Två månaders paus är över

Två månaders paus är över och jag är tillbaka på bloggen efter en lång, skön paus.

Vi har kastats tillbaka i IVF-livet med buller och bång eftersom vår klinik planerat in ett ÄT redan nu på fredag!

Woops!

Och jag som flyter till England med jobbet i helgen och blir borta några dagar... Inget bloggande då alltså!

Så nu knaprar jag "små blå" och "myser" med vaggisar igen...

Hela sommaren har varit märklig. Mycket att ta hand om efter min älskade pappa, många obesvarade frågor och tunga tankar. Aldrig mer kommer jag kunna tala med pappa, aldig mer får jag höra hans glada skratt och se hans varma leende, aldrig mer ringer han mig och bara pratar och allt och inget, aldrig mer... ... ...

Vansinnigt tungt.

Jag har inte kommit över det alls.

4 månader har gått sedan pappa lämnade mig. Och om bara tre veckor är det 4 ÅR sedan min lillasyster lämnade oss.

Så här skulle det ju inte bli. Lillasyster ville ju bli moster och pappa längtade efter barnbarn.

Istället sket sig allt. Nu har hela familjen krymt från massa medlemmar för bara 6 år sedan till bara oss tre: mamma, maken och jag.

På dessa 6 år har jag förlorat:
* svärfar som dog knall och fall
* min kära faster som stod mig nära
* makens farmor som han stod väldigt nra
* min farbror P-O
* min kära lillasyster
* min älskade mormor som blev dementsjuk och "försvann"
* min farbror K
* min nära väninna dog i cancer efter bara några veckors sjukdom
* och för 4 månader sedan dog min älskade, älskade pappa.
 

Hur kunde det gå så här? Varför straffas jag på detta hårda sätt? TAR DET ALDRIG SLUT????

Jag ser nu att det pluppat fram både bäbisar och plus här och där. GRATTIS TILL ER ALLA :-)


Kram Ninna

Avbruten behandling

Tittar in som hastigast - vi åker till landet i kväll och blir borta tills mitten av augusti. Där finns ingen el eller internet = semester!!!

Tack för era rara midsommarhälsningar!

I fredags hade vi Urnsättning för pappa. Ytterligare en sak avklarad. Och bouppteckningen som gjordes i midsommarhelgen ar avslutad. Allt gick bra. Den är nu inskickad till myndigheten. Oxo klart!

Idag togs beslutet av vår IVF-klinik att avbryta vår behandling. Jag skulle fått ett ägg återfört senast på fredag i en naturlig cykel. MEN efterosm min obstinata kropp gör som den vill så har jag inte fått någon ägglossning alls denna månad!!! Har testat med clearblue digitaltest i 14 dagar nu och inget utslag alls....

Så nu hinner vi inte före kliniken stänger för sommaren!

Typiskt.

Men i september kanske, eller oktober görs vårt nästa försök. Om vi vill. Om jag orkar.

Nu ska jag försöka koppla av och koppa ner och bara vara i några veckor. Försöka fatta att pappa är borta - för alltid.

Det är en enorm saknas och sorg som fyller mig. Min älskade pappa. Borta.För alltid.

Smärta!



Ninna

Spännande midsommar

Jag är tillbaka igen!

Fortfarande bedrövad av sorg efter min kära pappas bortgång. Men förhoppningsvis stark nog att klara helgen som stundar.

Denna midsommarhelg kommer bli spännande, kanske helt katastrof, eller rätt ok. Vi skall nämligen träffas idag och resten av helgen för att göra bouppteckningen efter pappa. Många viljor som går emot pappas vilja. Men det måste lösas.

Yepp, så nu vet ni vad jag pysslar med när ni andra hoppar kring midsommarstången och dricker nubbar.

Vill tacka er för alla fina hälsningar som väntade mig när jag öppnade bloggen igen idag, för första gången på 4 veckor sedan pappas begravning. TACK!

Önskar er en härlig helg, och hoppas att min egen blir ok iallafall.

Kram Ninna

Jag flyr nu

Pappas begravning i fredags blev underbart vacker, fast tung och sorglig såklart, men fin. Kyrkan var helt överfull och likaså minnesstunden efteråt.

Så fint och skönt att möta pappas vänner & bekanta och känna deras stöd. Det kom blommor från folk som jag inte trodde visste om att pappa gått bort. Kyrkobesökare från när och fjärran hedrade min pappa.
Insättningarna till pappas minnesfond var enormt många, prästen tog sats gång på gång när han läste upp allas namn. Fantastiskt! Vi skänker ALLT till Sjöräddningen som låg pappa varmt om hjärtat!

Prästen sa det likande en stadsbegravning, då så många gått "man ur huse" för att hedra min pappa.

Hans bästis som varit sjuk en längre tid och inte orkat ta sig hemifrån på länge, kom till kyrkan, stödd av sina två söner. Vännen föll ihop i tårar över pappas kista. OJ vad det kändes i hjärtat!!!

ALLA var där och det kändes härligt att alla dessa personer delade sorgen och saknaden av min pappa, min älskade pappa som var så omtyckt av så många...

Men trots allt så är det JAG som förlorat min pappa för all framtid. Det skall bli intressant att se framöver hur många som håller sitt ord och "finns där för mig" när jag behöver dem...även en tid efter begravningen.

För trots allt så är det inte runt själva dödsfallet eller runt begravningen som sorgen är som värst. Det är efteråt. När luften gått ur. När sanningen kommer ifatt. När det sjunkit in och man verkligen fattar vad som hänt.

Jag orkar inte fatta riktigt ännu. Så jag flyr.

Efter de sista årens galna frånfall av nästan alla familjemedlemmar i vår familj, nu senast min djupt älskade pappa, så känner jag att jag måste byta miljö.

Så jag pyser iväg till MEXICO om några timmar. Stannar ca 10 dagar.

Måste hämta kraft att orka gå vidare.

TACK för era varma ord!

Kramar Ninna 

Pappas begravning idag

Det gör SÅÅÅÅ OFANTLIGT ONT att skriva dessa ord: Det är min älskade pappas begravning idag.

Jag orkar inte och vill inte förstå vad som händer, att jag har förlorat min pappa för all farmtid. Min älskade pappa, som jag kommit att stå SÅ NÄRA sedan min lilla syster dog.

Nu finns han inte mer.

Jag kan inte fatta att det är sant. Väntar fortfarande på att vakna upp ur den här mardrömmen.

Har haft ett fantastiskt stör av min kära vän och kollega, Å, som bott hon oss i omgångar sedan pappa dog. Hon har idag hjälpt mig baka allt inför minnesstunden efter pappas begravning. Det blev citron/hallon-cupcakes med segelbåtar av sockerpasta som gungar på den havsblå frostingen.

Dukningen går i blått och vitt, dekorationerna i havstema. Det känns ändå fint att få göra en sista hyllningsfest för pappa. Med hans favoritmusik (Taube), favorittema (havet) och favoritmat (Sill).

Jag har gjort det STORA hjärtat av röda som skall ligga vid kistan, alla bordsdekorationer och våra handbuketter.

Precis som för lillasysters begravning. Vi har nästan bara bytt färger från rosa till blått!

Men ändå kan jag inte förstå att det är min lilla pappa jag skall ta avsked av idag.

Hjärtat är krossat och i tusen bitar.

Det gör SÅ ONT!

Ninna

En vecka tills begravningen

Jag tror att en del av verkligheten kom ikapp mig igår. Att pappa faktiskt är borta för all framtid.

Jag har sovit så uselt dessa veckor, så jag fattar inte ens att jag är vaken på dagarna. Jag somnar på kvällen, vaknar "100 ggr" varje natt, ligger klarvaken och vrider mig mellan 02,30 till 05,00. Somnar tillslut strax innan väckarklockan ringer. Då vaknar jag övertrött, illamående och med en huvudvärk man kan tro är en baksmälla.

Inga huvudvärkspiller hjälper alls.

Så har det varit i två veckor.

Igår satt "baksmällan" i hela dagen. Stannade hemma. Gick som i dvala. Försökte fixa massor av saker som "ligger efter" och som måste hinnas med, men fick typ inget gjort. Kunde inte koncentrera mig, tappade focus hela tiden och var SÅÅÅÅÅ trött...

Idag har jag kännt mig vansinnigt irriterad. Vill snäsa och fräsa åt folk. Lämna mig i fred, Ring inte. Håll tyst. Stör mig inte. Försvinn...

Yepp, dessa tankar ha farit genom skallen hela dagen. Är SÅ T R Ö T T.

Känner inte riktigt igen mig själv. Så här folkilsken brukar jag väl inte vara. Eller??? Ni känner mig bättre än någon annan. Ni får höra min innersta känslor, tankar och åsikter. Sånt som ingen annan känner till, det har ni fått veta i flera år nu.

Blev lättat och GLAD när jag fick se era underbara hälsningar ang mötet med den gravida "kossan" jag mötte i onsdags.Så skönt att höra att mina tankar och känslor inte är konstiga. Att flera av er oxo upplevt liknande känslor och tankar. Jag känner mig plötsligt inte så elak, och konstig, utan nästan som en helt "vanlig ivf-are" ;-)

Har ni nåt tips på hur jag skall ta mig ur den onda sömn-cirkeln för att kommande vecka orka rodda allt (baka och göra landgångar till minnes-stunden, fixa alla blommor, träffa kantorn i helgen, skriva ut begravningsprogrammet, fixa cd med rätt musik och ge vaktvästaren, hitta svarta kläder mm mm) till begravningen som är på fredag?

Ha en fin helg, själv jobbar jag :-(

Kram Ninna

Träffade gravid vänninna idag

Fy tusan, idag kom den jobbiga dagen som jag inte direkt längtat efter, men som förr eller senare hade kommit iallafall. Jag träffade oplanerat "Vännen" som smsade sin ultraljudsbild när jag satt med pappas begravningsplanering förra veckan.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, så när hon dök på mig och gav mig en kram, och sedan frågade hur jag mår så valde jag att bara prata om mig, om hur jag mår, tänker, känner och bara allt om pappas begravning...

Nämnde inte hennes putande 5-månadersmage som "pekade mig rakt i ansiktet", tittade inte på den, ignorerade den totalt.

Var det elakt, kallt, hårt, och alldeles fel?

Kanske.

Egotrippat?

Absolut. Men det behövde jag idag.

Vad händer med mig?

Jag förlorade min älskade pappa i onsdags den 25/4. Jag satt vid min pappas sida, höll honom i handen och klappade hans kind. Han var helt klar i till sista andetaget och sorgen är enorm!

Alla frågar hur jag mår nu. Jag mår som vanligt. För jag har ännu inte fattat att min älskade pappa är borta för alltid.

Dessa dagar sedan dödsfallet har fyllts av begravningsgöromål. Vi har besökt begravningsbyrån, jag har gjort klart hela begravningsprogrammet, valt texter och all musik, jag har beställt blommor så jag kan göra våra avskedsblommor, jag har gjort dödsannonsen och satt in i flera tidningar, jag har ringt runt till pappas vänner som bor utomlands och berättat, jag har träffat prästen och kantorn inför begravningen, jag har nu i helgen dessutom vår-rustat pappas älskade träbåt så den är klar för sjösättning och mitt i allt beslutat mig för att skjuta upp vår pågående ivf. För nu orkar jag inte mer.

Om några veckor är det dax för begravning. Kommer sanningen i kapp en då? Kommer jag då att fatta vad som hänt? Eller kommer detta ta TID att sjunka in?

Jag är så glad för mina vänner som kommer på besök, ringer, mailar och skickar blommor för att visa sitt stöd. Känns bara konstigt att alla beklagar sorgen som jag själv inte fattat har hänt ännu....Det är som om jag befinner mig vid sidan av min egen kropp. Jag står bredvid och ser på och fattar ingenting...

Eller är jag bara så SLUT över att ha mist min lillasyster för 3 år sedan, därefter min faster, min svärfar, min farbror, min andra faster samt nu min pappa... 6 dödsfall på 3 år i närmsta familjen är GALET mycket...

Kramar Ninna

ps. TACK alla ni rara som kommenterat min "VÄN" som skickade sin ultraljudsbild i månad 5 när jag satt på begravningsmötet. Jag kan fortfarande inte fatta taktlösheten... Makalöst! Hon räknas numera som bekant. TACK för ert stöd!

Påträngande Gravidbesked!

Först av allt: TUSEN TACK FÖR ERA VARMA HÄLSNINGAR ang pappas bortgång!!! Det värmer verkligen mitt hjärta att känna allt ert stöd i denna svåra hemska stund! TACK!!!

URSÄKTA SPRÅKET I DETTA INLÄGG: Måste bara få vädra ur mig!!!

När vi var i kyrkan idag och talade med prästen ang pappas begravningscermoni så kom det förbannade mms:et. En nära väninna hade den goda (???) smaken att mms:a sin ultraljudsbild till mig idag.

I texten skrev hon att "h*n kommer till oss i augusti"

Mitt svar blev kort och kallt. "Kul! Är på möte med prästen ang pappas begravning".

MEN ASSÅ???? HALLÅÅÅÅÅ??? HUR faaaaaan är kompisen funtad??? Varför valde hon all tala om idag att hon är gravid i vecka 20, typ? Hon har ju inte "Haft tid att träffas " på 1 år och 2 månader, då jag hälsade på henne. 

Tredje barnet, för hennes del. Först en son, sedan en dotter, nu en trea.

Klart att det är kul för henne. MEN FÖR TUSAN HAKAR!!! Har jag inte sorg nog som det är???? Måste hon påminna mig om det goda i livet, det jag troligtvis aldrig kommer att få uppleva. Jag vill oxo bli mamma, det vet hon mycket väl. Det har vi talat om sedan vi träffades i ÅK7!!!

Eller har hon ålders-ångest??? Hon är äldst av 11 syskon och hon har bara 2 barn. Alla hennes småsyskon har minst 3-4 barn. Hennes kusin (3 år yngre) har 7 barn.

Hur som helst. Detta var ingen nyhet som gjorde mig glad på nåt vis. Bara en nyhet som pressade ner min i dyngan ännu mera. 

Hur orka kravla sig upp nu??????????????????????????

Fy tusan så tungt det blev nu.

Super-ogravida Ninna

Pappa dog imorse

Nu är det över. Pappas kamp är över.

I natt kl 02 somnade han in efter några dagars jobbig kamp mot feber och infektion. Jag höll pappas hand in i det sista och det kändes så bra att få vara med honom, nära honom och stödda honom till sista andetaget.

Älskade lilla pappa! Jag saknar dig så!

Lillasyster har sträckt ut handen - pappa har fattat den!
På andra sidan stranden ses de nu igen!

Sov Gott lilla Pappa! Älskar dig så!

Saknaden smärtar och känns outhärdlig!

Så kom mensen mitt i allt

Som om jag inte har nog med kämpande här hemma just nu med pappas sjukdom och det fakta att han befinner sig i livets absoluta slutskede, så kom även en riktigt störtflod-mens i söndags. Jätteroligt - not- att bli superpåmind om min , vår, totala ogravida situation.

Jag tänker på min kära pappa, hur glad han skulle vara över ett barnbarn, han älskar barn och barn älskar honom. Han är väl den ENDA i vår närhet som aldrig tjatat eller påmint om oss att barnbarn fattas.

Pappa har bara funnits där för mig och även tagit min make till sitt hjärta! Min make miste sin egen far för några år och det har tagit hårt på honom. Därför blev jag så glad när pappa och maken fann varandra å bra och har blivit riktigt tighta.

Pappa är, trots hög feber sedan flera dagar, fortfarande glasklar i huvudet och berättar själv för doktorn idag att han gör allt för att kämpa på! Jag hoppas hon lyssnar på honom, på hans vilja, för han ber om livshjälp inte dödshjälp.

Störtfloden påminner mig om det som aldrig kommer att hända - att pappa får ett barnbarn. fanfanfan

Är det slut nu?

Igår var läget sämre, idag närmar sig det sig slutet blixtsnabbt!

Sjukvårdspersonal har varit här hela morgonen, men det finns inget mer att göra för pappa. Han ligger nerbäddad och kämpar för att orka andas.

Jag är ändå glad för dessa dryga 4 månader som pappa hittills bott hos mig, hos oss, på heltid då jag fått ha honom nära mig. Även om han stundtals varit alldeles för klen för att orka prata, så har vi iallafall varit tillsammans här hemma.

Jag vill inte att han skall behöva lida, den här sjukdomen äter upp honom innefrån och han skall inte behöva kämpa vidare.

Såklart jag vill han min älskade pappa kvar hos mig i livet- nu och för all framtid, Men vår tid tillsammans är räknad, nu väntar bara slutet. Och jag försöker andas...

Ännu sämre...

Nu mår jag om möjligt ännu sämre. Har ett hysteriskt illamående sedan två dygn tillbaka. Vill bara kräkas. Sover illa. Vaknar minst varje timme och smyger in till pappas rum för att kolla att han andas...

I onsdags var läget illa. Idag är det ännu sämre. Jag vet och känner att slutet är nära. Men HUR skall jag orka. Jag har ännu inte hunnit sörja min lillasysters död, eller min svärfars, eller min fasters eller min farbrors....

Allt har bara skjutits på framtiden för varje dödsfall har avlösts av ett annat akut sjukdomsfall senaste 4 åren.

Ett STORT VARNINGSTECKEN på min egen hälsa uppstod alldeles nyss, när jag var i vår närbutik för att handla 4 saker. Först var jag tvungen att skriva upp dessa 4 saker. Asså: 4 saker. Inte 20 saker. 4 st!!!

När jag sedan gick i butiken (där vi ALLTID handlar) så hittade jag inte till hyllorna jag skulle till. Jag visste plötsligt inte vart jag skulle leta, eller åt vilket håll jag skulle gå. Jag visste inte ens vem jag skulle fråga om hjälp, eller vad jag skulle fråga efter. Huvudet var HELT BLANKT. Jag kände paniken slå till. Det tog mig över 1 timme att hitta varorna, innan jag tog mig till kassan. Kände att jag ville spy. Lyckades hålla mig, betala och ta mig ut.

Väl ute ur butiken tog jag mig hem så fort det gick. Illamåendet håller i sig och jag darrar fortfarande av upplevelsen i butiken.

Vad händer med mig???

Jag andas...

Jag finns här och andas....men mer är det inte just nu...

Kämpar för att så sakterliga orka upp till ytan igen, men just nu kravlar jag i bottenlöst mörker. Inte bara pga missfallet, utan även pga pappas obotliga, akuta tillstånd. Slåss med det först. Tar nästa IVF sedan, vet ej hur många dagar pappa har kvar. Känns mycket märkligt att skriva det, men så illa är det faktiskt. Så jag gör inga långa planer nu, utan från timme till timme vart eftersom läget förändras för honom...

Blir ändå glad i hjärtat när man till sist orkar titta in på bloggen en kort stund och möts av alla hälsningar från Er! Kramar till er alla!

Grattis lilla Mormor 96 år

Nu skall jag försöka skingra tankarna med att

 fira min lilla söta mormor som fyller 96 år idag!

Hipp Hipp HURRA för Mormor idag!

Familjen samlas hos henne och firar med 

lunchkalas, tårta, blommor och presenter!

Pappa får ledigt från sjukhuset några timmar, 

så jag åker dit för att hämta honom först, därifrån åker vi till mormors kalas.

Pappa verkligen kämpar hårt för att orka med detta, 

och jag gråter inombords när jag ser hans kamp.

Sedan nya läkarens besked i måndags, 

att pappa fått obotlig blodcancer av förra läkarens tidigare felmedicinering, 

så vill han inte äta, dricka eller röra sig. Han gav upp.

Som grädde på moset så snöar det för fullt ute och det är vitt överallt....ingen vår här inte!

Nej nu måste jag ladda mentalt för denna dag, 

inte heller denna födelsedag får min lilla söta mormor 

ett barnbarnsbarn i sin famn... fan fan fanfanfanfanfan

TUSEN TACK FÖR ATT NI FINNS!

ALL Kärlek till er!

Vidrig helg

Konferensen med jobbet i helgen blev oerhört jobbig och tung.

Tankarna snurrade och malde och snurrade och malde. Jag hade svårt att känna glädjen i vår supertrevliga konferens. Allt var bra, programmet, maten och underhållningen. Toppen!

Jobbigt blev det såklart när vårt missfall gav sig till känna i en störtblödning mitt på konferensen... Då blev det så plågsamt både med kraftiga magsmärtor och svår hjärtesorg.

Denna gång har jag upplevt hjärtesorgen SÅ MYCKET VÄRRE än förra missfallet i juni2011. SÅ MYCKET VÄRRE!!! Det känns så mycket mer definitivt. Jag är äldre, mer stressad över åldern och mer stressad över att tiden rinner iväg (för både mig och min sjuka far) och jag fortfarande är super-o-gravid! VIDRIGT JOBBIGT!

Konferensen blev svår då en av mina närmsta kollegor och nära vän berättade att hon skulle bli farmor i höst. Hon hade precis fått veta att sonen och hans fru just plussat, alldeles före konferensen. Dom ska få barn i november när vi skulle fått vårt. Jag hade SÅ svårt att känna glädje för hennes skull, men jag försökte verkligen vara glad och gratulera henne. Men inombords grät jag hejdlöst!

Sedan späddes eländet på under kvällen då en kollega plötsligt ropade till : "Yippie - jag blev just farmor". Hon fick ett sms från BB med foto på nya barnbarnet. Jag nästan spydde. Det kändes som ett slag i magen.

Oh vad jag kände mig småaktig som inte kunde glädjas med kollegorna i deras lycka. Allt jag kände var SORG, tomhet, avundsjuka och missunnsamhet. Vilka hemska känslor.

Jag slogs i flera timmar med alla jobbiga känslor och jag ville VERKLIGEN INTE dela vårt missfall med kollegornas baby-lycka, så jag höll tyst. FY SÅ JOBBIGT!!!

Jag ville samtidigt skrika ut till kollegorna på konferensen: "Håll käften om era jävla gravida ungar - jag kämpar som en tok och har just fått missfall IGEN och mår AS-RUTTET" - men jag höll tyst och kämpade mot tårarna resten av konferensen...

Söndagen tillbringade jag i sängen med svår huvudvärk, hemska magsmärtor och krossat hjärta.

Min make fick plocka upp spillrorna efter mig. Han matade mig med smärtstillande piller, men det fungerar inte mot hjärtesorg...

Vi har 2 ägg kvar i frysen. Om dom överlever upptiningen kan det bli återföring i maj/juni som tidigast. Hur skall jag orka VÄNTA tills dess???



Nu känner jag mig så nere att jag inte orkar blogga på ett tag.

Mitt VARMASTE TACK till er alla som skickat så rara hälsningar!

Ninna

Drömmen rasade! Missfall :-(

Jag är ju på konferens med jobbet fredag-lördag.

I dag innan jag åkte iväg till konferensen i morse, passade jag på att besöka Barnmorskan och ta ett nytt test.

Svaret jag fick var glasklart:

EJ GRAVID

Så nu vet jag! Vi fick tidigt missfall. Igen. Som sommaren 2011.

TVÅ finfina ägg åt helsike...

FANFANFANFANFANFANFANFANFAN

Skulle aldrig ha köpt den förbaskade Gravid-tidningen! fanfanfan

Ringde kliniken och meddelade vad som hänt. Dom beklagade verkligen och sa att jag skulle sluta med vaggisarna nu. Inom en vecka skall mensen dyka upp, annars måste jag kontakta dem igen.

Sedan skall nästa mens inväntas innan vi kan påbörja nytt försök på en tredje mens... FY FAAAAN FÖR DENNA VÄNTAN!!!

Så det blir ingen bebis 2012 för oss. Hoppet är helt ute.

Jag är så nere att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Försöker hålla skenet uppe för kollegorna, för jag vill inte berätta för dom!

TUSEN TACK FÖR ALLA ERA UNDERBARA HÄLSNINGAR!!! Utan dem hade jag gett upp för flera år sedan!

TACK FÖR ATT NI FINNS!!!

Kram Ninna

Helvete....

Nu vet jag varken ut eller in...

Håller allting på allt gå åt fanders nu? Nej, jag blöder inte (ännu), men mår urskumt. Orolig som attan, huvudet känns konstigt, lätt illamående och som sagt superorolig känsla i hela kroppen...

Jag lovade mig själv igår att inte bli testnojjig, men HUR fasiken skall man kunna låta bli när man håller på att gå under av oro????

Så jag testade nyss, nej jag VET att det inte är morgonurin nu heller.... Men i morse var jag ju inte så orolig som nu! och gissa vad det där jä---la testet säger: NOLL

Jag testade med en av stickorna jag fick på kliniken. Icke digital. Skall visa ett (ej gravid) eller helst TVÅ streck (gravid). Jag fick ett streck,  =Ej gravid.

Fan fan fan fan fan fan fan fan

Nu är jag mer nervös än någonsin. Jag kräks snart av oro.

Kan man ha fått missfall utan att blöda eller ha ont?

Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan

Förlåt alla svordomar, men jag måste lufta ut allt.... :-(

Ninna

Utmanar ödet???

Tack tack tack för alla era underbara hälsningar!

Jag hoppas och önskar att jag är faktiskt ÄR gravid. Men nu har jag lovat mig att inte bli test-tokig och prova varje dag, Nepp. Självbehärskning! ;-) Så jag skall testa på lördag igen! Så får vi se!

Idag var jag hos tandläkaren på rutinkontroll. Jag var tvungen att berätta om det eventuella underbara som finns i magen, eftersom det skulle tas en röntgenbild. Jag våndades länge, för det är ju alldeles för tidigt för att veta, och än mer för tidigt för att berätta för folk. Men eftersom tandläkaren MÅSTE veta och på så sätt kunna undvika vissa behandlingar så kände jag ändå att jag var tvungen att berätta.

Phuuu... Så vad det sagt. Men fortfarande känns det väldigt märkligt att ha talat med en "främling" om att det förhoppningsvis vilar en liten gobit i min mage...

Så när jag ändå är i farten så tänkte jag fråga er: NÄR vågar man börja hoppas på att det faktiskt skall fungera? Är det i vecka 36? Eller vecka 13?

Hur länge skall jag gå runt och låtsas som det regnar, att allt är som vanligt och IIIIIINGET AAAAAALLLS pågår (om någon undrar)???

Jag skall resa bort på fre-lö på Konferens & Kick-Off med jobbet. Som vanligt går jag på Alkoholfritt, så jag tror ingen reagerar så värst på det. Jag dricker ju inte heller i vanliga fall, (eftersom jag inte gillar alkoholsmaken).

Men jag undrar ändå. Hur länge väntar ni innan ni ens börjar VÅGA njuta av graviditeten? Det känns ju fånigt att bara vänta och om 8 månader inse att jag MISSAT hela graviditeten... Lika fel blir det kanske av att NJUTA nu och sedan få missfall om en vecka, eller om 4 veckor.

MEN FÖR TUSAN!!! Jag väntar väl barn, Jag väntar inte missfall! ELLER???

Är jag för kaxig nu? Det kommer SÄKERT att straffa sig. Jag är skrockfull som få, och än värre nu när jag plussat.

Så bara för att utmana ödet ytterligare en smula (Självbehärskning? Noll!)  så rockade jag loss efter tandläkarbesöket och köpte den här:

GALEN??? Ja absolut! Men "skiter det sig" pga av jag köpte en tidning nu, så är det väl meningen...

Nu ska jag försöka ta det lugnt i soffan några timmar! Helgen kommer att bli otroligt intensiv!!!

Kram på er alla raringar/ Ninna

Nytt test idag

Idag tog jag ett nytt test, nu kl 18. 

Japp, inte fega och testa på morgonurinen, 

nej då kl 18 efter en dag med mycket saftdrickande...

Ja iallafall tog jag ett test nyss och det visade samma sak:

Känner inte så mycket, men har flera väninnor som säger att dom inte märk av nåt förrän långt senare och det har ju blivit flera kottar för deras del. Så en stor del av mig hoppas verkligen på detta!!!

Tack för alla era hälsningar och även för er delade oro!

Men nu är en liten del av mig är orolig som tusan!!!

Imorgon är det jag som travar iväg och tar ett blodprov! Även om det visar att jag ä gravid, kan allt ju ändå sluta med forsande tårar och blod om ett tag :-(

Kram Ninna