas vin"...

Jag vet ju vad som pågår - RUVNING - jag hade ju faktiskt önskat att min make hade den kollen oxo, för under middagen serverade han min ett glas vin, som jag snabbt tackade nej till...

Han frågad mig då "-ska du inte ha nåt???"

HALLLLLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ????????????? Jag skickade telepatiska tankar till honom....utan resultat....

"Nej tack , jag tar hellre mer av bålet", svarade jag. För bålet hade vi gjort alkoholfritt för att alla skulle kunna dricka den! Jag tror inte att gästerna reagerade så mycket, för jag dricker sällan alkohol, kanske 2 glas vin per ÅR!!! MAX! 

Men vi hade köpt hem vin till middagen för gästerna....  Och min "smarta gubbe" har ju full koll på läget som vanligt....

Åter igen kände jag mig så fruktansvärt ENSAM på denna resa.... Han "släpper ivf" och lever sitt vanliga liv, medan jag tänker på varje sak jag äter, dricker, gör...

Har era män bättre koll???

Kram Ninna

RD 6 trött

Trött efter gårdagens födelsedags middag. Försöker vila idag. Blir fullfart hela veckan så idag tar jag det lungt.

Kram NInna

RD 5 förvirrad

Hjälp mig reda ut en sak - går det TVÅ Olika serier om barnlöshet på tv? Jag som aldrig ser på tv har i flera blogginlägg läst olika kommentarer om dessa program.

Vad är skillnaden på dem ? Vilket är bäst? NÄR går dom och på vilken kanal?

Här håller molande i sig! Tillbringade kvällen i går i soffan, läste en bok som jag fick på min födelsedag förra helgen.

Ikväll är det dax för födelsedagskalas för mig - igen! Nu kommer 18 personer på middag! Tjohej!!!

Kram Ninna

RD 4

Exakt två veckor kvar till TD. Ständigt denna väntan - det känns inte som om tålamod är min största tillgång längre... Förrådet har tagit slut! Flera gånger om!

Svar på fråga jag fått: Vi har gjort en FET. Förlåt om jag var totalt förvirad och skrev nåt annat i brådskan, allt gick ju så fort.

När jag var där på kontroll (VUL) så sa barnmorskan att "det ser så bra ut, vi kör en FET på måndag"! Tjohej... tänkte jag, det var snabba puckar. "Ja då ses vi efter helgen" , avslutade hon!


Dagen läge: Molar fortfarande i vänster sida och drar ner mot ljumsken... Skumt. Som mensvärk...

Ha en fin kväll!

Kram Ninna

RD 3

Samma molande i vänster sidan mer mot ljumsken... Håller i sig...

Kram Ninna

RD 2

Molar och drar i vänster sida ner mot ljumsken... Kan det skita sig redan?

Ninna

Ruvning pågår RD1

Hoppsan vad tiden har sprungit fram!

Igår gjorde vi ett FET så nu ruvar jag igen. :-)

Det gick så snabbt och så bra denna gång. Ingen smärta, en underbar barnmorska, och ett toppägg!

Arbetsnamn: Pilen. För allt gick så snabbt, och ägget hade redan börjat dela sig vid införandet meddelade labb-personalen. Och sköterskan pekade med pilen på "PILEN" och visade oss. Jag såg NOLL, bara en grå dimma på skärmen, (smart man känner sig va???) Men allt gick snabbt och bra!
Så skönt mot alla gånger det blivit nåt galet, fel mediciner, ont vid behandling, brännsår och annat trassel...

Nu ville barnmorskan träffa mig igen vid vårt kommande UL och då vill hon leverera glada nyheter sa hon! Vilken glädjespridare :-)

Det behöver jag nu - för i helgen fyllde jag 38... Tack, men det är banne mig inget att gratulera till. Inte i IVF-svängen iallafall... Jag får panik och känner tiden flåsa mig i nacken. Hinner jag? Hinner jag????

Nu är vi alltså på gång igen, och jag FÖRSÖKER att inte stressa, inte oroa mig (hmm...det var ju lätt...), inte känna efter misstänkta symtom på en det ena än det andra. Nu ska jag bara vara!

Säkert JÄTTELÄTT att bara vara....lugn...relaxa....vila....och bara vara....

Testdag 26/10.

Hur ska jag kunna vänta till dess? Ja om det kommer en störtflod så märks det väl hoppas jag, trots vaggisar och Progynon-tabletter???

Klart att allt ska gå bra!!! I juli 2012 kommer en bäbis! Eller hur!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kram Ninna

Blogguppror

Så, hur är det med dig? Om du fick chansen – vad skulle du vilja berätta om ditt psykiska mående för din klinik? Har du fått den hjälp du behöver? Eller har hjälpen bara inriktats mot det medicinska? Har du själv sökt den hjälpen? Du, som fick barn – kom någon ihåg att möta den kris du levt med i efterhand? Du, som inte fick barn – hjälpte din klinik dig vidare? Har ni fått vakna ur mardrömmen? Och du som fortfarande lever mardrömmen – varifrån får du ditt stöd? Har du kraft nog att fråga och veta vad du ska fråga efter?

Det är ELIDA som ställer frågorna på sin blogg. 

Jag känner som AnnaCecilia: Vilket jävla stöd? Det är en mardröm från början till slut.

Mitt svar finns i alla mina inlägg. Sorg, ilska, uppgivenhet, djup sorg, en gnutta hopp, platt fall, återvändsgränd. Sorg. Aldrig glädje, lycka, framtidstro. Bara svart djup sorg.

Mardrömen är kvar för min del och högst aktuell. Just nu funderar jag på (DET GNAGER MIG DYGNET RUNT) om vi kanske aldrig blir gravida igen. Vi lyckades ju i hela fem veckor i somras... innan missfallet kom.


Kommer det bara enda gången jag varit gravid? Frågan stressar mig enormt. Somnar stressad, vaknar på nätterna, och vaknar på morgonen fortfarande stressad. Inte värst bra! Känner mig jagad, tiden flåsar mig i nacken. Jag är inte redo att inse att vår tid aldrig kommer. Att vi är ett av alla par som aldrig får barn.

IVF-kliniken eller landstinget har ALDRIG någonsin frågat oss eller erbjudit oss någon att tala med.

Kraft och styrka att gå vidare, att orka igen och igen och igen... Det har jag fått av mina bloggläsare. Alla tjejer, medsystrar i IVF-träsket, som kommit med goda råd, delat erfarenheter och stöttat när allt gått åt helvete...igen...

Det är genom min blogg jag hittat ett sätt att kommunicera med er som förstått , som själva genomgått och upplevt det jag känner. Ni som gång på gång intygat att jag inte är helt galen utan bara "IVF-normal"... Som stöttar och tröstar och ger glada tillrop när en smula hopp visat sig...

Utan er, UNDERBARA bloggsystrar, hade jag blivit ett fall för psyket för flera år sedan. Jag hade blivit så knäckt. För hur gulliga och rara personalen än är på kliniken så fattas mycket....

HALLÅ??? Jag har ju aldrig tagit en spruta på mig själv tidigare, eller stoppat upp en jättemedicin i underlivet. Hade underlättat med lite hjälp och förklaringar från kliniken. TACK. (faktiskt underlättat om min make inte tvingats närvara så SKÖTERSKAN slapp bli så tillknäppt...)

Men som tur är, finns ni, bloggsystrar som än en gång hjälper mig till rätta. Utan era förklaringar och självupplevda erfarenheter hade jag fattat noll.


Snart dax för ytterligare en förbannad födelsedag. Jag som före IVF-resan älskade att fylla år och fira med alla vänner. Det gör jag inte längre. Nu vet jag att det är ett steg närmre slutet.


Men visst blir man bra, en OSCAR hitåt tack, på att hålla masken. På att få-ihop-sig inför vänner, kollegor och andra man tvingas möta dagligen. På att hålla masken och le. Gråta inombords och ändå LE.



Hur jag känner mig? Jo,tack det är bara bra!


Ninna

Jenny och Magnus resa...

På aftonbladet finns idag artikeln om fina Jenny och Magnus resa mot sin ELVIN, som föddes i oktober 2009.

Kan knappt fatta hur fort tiden går, man Jenny och jag "träffades " på nätet då hon var nygravid med Elvin, så jag har haft lycka att följa deras resa i snart tre år :-)

TACK JENNY för alla dina varma och stöttande ord genom dessa år! Jag glädjs med er!

Kanske får vi själva en dag möta samma lycka :-)

Kram Ninna

Hur tänkte ni, Clearblue?

Asså bara HALLÅÅÅÅÅ????????

Vad menar ni???
I reklamen säger tjejen: "Eftersom jag blev så fort gravid med min första flicka....."

Och??? Vad spelar det för roll hur fort hon blev gravid - förra gången???

Och igen??? Hon blev så fort gravid. TACK för den! Vi som kämpar år efter år får denna reklam slängda rakt i ansiktet som en stor fet käftsmäll! SMACK!

"För oss som vill bli gravida på naturlig väg" ...??????????????????????????????????
 TACK igen då.... Där kom nästa käftsmäll!

"Vill bli gravida på naturlig väg"??? Vi som INTE KAN bli gravida på naturligt väg då? 

Känner mig ARG, LEDSEN och KRÄNKT av denna USLA reklam!

FY TUSAN vilken skräpreklam!



Ninna

"Barnlöshet är inget lyxproblem"

Nu finns en ny artikel om Ofrivillig Barnlöshet i SvD. HÄR kan du läsa hela artikeln.

Vad tycker ni? Har vi verkligen ett lyxproblem? Eller är samhällets krav på oss så höga att vi är för duktiga och pluggar länge och gör karriär och tvingas vänta med barn, så länge att det inte går så lätt när vi väl hinner/kan och vill bli gravida?

Kram Ninna

Tårarna sprutade

Jahapp, nu är det officiellt: jag har skämt ut mig för all framtid i vår närbutik!

Mitt under värsta rusningen, butiken var proppfull av grannar, bekanta från området och personalen jag "lärt känna" på dessa 4 år sedan vi flyttade hit. Nickanden och hejanden överallt.

Det började ganska bra, lite småshopping innan maken kom hem. Nästan färdig, styrde jag kosan mot kassalinjen. Men först, ska bara kolla tidningshyllan lite. Har senaste numret av inredningstidningen kommit ut?

Vad möts jag av?

Stora rubriker om Victorias och Daniels baby-lycka såklart. FAAAN. Försöker vända bort blicken mot "Tekninkens Värld" och "Datamagasinet" i förhoppning att dessa tidningar helt skulle sakna baby-information. Phu... räddad för ett ögonblick. På dessa tidningars framsidor möts jag bara av tekniknyheter, kameratester, datortester, mobiltester och....

Ögonen vandrar HELT OFRIVILLIGT tillbaka till skvallerblaskan som ropar ut Victorias babylycka...

"Nytändning för Victoria och Daniel. ULTRALJUDET har avslöjat lyckan"

Det bränner innan för ögonlocken. Försöker vända mig om, men det är för sent. Tårarna trillar ner för kinderna i en ohejdbar ström...

Fan fan fan....

Tårhelvetet vill bara inte sluta rinna. Jag läser tidningsrubriken om och om igen. Jag tänker tillbaka på vårt egna IVF-fösök. Det senaste som slutade i graviditet och missfall. Fan fan fan. Fortfarande kommer jag på mig själv att tänka veckor, nu månader, på det som skulle vart, borde vart, men som gick åt helvete...


SATAN, närmsta grannfamiljen kommer rakt emot mig och hejjar glatt, så ser dom mina tårar och tystnar tvärt.

Dottern, 7 år, frågar varför jag gråter... Vad fanken ska jag svara? "Barbie-tidningen är slut..." svara jag. Hon rusar genast mot barntidiningarna och rotar fram en barbie-tidining. "Jag hittade en, du får den", säger hon, gulletjejen... :-)

Föräldrarna fattar att jag inte bölar över en barbietidning, dom tar med sin dotter därifrån och önskar mig en trevlig kväll. "tack , detsamma" hör jag mig själv mumla fram...


Känner att tårarna verkligen inte tänker sluta rinna, så jag er upp. Lämnar storgråtandes kundkorgen vid tidningshyllan och går bölandes ut ur butiken, möter flera grannars blickar genom tårarna. Skyndar mig hem! Kryper ner i sängen med nerdragna persienner. FAN. 

Hela sommaren har min kropp jävlats med mig. Mensen hattar hit och dit. Det var ju inte så farligt i somras då kliniken ändå var stängd.

Men sen skulle vi ju kanske fortsätta vår kamp. I juli hade jag senaste mensen. JULI!!!

Inget i augusti. NOLL. Nu väntar jag och undrar och väntar och undrar.

Nej jag är EJ gravid. Har kollat. Flera ggr.....

Vi kan ju inte ens fortsätta vår kamp om inte mensen kommer igång och vi kan räkna igen.... FAN.
Somnar ledsen och arg och irriterad och bara ....FAN!

Dagen därpå försöker jag skingra tankarna med lite trädgårdspyssel. Granntanten (upps, är nästan i min ålder...) kommer ut på sin tomt, går fram till vårt staket och börjar prata med mig.

Hon börjar berätta om sin kollega som är ofrivilligt barnlös och som nu efter 15 års kämpande äntligen blivit gravid. Så nu väntar kollegan sitt första barn i oktober. 43 år gammal.

Jasså, så roligt! svara jag en smulad överrumplad över att hon tar upp detta ämne med mig. Vi har aldrig talat om det. Det är inget jag spridit ut alls. Det är ju BARA NI LÄSARE som vet.

Sedan började hon pyssla i sin trädgård och jag fortsatte med mitt pyssel, med tårarna som rann nerför kinderna igen. FAN.

Jag var ju verkligen redo nu när vi blev gravida i maj/juni. Nu har jag slagits med jobbiga tankar och känslor hela sommaren och allt blev ÄNNU VÄRRE när Victorias babylycka basunerades ut i augusti.

Jag finns kvar här, jag tänker och funderar lika mycket som förut. Men jag törs knappast gå in på bloggen och skriva något. För så kommer ni att veta att jag blivit heltids-knäpp! Idag fick ni ytterligare ett bevis ;-)

Kram Ninna

Gravida

...Inte vi alltså men stort Grattis  till Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel!

Och gissa om den här gravida magen kommer att synas....
(se tidigare inlägg om fler gravida magar...)

På Aftonbladet och Kungahusets hemsida och många andra sajter meddelas nu den glada nyheten!

På riktigt denna gång! För hittills har man väl läst om Victorias babylycka femhundrasjuttioelva gånger ungefär...

Såklart att jag är glad för deras skull! Vi ivf-are vet ju hur "enkelt & lätt" det är att bli gravid "bara så där"... så jag kan tänka mig att Kronprinsessan Victoria har haft en t u n g börda på sina axlar att snabbt bli gravid efter vigseln förra året.

Om jag har koll så verkar hon blivit gravid nära 1-Åriga bröllopsdagen i juni, för bäbisen skulle visst komma i mars nästa år...

Nu är det ju så att jag nästan hoppat till varje gång löpsedeln har basunerat ut nyheten om graviditeten tidigare. Alla rykten hittills har ju varit falska. Skönt. Till slut invaggas man i en falsk trygghet att hon inte skall bli gravid. Inte skall väl HON lyckas före oss? Hon är ju 3 år yngre än mig...och rik som ett troll ochhar råd med ivf:er i parti och minut...Inte tävlar man om att bli gravid heller...Elakt kanske? Men JA, jag har nästan hoppas på att Viktoria och Daniel skulle få problem och vara tvungna att ta hjälp av IVF. Inte för att jag vill önska någon detta MEN för att få ökad förståelse för IVF bland alla icke invigda.

En nackdel med denna lyckliga tilldragelse är alla löpsedlar och tidningar som nu kommer att svämma över med babyprat sida upp och sida ner... GUUUUUD vad man måste stålsätta sig för att orka handla framöver. Undvika alla tidningskiosker och tvkanaler som kan tänkas vilja uppmärksamma babylyckan.

Sen är det dags för bäbisleveransen och tiden därefter, första bilderna, dopet, lyckan... B L Ä!!!! Jag vill ha min egen lycka att glädjas åt, inte BARA andras, oavsett om det är kungligt eller ej.

Hur som helst önskar jag er båda Lycka till :-)

TILLÄGG: Nu har jag suttit i ett tag (okej, ett par timmar...) och läst om nyheten på diverse olika ställen på webben. Om sanningen skall fram så kniper det i hjärtat och bränner i tårkanalen. FAAN, Dom hann före-lixom. Är det elakt? Småaktigt? Bitchigt? Ja isåfall är jag en elak, småaktig bitch! För det smärtar i hjärtat.och tårarna trillar ner för kinden.Över en graviditet som var väntad. Faaan så löjligt egentligen. Men fakta. Här sitter jag och lipar över en babylycka jag inte ens är närstående till. Nu får jag tagga ner. Dax att logga ut!

Må bäst!

Flickorna förgyllde helgen

Vardagen har återkommit nu...

Idag började skolan.

Våra tjejer (guddöttrarna) åkte hem igår efter att ha firat sista dagarna på sommarlovet hos oss. Mina ögonstenar M 8år och N 6 år. Blir så glad när dom vill vara hos oss, och man får gosa och mysa med dem :-)

Vi har haft en trevlig semester, med några veckor på landet, ute med båten och i stugan, men om allt skall fungera så MÅSTE jag hålla i alla trådar, koordinera och planera för ALLT. Så semestern blir oftast jobbigare för min del med allt planerande för mat, aktiviteter och boende mm.

Så jag tog ett "egobeslut" och bokade en avslutade semestervecka på Gotland. För JAG ville dit. Frågade inte ens maken vad han ville. (men han ville åka med, annars hade jag åkt själv...) Så skönt. Miljöombyte för att ladda och tänka och bara va. För där kan man inte renovera, eller fixa trädgården, eller måla om...

Och jag tror jag lyckades bara va. Rätt bra för att vara mig iallafall. Besökte loppisar och åt gott fika. Fösökte släppa tankarna på vad som kunde varit och vad som försvann före semestern. Kotten.

Nu är vardagen åter här, med känslor och tankar som dundrar runt i kroppen.

Ska jag ringa kliniken och be om tid för fortsatta försök?

Ska jag strunta i allt och istället vända blad och inse att mammarollen inte är menad för mig?

Ska jag byta jobb, utbilda mig till nytt yrke, flytta utomlands eller "nöja mig" med befintligt liv?
Visst kan dessa tankar låta drastiska, men ibland känner jag att det verkligen är NOG!

Jag har nog tappat lusten, sugen och orken att "skaffa" barn. Det var ju inte tänkt att bli så här. Samtidigt är jag rädd att jag skall ångra mig en dag och DÅ inse att jag borde fortsatt kämpa...

Just nu vet jag inte. Om maken tar tag i nått så får vi se, men han nämner aldrig ett ord om kliniken eller om vi ska fortsätta...

Känner mig så ensam i vårt IVF:ande. Lever parallellt , men inte ihop....

OJ så långt och deppigt detta blev. Får väl ta mig i kragen och rycka upp mig. Ska ju på konferens i tre dagar med jobbet i helgen! PARTY!!!

Kram Ninna

Ser jag en mage till spyr jag!

Vår bröllopsdag idag. Igen. Vi är fortfarande SUPER-O-GRAVIDA!

Stora, vackra, runda, ljuvliga gravida bebismagar omger mig denna sommar. Precis så vackra som jag själv önskar mig såklart.

Avundsjuk! Ja det kan du fet-hajja!!!

Jag har varit på många härliga fester med nya vänner nu i sommar. Vänner som inte har en aning om min längtar, alla försök, år av kämpande mm. Nya vänner som glatt kläcker ur sig de obligatoriska frågorna om varför inte vi har småfolk...

Vi har valt att inte säga som det är. Vi "skyller" fortfarande på makens cancer som faktiskt känns rätt ok att "skylla" på , vi slipper oftast fler frågor och kan koncentrera oss på att vara människor och bara andas...

Men visst känns det jobbigt, att åter igen tvingas dra en och annan "vit lögn" när man helst av allt ville visa upp en gravidmage och få "avslöja" sanningen nu i augusti, lagom till vår kräftskiva!

Jahaja. "bara att komma igen med nya friska tag efter semestern". Jag vill inte ha nya friska tag. Jag vill ju få fortsätta vara gravid.

Faktum är att tiden kring missfallet var inte så jobbigt. Men tiden EFTER har varit destå värre. Alla tankar. Ständigt malande. Ständigt undrande. Ständigt närvarande. SLUTA!!!

Låt mig vara. Låt huvudet vila. Låt tankarna handla om gröna ängar med rosa fjärilar och blåa moln. Låt mig slippa tänka på vilken veckan jag skulle varit i nu. Om inte Kotten lämnat oss.

Jag vill ha tanke-semester. Stänga av. Vila. Sova.
Vakna, vara gravid, föda och äntligen komma i mål!

Vill Inte se en stor vacker gravid mage till- tack! Då spyr jag!

Kram Ninna

Blä

Hemma en sväng för att tvätta innan två sista veckorna  på landet.

Tack för er varma ord. Javisst gör det ont att Kotten lämnade oss.

Huvudet vänder in och ut på varje tanke... Varför?...Vad gick fel?...Vad kan jag ändra på till nästa gång? osv osv. Tankarna mal om och om igen. Kan inte släppa.


Svårt att koppla av. Ladda om. Är så in i bängen trött på att "ta nya tag". Blä.

Dax att vänta igen. På nästa mens och den därefter. Och sedan besked från kliniken för vidare behandling... B L ÄÄÄ.

Så TACK för ditt stöd. Kram Ninna

Klinikens svar

Vi skulle fått svar på det andra blodprovet i onsdags. Tror ni jag kom ihåg att ringa? Näpp, och sedan åkte vi bort ons kväll-söndag.

Så jag ringde idag, måndag,  och vet ni vad? Kliniken har redan sommarstängt, i 4 veckor nu...

Så tji fick jag. Inget svar på andra blodprovet.

Men vad spelar det för roll. Vi fick ju missfall. Solklart.

Så inga deppiga rader idag. Sol i sinnet. Och nu har semestern startat. Vi åker till stuga resten av juli till 14 augusti.

ÖNSKAR ER ALLA EN UNDERBAR SOMMAR :-)


Stor varm kram Ninna

Makens reaktion

Mitt förra blodprov (som togs 27 juni) visade på Hcg-värde 40. Det är ju nära ingenting tycker jag, men barnmorskan envisades med att jag skulle ta ett nytt blodprov igår.

Svaret får vi imorgon onsdag.

Svart på vitt vet vi nu att det verkligen var ett missfall. Vår Kotte lämnade oss.

Tungt att det gick åt pipsvängen, men nu har jag i alla fall varit gravid 1 gång i mitt liv. Bara i drygt 5 veckor, men alltid något :-)

TACK TACK TACK för alla varma hälsningar jag fått sedan jag meddelade vårt dysta besked.

Nu vandrar tankarna iväg. Hur ska vi orka igen? Min make har tagit detta rätt hårt denna gång. Tidigare har det lixom inte funnits "Någon" att sörja. Nu fanns Kotten i vår familj i flera dagar.

Flera dagar är inte så lång tid MEN detta var faktiskt första gången min man PRATAT om Kotten.
Jag har ju tidigare "gnällt" över att maken inte engagerar sig i IVF:andet. Att jag befinner mig själv i denna känslostormiga berg och dalbana.

Nu vet jag att han var delaktig. Han sörjer Kotten. Maken kom hem med en vacker orkidé till mig när missfallet var ett faktum. Han berättade att han hade vandrat runt i butiken och varit ledsen över att Kotten lämnat oss. Att han funderat på vem Kotten skulle blivit... Sådant har han tidigare ALDRIG talat om.

Nu känner jag mig inte lika ensam på denna resa. Nu VET jag att maken tänker och funderar TROTS att han inte talar /ältar/ tar upp ämnet med mig.

Kanske orkar vi igen till hösten. Denna ständiga väntan. I hate it! Orkar inte vänta mer...

Kram Ninna

Artikel: Så kan fler få efterlängtade barn

I dagens Svd finns en artikel om svårigheten att få barn. Bra att det uppmärksammas! Äntligen!

Kram Ninna

Artikel: Barnlösa mår psykiskt dåligt

Jasså? Verkligen??? Har omvärlden äntligen fattat hur SKITPISSIGT man kan må av att ständigt vänta, hoppas och längta efter barn och ständigt bli besviken, nerslagen i skorna och känslomässigt urladdad gång på gång...

I DN tar man idag äntligen upp IVF :-)

Kram NInna