När skall jag ringa?

Jag har ännu inte ringt vår klinik och meddela att vi plussat.

Varför inte?

Jo, för vid våra tidigare plus så ringde jag lydigt samma dag som testdagen och meddelade glatt att jag plussat. Vid båda tillfällena sket det sig efter 9 respektive 6 dagar då blodstörtningarna tog överhand och missfallen var ett faktum.

Så denna gång tänkte jag avvakta tills efter helgen om allt rullar på som hittills. Jag har då passerat båda de tidigare "milstolparna" och vågar kanske hoppas att detta skal gå vägen...

Om jag ringer på måndag så är det 11 dagar efter plusset. Kan man få ett ultraljud i vecka 7-8-9? När ska man på första ultraljudet? Kan man höra ett hjärta slå redan då?

Håller nu tummarna för att helgen skall passera utan problem, så jag kan ringa på måndag.

Tills dess är det fullt upp med jobb hela helgen!

Så jag önskar er en trevlig helg redan nu!

Kram Ninna

Tunga dagar

I söndags den 23 september var det min lillasysters 4åriga dödsdag, den 24 september var det vår egen årsdag som maken helt glömt av (hmmm...) och igår, den 25 september, var det min pappas 5 månaders dödsdag. Som grädde på moset fick jag en blödning igår...

Men idag syns inga spår av blodet...

Hur vet jag om allt gick åt fanders nu? Ska jag ta nytt gravtest? Blodprov? Eller bara vänta tills det är dax för UL om några veckor?

När vi gjorde detta FET så sa barnmorskan till oss att "nu ordnar vi en bra födelsedagspresent till dig..." Jag hoppas ju verkligen att hon får rätt och att jag får fira min födelsedag (om 2 veckor) som gravid för första gången ever!!!

Tack för alla lyckoönskningar :-)

Jag har fortfarande inte koll på hur jag skall ställa in babytickern (som jag behåller på sidan, tills motsatsen är bevisad (hoppas hoppas hoppas) )

Vi gjorde ju ett FET den 7/9, fick då ett 6 dagars embryo återfört. Hade min senaste mens 19/8.

Skall jag räkna Återföringen (7/9) - 14 dagar - ytterligare 6 dagar (som embryot odlats) för att få fram rätt vecka och dag? ELLER???

Blir ju isåfall 7/9 - 20 dagar = 19/8= dagen för min senaste mens. Stämmer det även vid FET? Isåfall är jag nu i v.5+3. Är det korrekt???

RÄTTA MIG GÄRNA ni som vet och har koll och fattar hur man räknar detta ;-)

Kram Ninna

Nojjig?

Yepp, då var vi här igen. Det är dax att vänta igen, min vänner. Ständigt denna väntan, ja ni vet ju vad jag tycker om det...

NU ska vi vänta på ett barn denna gång, eller hur!!! För det här med missfall och annat det ska vi ju inte vänta på, det är sånt som kan hända ändå.

Önskar bara sinnet vore lika förnuftigt...

Varje gång på toa så studerar jag pappret. Någon som känner igen sig? Letar efter tecken på allt som gör att detta skall skita sig igen. För varför ska det fungera just denna gång??? Gjorde det inte lite ont nyss? Molade det inte en aning nu? Och var inte det där en illning som tyder på nåt fel??? Gahhhhhh....

Men ALLTSÅ! Kan man inte bara pausa hela skallen??? Få lugn och ro i huvudet och inte bara HELA TIDEN LETA FEL????? Visst vore det mer än fantastiskt om vi klarar oss hela vägen fram till leverans? Såklart. Men tråkig realist som man blivit av livets hårda baby-maker-skola så vet jag att det är lättare sagt än gjort!

Nu tar vi en milstolpe i taget. Nummer 1 är att klara dag 6 och Nummer 2 dag 9, det var dom dagarna vi fått missfall vid de två tidigare plussen. Väldigt tidigt alltså.

Nu rackarns! Stanna kvar där inne!!!

Blir helt fantastiskt LYCKLIG när jag möts av ALLA ERA GLADA TILLROP OCH LYCKOÖNSKNINGAR!!!!!! Önskar verkligen att jag fick krama om er allihop och personligen tacka er för allt stöd!!!

En lite fråga: Hur är det nu man räknar? Nu ruvar jag ju inte längre, (eller jo...) men jag tänkte på min babyticker som jag våghalsigt lagt upp på bloggen. Hur ska jag räkna så den visar rätt?

STOR KRAM NINNA

RD 13 - TESTDAG

Hej fina vänner!

Ja visst var det skönt att slippa se gravidkulan på "sista ogravida vänninan". Vill såklart vara glad för hennes skull, men det GICK ju bara inte. Som tur vad så blev det ju bara lite info kring varför C inte var på plats...De andra fortsatte rätt snabbt att pladdra på om annat, dagis, nya vinterbyxor och sånt...Det var nog bara i min skalle som orden klingade HÖGT, att C gick gravid till IVF-läkaren....

Jag vill ju så gärna glädjas för hennes skull. Hon kanske kände sig superensam när alla runtomkring (utom jag) har gått med magarna i vädret sedan 6år tillbaka...

Här har ruvningen tickat på helt omärkbart som innan. Känner NOLL.

Men så plötsligt härom natten så vaknade jag av att det kliade på händerna. Nåt vansinnigt. Tände lampan och höll på att trilla ur sängen. Händerna var stora och uppsvullna och alldeles blodröda. Och kliade så vansinnigt. Jag försökte lindra klådan med handkrämer och salvor av olika slag och efter 2 timmar kunde jag somna om med en smula mindra kliande händer. Helt galet.

Och så i tisdags när vi åt middag så kliade det lite på handleden. Och så lite på låret. Och så på örsnibbarna. Tog av mig mina örhängen. Oj, så varma öron. Blodröda svullna. Inom 20 minuter hade jag nässelutslag över hela mig. Benen, magen, brösten, underarmarna, öronen, huvudet.....

Kliade så TOK-mycket. Har du haft nässelutslag??? Då vet du vad jag talar om. Jag fick knappt i mig nån middag alls... Vilken kväll, utslagen bara ökade och ökade...

Jag fick liknande förra hösten, efter att ha suttit på sjukhuset ett helt dygn med min pappa, så åkte jag hem. När jag kom hem fick jag nässelutslag från topp till tå. Fick då åka in akut till samma sjukhus igen, och låg på bevakning i 15 timmar då dom var rädda att det skulle sprida sig till halsen så jag inte kunde andas. Allt gick bra då.

Men med det i minnet så ringde vi sjukvårdsupplysningen när utslagen växte fram i tisdags. Dom sa att jag skulle äta Clarityn. Jo jag har ju fått det utskrivet mot nässlor. Men vi googlande först och där stod att man inte får äta nåt med antihistamin alls vid ev graviditet. Och vi vågade ju inte chansa.

Så jag tog fram alla mina krämer och salvor och smörjde in mig så gott det gick. Vågade dock inte gå och lägga mig eftersom det var så stort "anfall". Så maken och jag satt i soffan till kl 04 och glodde på tv. Först då tyckte jag att kliande lugnat sig en smula och eftersom jag inte kände nåt i halsen så vågade vi krypa till kojs och somna.

Vaknade i går. Helt utan kliande. Helt utan alla svullna nässlor som ser ut som krokodilskinn. Helt som vanligt.

Jahapp. Märkligt och oförklarligt. Igen.

Ringde och berättade för IVF-kliniken. Oj, så oroade dom blev. Det är ju helt rätt att man ej får ta Clarityn och liknande preparat. Men det finns ett piller: Tavegyl, som en ev preggo får ta. Så läkaren skrev ut det åt mig ifall det händer igen.

Skulle ju kännas lite bättre om jag visste varför jag får dessa nässlor, vad jag är känslig emot. Vad jag skall undvika. Nu famlar man i mörkret...

Vaknade idag fortfarande helt utan kli och utan utslag. Skönt. Passade på att testa. Bidde ett plus. Men jag har ropat högt tidigare. Det törs jag inte nu. Så jag viskar lite diskret: Plus :-)

Kram Ninna

RD 9 - faan, ännu en till.....

Hej fina vänner!!!

Jag är tillbaka från resan till England! WOW, så bra vi hade det!!! Jag och kollegorna och designhotell och god mat och finfin shopping! NICE :-) Jo, jag äger nu nya skor och en underbar ny handväska :-)

Jag mår bra, lite FÖR bra. Känner inget. Alltså NOLL. Inga stickningar, inget molande, inget dragande inget ömt i ljumskar eller bröst, inget alls faktiskt. Om jag inte visste att jag fått ett embryo så hade jag aldrig trott att jag ruvade.

Vid alla tidigare ruvningar så har det känts av både det ena och andra, men nu NOLL.

Bra eller dåligt? Det får väl visa sig på TD, den 20/9. Kommer inte att tjuvtesta, finns ju absolut ingen anledning då jag nu, på dag 9, snart dag 10 känner NOLL!

Förväntar mig en vanlig blödning till nästa helg. Allt annat vore kraftfullt förvånande.

I går var vi på middag hos goda vännerna S o M. Många vänner var på plats tillsammans med sina avkommor. Oj, så stora alla blivit sedan senast vi sågs. Nu har dom äldsta börjat 6-års! Tiden går.

Alla paren som vi umgås med i detta gäng är gifta sedan länge och alla har minst 2 barn som är från 6 år till 3 år. Alla utom C som gifte sig i Oktober förra året. C är sista tjejen jag känner, som är i 30-årsåldern och ännu inte har barn. Hon har heller inte haft någon barnlängtan tidigare. Hon har alltid varit min "trygga barnlösa väninna" i detta gäng. Hon var inte med igår, och S berättade varför.

C har varit SÅ upprörd för att hon inte blir gravid efter bröllopet. Det händer lixom inget. På hela 6 månader... Så hon och nyblivne maken gick till en IVF läkare i maj och undrade vad som var fel. Dom gifte sig alltså i Oktober och har inte kännt varandra mer än ett par månader innan bröllopet. (WOW, vissa har otroligt bråttom...) IVF-läkaren undrade varför dom kom dit då det visade sig att C är gravid i vecka 13.

Nu är hon i vecka 26 och har en stor babykula. Bebis väntas i november.

Goodbye enda barnlösa väninnan. Måste ju erkänna att det kändes som en riktigt fet spark i magen, när C gnäller över att inte bli gravid på några månader efter bröllopet (dom har inte försökt innan bröllopet) och då genast springer till IVF-läkaren, privatklinik såklart, det har hon god råd till. Köpa sig förtur till allt, är detta rika gängs filosofi. Vi andra skall ju prova konstant i minst 1 år innan vi ens får köa till ivf. (Själva har vi ju försökt i snart 15 ÅR!!!!!)

Nu väntar hon alltså barn i vecka 26.

Känner mig så tom. Skönt att hon inte var där. Hade inte orkat vara glad och säga grattis, hade inte gått. Nu är jag åtminstone förberedd och kan stålsätta mig om vi ses.

Jaha det var det. Nu är det bara jag kvar. Barnlös. och Äldst. och Fattigast. Har inte råd att köpa mig förbi köerna, trots att jag är så gammal att jag borde gjort det för evigheter sedan. Helvetes helvete.

Nu ska jag försöka sova bort de eländiga känslor som fyller mig.


Kram Ninna

Jag ruvar igen - RD1

Jaha, då var man här igen, i ruvartagen med allt vad det innebär och alla tankar (kommer det att ta sig?) misstron, (varför ska det ta sig denna gång?) och om det tar sig (när kommer missfallet?).

Jo, visst är man glad och positiv... eller bara tråkigt realistisk efter alla misslyckade försök...

Hur som helst så fick jag (för det känns som jag är ensam om allt kring IVF i vår familj...hmmmm) ett jättefint och alldeles sprickfärdigt embryo tillbaka i fredags.

Vår barnmorska, Lena, mötte mig redan i sjukhusentren och bad mig skynda mig in för att byta om. 
-"Oj, sa jag. Sprickfärdig? Det har ni aldrig sagt tidigare???
-"Jo", förklarade vår ljuvliga barnmorska (som själv skötte återföringen tillsammans med lab-tjejen i lilla luckan, ni vet...)
"Detta toppenfina embryo har delat sig helt perfekt i blixtfart nu på morgonen, så vi var nästan rädda att ni inte skulle hinna hit innan det skulle kläckas", så det var därför jag jagade dig in på salen..."

Så nu bär jag runt på ett kläck embryo :-) För barnmorska sa att det kommer kläckas vilken minut som helst. Jag kanske känner av det! (eller hur...)

Så nu har jag packat väskan. För kl 5 i morgon bitti är det jag som checkar in på arlanda och flyger till england med jobbet några dagar. Kommer hem på onsdag.

Så det blir några dagars bloggtystnad nu.

Ses och hörs igen på RD 5.

Kram Ninna

Två månaders paus är över

Två månaders paus är över och jag är tillbaka på bloggen efter en lång, skön paus.

Vi har kastats tillbaka i IVF-livet med buller och bång eftersom vår klinik planerat in ett ÄT redan nu på fredag!

Woops!

Och jag som flyter till England med jobbet i helgen och blir borta några dagar... Inget bloggande då alltså!

Så nu knaprar jag "små blå" och "myser" med vaggisar igen...

Hela sommaren har varit märklig. Mycket att ta hand om efter min älskade pappa, många obesvarade frågor och tunga tankar. Aldrig mer kommer jag kunna tala med pappa, aldig mer får jag höra hans glada skratt och se hans varma leende, aldrig mer ringer han mig och bara pratar och allt och inget, aldrig mer... ... ...

Vansinnigt tungt.

Jag har inte kommit över det alls.

4 månader har gått sedan pappa lämnade mig. Och om bara tre veckor är det 4 ÅR sedan min lillasyster lämnade oss.

Så här skulle det ju inte bli. Lillasyster ville ju bli moster och pappa längtade efter barnbarn.

Istället sket sig allt. Nu har hela familjen krymt från massa medlemmar för bara 6 år sedan till bara oss tre: mamma, maken och jag.

På dessa 6 år har jag förlorat:
* svärfar som dog knall och fall
* min kära faster som stod mig nära
* makens farmor som han stod väldigt nra
* min farbror P-O
* min kära lillasyster
* min älskade mormor som blev dementsjuk och "försvann"
* min farbror K
* min nära väninna dog i cancer efter bara några veckors sjukdom
* och för 4 månader sedan dog min älskade, älskade pappa.
 

Hur kunde det gå så här? Varför straffas jag på detta hårda sätt? TAR DET ALDRIG SLUT????

Jag ser nu att det pluppat fram både bäbisar och plus här och där. GRATTIS TILL ER ALLA :-)


Kram Ninna

Avbruten behandling

Tittar in som hastigast - vi åker till landet i kväll och blir borta tills mitten av augusti. Där finns ingen el eller internet = semester!!!

Tack för era rara midsommarhälsningar!

I fredags hade vi Urnsättning för pappa. Ytterligare en sak avklarad. Och bouppteckningen som gjordes i midsommarhelgen ar avslutad. Allt gick bra. Den är nu inskickad till myndigheten. Oxo klart!

Idag togs beslutet av vår IVF-klinik att avbryta vår behandling. Jag skulle fått ett ägg återfört senast på fredag i en naturlig cykel. MEN efterosm min obstinata kropp gör som den vill så har jag inte fått någon ägglossning alls denna månad!!! Har testat med clearblue digitaltest i 14 dagar nu och inget utslag alls....

Så nu hinner vi inte före kliniken stänger för sommaren!

Typiskt.

Men i september kanske, eller oktober görs vårt nästa försök. Om vi vill. Om jag orkar.

Nu ska jag försöka koppla av och koppa ner och bara vara i några veckor. Försöka fatta att pappa är borta - för alltid.

Det är en enorm saknas och sorg som fyller mig. Min älskade pappa. Borta.För alltid.

Smärta!



Ninna

Spännande midsommar

Jag är tillbaka igen!

Fortfarande bedrövad av sorg efter min kära pappas bortgång. Men förhoppningsvis stark nog att klara helgen som stundar.

Denna midsommarhelg kommer bli spännande, kanske helt katastrof, eller rätt ok. Vi skall nämligen träffas idag och resten av helgen för att göra bouppteckningen efter pappa. Många viljor som går emot pappas vilja. Men det måste lösas.

Yepp, så nu vet ni vad jag pysslar med när ni andra hoppar kring midsommarstången och dricker nubbar.

Vill tacka er för alla fina hälsningar som väntade mig när jag öppnade bloggen igen idag, för första gången på 4 veckor sedan pappas begravning. TACK!

Önskar er en härlig helg, och hoppas att min egen blir ok iallafall.

Kram Ninna

Jag flyr nu

Pappas begravning i fredags blev underbart vacker, fast tung och sorglig såklart, men fin. Kyrkan var helt överfull och likaså minnesstunden efteråt.

Så fint och skönt att möta pappas vänner & bekanta och känna deras stöd. Det kom blommor från folk som jag inte trodde visste om att pappa gått bort. Kyrkobesökare från när och fjärran hedrade min pappa.
Insättningarna till pappas minnesfond var enormt många, prästen tog sats gång på gång när han läste upp allas namn. Fantastiskt! Vi skänker ALLT till Sjöräddningen som låg pappa varmt om hjärtat!

Prästen sa det likande en stadsbegravning, då så många gått "man ur huse" för att hedra min pappa.

Hans bästis som varit sjuk en längre tid och inte orkat ta sig hemifrån på länge, kom till kyrkan, stödd av sina två söner. Vännen föll ihop i tårar över pappas kista. OJ vad det kändes i hjärtat!!!

ALLA var där och det kändes härligt att alla dessa personer delade sorgen och saknaden av min pappa, min älskade pappa som var så omtyckt av så många...

Men trots allt så är det JAG som förlorat min pappa för all framtid. Det skall bli intressant att se framöver hur många som håller sitt ord och "finns där för mig" när jag behöver dem...även en tid efter begravningen.

För trots allt så är det inte runt själva dödsfallet eller runt begravningen som sorgen är som värst. Det är efteråt. När luften gått ur. När sanningen kommer ifatt. När det sjunkit in och man verkligen fattar vad som hänt.

Jag orkar inte fatta riktigt ännu. Så jag flyr.

Efter de sista årens galna frånfall av nästan alla familjemedlemmar i vår familj, nu senast min djupt älskade pappa, så känner jag att jag måste byta miljö.

Så jag pyser iväg till MEXICO om några timmar. Stannar ca 10 dagar.

Måste hämta kraft att orka gå vidare.

TACK för era varma ord!

Kramar Ninna 

Pappas begravning idag

Det gör SÅÅÅÅ OFANTLIGT ONT att skriva dessa ord: Det är min älskade pappas begravning idag.

Jag orkar inte och vill inte förstå vad som händer, att jag har förlorat min pappa för all farmtid. Min älskade pappa, som jag kommit att stå SÅ NÄRA sedan min lilla syster dog.

Nu finns han inte mer.

Jag kan inte fatta att det är sant. Väntar fortfarande på att vakna upp ur den här mardrömmen.

Har haft ett fantastiskt stör av min kära vän och kollega, Å, som bott hon oss i omgångar sedan pappa dog. Hon har idag hjälpt mig baka allt inför minnesstunden efter pappas begravning. Det blev citron/hallon-cupcakes med segelbåtar av sockerpasta som gungar på den havsblå frostingen.

Dukningen går i blått och vitt, dekorationerna i havstema. Det känns ändå fint att få göra en sista hyllningsfest för pappa. Med hans favoritmusik (Taube), favorittema (havet) och favoritmat (Sill).

Jag har gjort det STORA hjärtat av röda som skall ligga vid kistan, alla bordsdekorationer och våra handbuketter.

Precis som för lillasysters begravning. Vi har nästan bara bytt färger från rosa till blått!

Men ändå kan jag inte förstå att det är min lilla pappa jag skall ta avsked av idag.

Hjärtat är krossat och i tusen bitar.

Det gör SÅ ONT!

Ninna

En vecka tills begravningen

Jag tror att en del av verkligheten kom ikapp mig igår. Att pappa faktiskt är borta för all framtid.

Jag har sovit så uselt dessa veckor, så jag fattar inte ens att jag är vaken på dagarna. Jag somnar på kvällen, vaknar "100 ggr" varje natt, ligger klarvaken och vrider mig mellan 02,30 till 05,00. Somnar tillslut strax innan väckarklockan ringer. Då vaknar jag övertrött, illamående och med en huvudvärk man kan tro är en baksmälla.

Inga huvudvärkspiller hjälper alls.

Så har det varit i två veckor.

Igår satt "baksmällan" i hela dagen. Stannade hemma. Gick som i dvala. Försökte fixa massor av saker som "ligger efter" och som måste hinnas med, men fick typ inget gjort. Kunde inte koncentrera mig, tappade focus hela tiden och var SÅÅÅÅÅ trött...

Idag har jag kännt mig vansinnigt irriterad. Vill snäsa och fräsa åt folk. Lämna mig i fred, Ring inte. Håll tyst. Stör mig inte. Försvinn...

Yepp, dessa tankar ha farit genom skallen hela dagen. Är SÅ T R Ö T T.

Känner inte riktigt igen mig själv. Så här folkilsken brukar jag väl inte vara. Eller??? Ni känner mig bättre än någon annan. Ni får höra min innersta känslor, tankar och åsikter. Sånt som ingen annan känner till, det har ni fått veta i flera år nu.

Blev lättat och GLAD när jag fick se era underbara hälsningar ang mötet med den gravida "kossan" jag mötte i onsdags.Så skönt att höra att mina tankar och känslor inte är konstiga. Att flera av er oxo upplevt liknande känslor och tankar. Jag känner mig plötsligt inte så elak, och konstig, utan nästan som en helt "vanlig ivf-are" ;-)

Har ni nåt tips på hur jag skall ta mig ur den onda sömn-cirkeln för att kommande vecka orka rodda allt (baka och göra landgångar till minnes-stunden, fixa alla blommor, träffa kantorn i helgen, skriva ut begravningsprogrammet, fixa cd med rätt musik och ge vaktvästaren, hitta svarta kläder mm mm) till begravningen som är på fredag?

Ha en fin helg, själv jobbar jag :-(

Kram Ninna

Träffade gravid vänninna idag

Fy tusan, idag kom den jobbiga dagen som jag inte direkt längtat efter, men som förr eller senare hade kommit iallafall. Jag träffade oplanerat "Vännen" som smsade sin ultraljudsbild när jag satt med pappas begravningsplanering förra veckan.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, så när hon dök på mig och gav mig en kram, och sedan frågade hur jag mår så valde jag att bara prata om mig, om hur jag mår, tänker, känner och bara allt om pappas begravning...

Nämnde inte hennes putande 5-månadersmage som "pekade mig rakt i ansiktet", tittade inte på den, ignorerade den totalt.

Var det elakt, kallt, hårt, och alldeles fel?

Kanske.

Egotrippat?

Absolut. Men det behövde jag idag.

Vad händer med mig?

Jag förlorade min älskade pappa i onsdags den 25/4. Jag satt vid min pappas sida, höll honom i handen och klappade hans kind. Han var helt klar i till sista andetaget och sorgen är enorm!

Alla frågar hur jag mår nu. Jag mår som vanligt. För jag har ännu inte fattat att min älskade pappa är borta för alltid.

Dessa dagar sedan dödsfallet har fyllts av begravningsgöromål. Vi har besökt begravningsbyrån, jag har gjort klart hela begravningsprogrammet, valt texter och all musik, jag har beställt blommor så jag kan göra våra avskedsblommor, jag har gjort dödsannonsen och satt in i flera tidningar, jag har ringt runt till pappas vänner som bor utomlands och berättat, jag har träffat prästen och kantorn inför begravningen, jag har nu i helgen dessutom vår-rustat pappas älskade träbåt så den är klar för sjösättning och mitt i allt beslutat mig för att skjuta upp vår pågående ivf. För nu orkar jag inte mer.

Om några veckor är det dax för begravning. Kommer sanningen i kapp en då? Kommer jag då att fatta vad som hänt? Eller kommer detta ta TID att sjunka in?

Jag är så glad för mina vänner som kommer på besök, ringer, mailar och skickar blommor för att visa sitt stöd. Känns bara konstigt att alla beklagar sorgen som jag själv inte fattat har hänt ännu....Det är som om jag befinner mig vid sidan av min egen kropp. Jag står bredvid och ser på och fattar ingenting...

Eller är jag bara så SLUT över att ha mist min lillasyster för 3 år sedan, därefter min faster, min svärfar, min farbror, min andra faster samt nu min pappa... 6 dödsfall på 3 år i närmsta familjen är GALET mycket...

Kramar Ninna

ps. TACK alla ni rara som kommenterat min "VÄN" som skickade sin ultraljudsbild i månad 5 när jag satt på begravningsmötet. Jag kan fortfarande inte fatta taktlösheten... Makalöst! Hon räknas numera som bekant. TACK för ert stöd!

Påträngande Gravidbesked!

Först av allt: TUSEN TACK FÖR ERA VARMA HÄLSNINGAR ang pappas bortgång!!! Det värmer verkligen mitt hjärta att känna allt ert stöd i denna svåra hemska stund! TACK!!!

URSÄKTA SPRÅKET I DETTA INLÄGG: Måste bara få vädra ur mig!!!

När vi var i kyrkan idag och talade med prästen ang pappas begravningscermoni så kom det förbannade mms:et. En nära väninna hade den goda (???) smaken att mms:a sin ultraljudsbild till mig idag.

I texten skrev hon att "h*n kommer till oss i augusti"

Mitt svar blev kort och kallt. "Kul! Är på möte med prästen ang pappas begravning".

MEN ASSÅ???? HALLÅÅÅÅÅ??? HUR faaaaaan är kompisen funtad??? Varför valde hon all tala om idag att hon är gravid i vecka 20, typ? Hon har ju inte "Haft tid att träffas " på 1 år och 2 månader, då jag hälsade på henne. 

Tredje barnet, för hennes del. Först en son, sedan en dotter, nu en trea.

Klart att det är kul för henne. MEN FÖR TUSAN HAKAR!!! Har jag inte sorg nog som det är???? Måste hon påminna mig om det goda i livet, det jag troligtvis aldrig kommer att få uppleva. Jag vill oxo bli mamma, det vet hon mycket väl. Det har vi talat om sedan vi träffades i ÅK7!!!

Eller har hon ålders-ångest??? Hon är äldst av 11 syskon och hon har bara 2 barn. Alla hennes småsyskon har minst 3-4 barn. Hennes kusin (3 år yngre) har 7 barn.

Hur som helst. Detta var ingen nyhet som gjorde mig glad på nåt vis. Bara en nyhet som pressade ner min i dyngan ännu mera. 

Hur orka kravla sig upp nu??????????????????????????

Fy tusan så tungt det blev nu.

Super-ogravida Ninna

Pappa dog imorse

Nu är det över. Pappas kamp är över.

I natt kl 02 somnade han in efter några dagars jobbig kamp mot feber och infektion. Jag höll pappas hand in i det sista och det kändes så bra att få vara med honom, nära honom och stödda honom till sista andetaget.

Älskade lilla pappa! Jag saknar dig så!

Lillasyster har sträckt ut handen - pappa har fattat den!
På andra sidan stranden ses de nu igen!

Sov Gott lilla Pappa! Älskar dig så!

Saknaden smärtar och känns outhärdlig!

Så kom mensen mitt i allt

Som om jag inte har nog med kämpande här hemma just nu med pappas sjukdom och det fakta att han befinner sig i livets absoluta slutskede, så kom även en riktigt störtflod-mens i söndags. Jätteroligt - not- att bli superpåmind om min , vår, totala ogravida situation.

Jag tänker på min kära pappa, hur glad han skulle vara över ett barnbarn, han älskar barn och barn älskar honom. Han är väl den ENDA i vår närhet som aldrig tjatat eller påmint om oss att barnbarn fattas.

Pappa har bara funnits där för mig och även tagit min make till sitt hjärta! Min make miste sin egen far för några år och det har tagit hårt på honom. Därför blev jag så glad när pappa och maken fann varandra å bra och har blivit riktigt tighta.

Pappa är, trots hög feber sedan flera dagar, fortfarande glasklar i huvudet och berättar själv för doktorn idag att han gör allt för att kämpa på! Jag hoppas hon lyssnar på honom, på hans vilja, för han ber om livshjälp inte dödshjälp.

Störtfloden påminner mig om det som aldrig kommer att hända - att pappa får ett barnbarn. fanfanfan

Är det slut nu?

Igår var läget sämre, idag närmar sig det sig slutet blixtsnabbt!

Sjukvårdspersonal har varit här hela morgonen, men det finns inget mer att göra för pappa. Han ligger nerbäddad och kämpar för att orka andas.

Jag är ändå glad för dessa dryga 4 månader som pappa hittills bott hos mig, hos oss, på heltid då jag fått ha honom nära mig. Även om han stundtals varit alldeles för klen för att orka prata, så har vi iallafall varit tillsammans här hemma.

Jag vill inte att han skall behöva lida, den här sjukdomen äter upp honom innefrån och han skall inte behöva kämpa vidare.

Såklart jag vill han min älskade pappa kvar hos mig i livet- nu och för all framtid, Men vår tid tillsammans är räknad, nu väntar bara slutet. Och jag försöker andas...

Ännu sämre...

Nu mår jag om möjligt ännu sämre. Har ett hysteriskt illamående sedan två dygn tillbaka. Vill bara kräkas. Sover illa. Vaknar minst varje timme och smyger in till pappas rum för att kolla att han andas...

I onsdags var läget illa. Idag är det ännu sämre. Jag vet och känner att slutet är nära. Men HUR skall jag orka. Jag har ännu inte hunnit sörja min lillasysters död, eller min svärfars, eller min fasters eller min farbrors....

Allt har bara skjutits på framtiden för varje dödsfall har avlösts av ett annat akut sjukdomsfall senaste 4 åren.

Ett STORT VARNINGSTECKEN på min egen hälsa uppstod alldeles nyss, när jag var i vår närbutik för att handla 4 saker. Först var jag tvungen att skriva upp dessa 4 saker. Asså: 4 saker. Inte 20 saker. 4 st!!!

När jag sedan gick i butiken (där vi ALLTID handlar) så hittade jag inte till hyllorna jag skulle till. Jag visste plötsligt inte vart jag skulle leta, eller åt vilket håll jag skulle gå. Jag visste inte ens vem jag skulle fråga om hjälp, eller vad jag skulle fråga efter. Huvudet var HELT BLANKT. Jag kände paniken slå till. Det tog mig över 1 timme att hitta varorna, innan jag tog mig till kassan. Kände att jag ville spy. Lyckades hålla mig, betala och ta mig ut.

Väl ute ur butiken tog jag mig hem så fort det gick. Illamåendet håller i sig och jag darrar fortfarande av upplevelsen i butiken.

Vad händer med mig???

Jag andas...

Jag finns här och andas....men mer är det inte just nu...

Kämpar för att så sakterliga orka upp till ytan igen, men just nu kravlar jag i bottenlöst mörker. Inte bara pga missfallet, utan även pga pappas obotliga, akuta tillstånd. Slåss med det först. Tar nästa IVF sedan, vet ej hur många dagar pappa har kvar. Känns mycket märkligt att skriva det, men så illa är det faktiskt. Så jag gör inga långa planer nu, utan från timme till timme vart eftersom läget förändras för honom...

Blir ändå glad i hjärtat när man till sist orkar titta in på bloggen en kort stund och möts av alla hälsningar från Er! Kramar till er alla!