Hon och maken förlorade sitt barn bara några veckor innan den beräknade förlossningen. Så vansinnigt sorgligt. Jag grät floder när jag läste hennes inlägg. Det var ju så nära BF nu...
Det sätter verkligen ens egna små pluttsorger i perspektiv.
Hur går man vidare efter en sådan upplevelse? Skulle man våga?
Det är så lätt att säga "gör si och så", men när man själv befinner sig i sorgens mitt finns inga ord som kan trösta, inga ord som tar bort smärtan och inga ord som kan få babyn tillbaka. Bara tyngsta möjliga bottenlösa sorg.
Ur djupet av mitt hjärta sänder jag mina varmaste tankar till er båda och en stor varm kram!
Ninna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar