ÄP misslyckades totalt

TUSEN VARMA TACK för alla era hälsningar och undringar hur jag mår efter vårt planerade ÄP i onsdags. Jag blev så glad av att mötas av alla era hälsningar!!! TACK!

Anledningen till att jag inte skrivit något  på bloggen är detta:

Det gick åt helvete!

Förlåt mina starka ord, men det gick faktiskt käpprätt åt helvete.

För att ta det från start:

Morgonen började bra. Vi kom fram i tid, trots nära två timmar i bilköer in och ut ur huvudstaden denna arla gryningmorgon. Skulle vara framme 08 så vi lämnade hemmet 05,30. Tur var väl det, för det var som sagt två (2) timmars bilkö den morgonen...

Väl framme fick vi ett varmt mottagande av den rara personalen. Jag fick byta om till superfina kläder och vrål sexiga strumpor...not ;-) Men attans var sköna dom var!!!
Fick direkt en lite grogg på div piller som skulle dämpa smärtan efter ingreppet. Maken gick iväg för att göra sin insats.

Så var det dax gör mig att få nålen, infarten, satt. Den satten i vänster hand. Gjorde vaninnigt ont. Ok, jag vet att dessa infarter känns, ganska mycket faktiskt, och att det är normalt. Så jag härdade ut en timma. Tänkte att det ger med sig. Kort sagt: jag ville inte vara sjåpig och gnälla...
Efter en timme hade jag så ont i hela armen och upp i huvudet och in i tänderna. Kunde inte tänka en tanke utan att smärtan gjorde mig galen...

Så jag var tvungen att säga till en sköterska.

Det var inga problem. - "Jag drar ut den nån millimeter så släpper det nog", sa hon. Hon släppte lite på nålem och satt tillbaka plåstret.

Så var det dax för mig, oss, att kliva in i behandlingsrummet. Nervigt, men ändå spännande. -"Gösses, vad du blöder", sa läkaren. Va? Från min vänsterhand strömmade blodet ner längs handen, ner på mina fina landstingskläder och vidare ner på golvet. En präktigt blodspår på hela golvet... Infarten läkte som ett såll!!!

Sköterskan fick genast leda ut mig igen, tillbaka till sängen. handen i högläge, så hämtade hon på nytt lilla vagnen med tillbehör för att plåstra om mig.

Hon satten nu infarten i höger hand istället. Kan väl inte direkt påstå att det var mindre smärta i den handen, men nu var jag mycket angelägen att göra ÄP så jag sa inget.

Tillbaka till behandlingsrummet, upp på britsen och svara på de rara frågorna...namn, personnummer... klart!

Så fick jag nåt skojigt i handen/infarten. Nån sekund senare kände jag hur jag blev dåsig... Nice... ;-)

Läkaren startade behandlingen, började processen att plocka ägg och tystnade. Ganska snart fick vi beskedet att det inte fanns några ägg att plocka....

V A ????

Jag trodde jag hörde fel, men hon upprepade ännu en gång att där fanns inga ägg... Hon och vi och sjuksköterkan tittade och tittade på skärmen som visade VUL.

Där var  T O M T.....

Vi fattade ingenting. Två gånger innan hade jag varit på VUL och sett många många fina "folicker" (heter det så?), och båda gångerna har den undersökande läkaren  talat om hur många och hur stora äggen varit.

Nu fanns NOLL ÄGG!!! Chocken var total och brutal.

Jag leddes chockad tillbaka till sängen av maken och sköterskan. Hon uppmanade mig att vila, helst sova en stund, så skulle läkaren komma och tala med oss senare.

Vetekudde på magen och 5 sekunder senare hade jag somnat...

När jag vaknat igen, så fick jag äta lite och väntade sedan på läkaren. Paret i båset bredvis oss talade i telefon och berättade att det var deras tredje försök, och att dom alla gångerna fått över 25 ÄGG! Kul att höra, men inte just nu!!!

Sen kom läkaren in till oss.

"-Det här händer ibland. Att det inte finns några ägg att plocka"...sa hon. Märkligt att ingen, INGEN ens nämnt att den chansen kan finnas....tänkte jag.

Så sa jag -"Kan det bero på att jag inte fått nån spray på två veckors tid?" (Läs tidigare inlägg om ni missat vad som hänt...)

"-VA? Har du inte? Ja men då har du ju ägglossat själv, alldeles för tidigt. Innan du ens fick ägglossningssprutan!!!" sa läkaren. Hon hade inte blivit informerad om missen med synerala-sprayen som jag fick för lite utskrivet av.

Jag undrade hur detta försök skulle räknas. Det gör det inte, sa läkaren. Ett ljus i mörkret...

Så sa hon att nu ska vi åka hem, vila hela dagen, och invänta mensen. Efter mensen ska vi vila en cykel. Sedan skall jag undersökas om det är dax att göra ett nytt försök, och starta om med spray och sprutor... Det finns en risk att detta resultat (NOLL ÄGG) uppreoar sig vid varje behandling för oss, sa läkaren...Det kan bli nytt försök framåt november kanske... Satan vad länge vi måste vänta.....

Vill inte vänta. Vill ruva. Vill vara "inne i ivf-andet". Inte stå vid sidan av och bara vänta...

FU TUSAN!!! Jag blev SÅ BESVIKEN, SÅ LEDSEN, SÅ FÖRBANNAD och SÅ ARG!!! Ja, ni vet hur det är när alla känslorna rinner över en och man bara vill dra för gardinerna och krypa ner i sängen....

Så vi åkte hem.

Jag la mig i soffan (ONT i magen hade jag ju ändå, tack för det...) och somnade rätt omgående. Sov mer eller mindre hela dagen. Framåt kvällen vaknade jag när maken lagat middag och ville ha sällskap. Vi talade inte om äggplocket. Vi bara åt under tystnad.

Dagen därpå gick han till jobbet. Jag stannade hemma. Grät. Funderade på IVF. Grät igen och så har jag hållt på sedan i torsdags morse....

Just nu vet jag inte om jag vill prova igen. Har tappat lusten, tron och orken.

Har någon av er drbbats av detta? Att det ej finns några ägg ALLS att plocka på utsatt ÄP?


Varm varm kram Ninna