TACK för ert stöd ang tjuvtestet, brännsåret och allt! Ovärdeligt!!! TACK!
Det var nyligen dags för bröllop bland nära vännerna. Det näst sista ogifta (och barnfria) paret slog till och gifte sig för nån månad sedan.
Sedan bar det av på bröllopsresa.
I helgen sågs vi alla igen på en 40-årsfest. Det nygifta paret hade just kommit hem från bröllopsresan så mycket på festen kretsade kring deras resa och bröllopet...
Så långt allt väl...
Men när de båda knappt kunde sluta ge varandra "gulliga, menande blickar" så fort något av kalasets alla små barn kom i närheten, så blev det bara för mycket. Där satt dom, nygifta, och smekte varandra över kinden och sa "- snart älskling har vi våra egna små..."
Jag ville bara skrika!!! Ahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
Nu är det väl så att jag är "känslig" igen, men NI VET hur man känner sig, när vännerna ynglar av sig till höger och vänster och själva kan bestämma exakt vilken månad dom vill bli gravida... "-Det är SÅ enkelt att planera, vi tyckte att augusti var bra. Då skulle h*n ju födas lagom till försommaren..." Jovisst, tjena...
Men va faan. Vi som inte kan planera. Vi som tvingas ge upp! Vara barnlösa. Sakna vår del i familjelivets pussel. Inte kunna prata barnsaker med väninnorna. Inte veta skillnaden på den och den overallen i senaste testen som "Vi föräldrar" gjort... Vi som bara väntar....på att ett mirakel skall ske. Ett mirakel som gör att vi för ett PLUS. Sedan all oro över att pluset blir ett minus igen och vi landar på ruta ett. Fortfarande barnlösa. Men oändligt mycket mer sorgsna.
Jag blev deppad resten av festen. Försökte tänka på annat. "Snygga tapeter dom har i hallen..."...ja ni fattar. Gissa vem som erbjöd sig att ta undan disken och röja bordet inför kaffet? Jepp, jag! Det höll allt jä**a bebisprat ur tankarna en stund...
Sent sent sent, lämnade vi festen. Jag var chaufför såklart. Praktiskt, ingen misstänkte något eftersom jag fick "mina drinkar" på förra partyt hos samma värdpar. (Det var ju straxt innan vårt ÄP). Nu var det alltså makens tur att ta en öl till maten, och lilla frugan (jag) fick köra hem... Skönt slippa komma med nån bortförklaring. Vore man verkligen gravid så kunde man ju säga det, men under denna ovissa väntan/ruvning vill jag inget säga. Vi vet ju inget själva...
Nu är det ju så att jag inte missunnar andra vänner att få barn! Men NI VET JU hur man känner, hur man mår och hur man tänker när man sitter där och fejk-ler... "jasså, resan var underbar och ni jobbar på bäbis nu...så härligt då..." *BLÄK*
Det är dax att sluta gnälla nu!
Så där ja!
Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan, känslan finns fortfarande kvar. Tänk om DOM lyckas direkt. Och vi inte ens får plussa nu heller... Kanske ALDRIG får plussa. Kommer jag orka umgås med alla vänner och deras barn? Kommer smärtan göra för ont? Kommer hjärtat att brista totalt? Kommer vi att orka?. Kommer VI vara vi...?
OJ vad det gör ont i själven nu. Tårarna forsar och jag avslutar desa radet här.
Kram Ninna
.
Jag och min make har länge länge länge önskat att vår lilla familj på två ska bli större... Än så länge har det stannat vid en dröm. Vi har åldern emot oss nu, men vår längtan efter smått har inte avtagit :-) När är det vår tur? Följ vår resa mot vår önskade familjelycka!
Läste om ditt minus, men jag hoppas att det var för tidigt att testa. Det finns nog faktiskt en anledning till att klinikerna tycker att man ska vänta i fjorton dagar (eller som vår klinik 16 dagar). Jag håller tummarna för att loppet inte är kört.
SvaraRaderaFörstår så väl vad du menar med kompisar som bara "skaffar" barn, som planerar allt och får ungen exakt när de vill. Jag har en kompis som jag pratade om att man inte alltid får barn när man vill (innan någon av oss ville ha barn), de började försöka samtidigt som vi och blev gravida direkt och hon tyckte det gick "för fort". För oss tog det två år till. Orättvist! Men jag försöker trösta mig med att man faktiskt har lärt sig att hantera en tragedi och i viss mån växt som människa tack vare det här.
Och jag är helt övertygad om att ni kommer bli föräldrar!
Känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver!! Du är inte ensam om dessa tankar och ingen klandrar dig för att tänka dom heller. Det gör så ont i hjärtat att ständigt få höra att par i ens omgivning hela tiden blir gravida, medan man själv står kvar på ruta ett. Livet är så hemskt orättvist!!
SvaraRaderaKram!!
Förstår precis hur det känns :-(
SvaraRaderaHoppas så att det vänder och blir plus ändå!
Styrkekramar!
Vet precis hur du känner. Jag känner mig så utanför när vad som helst som gäller barn dyker upp. Jag brukar gå därifrån.
SvaraRaderaMen vi får inte ge upp, fortsätta framåt och kämpa. Kram och ta ha hand om dej:)
Kram i massor...
SvaraRaderaDu har nåt att hämta på min blogg..
SvaraRaderakram
Usch så bekant allt det där låter. Livet är så orättvist! Kramar i massor!
SvaraRaderausch, förstår precis hur det känns, man vill bara skrika rakt ut så att de ska fatta!!
SvaraRaderaFortsätt kämpa! ni kommer lyckas!
stora kramar, tänker på dig!
Usch, har varit på alldeles för många såna där fester själv. Stor kram!
SvaraRaderaJättekramar till dig! Vi är många som vet hur det känns. Det blir er tur!
SvaraRaderaKram i överflöd, det är hårt när livet är så förbannat orättvist. Alla vänner o bekanta kör om en i räserfart, huxflux sitter dem med barnaskaran mer eller mindre klara och en annan...? ja... står fortfarande på ruta ett.
SvaraRaderaFrustrerande! Hoppas det snart är ER tur!!!
Förstår hur det känns. Snart blir det bättre. Dina känslor är helt normala och förklarliga i den situationen. Skickar styrkekramar och håller tummarna inför riktiga testdagen. Kram!
SvaraRaderaHåller tummar o tår så hårt så hårt att ni kommer att få ett plus under helgen....
SvaraRaderaNi finns i mina tankar...
Kram kram