Maken talar om NAMN ???

Helt plötsligt -bara så där - kastar maken ur sig: "-Om det blir en tjej så får hon inte heta "Linn" iallafall, Det är ju inget riktigt namn...

Hellre Linnéa isåfall,"...

OJ OJ OJ!!! VARNING VARNING, KÄNSLIGT ÄMNE!!!

Det här kan bli HUR GALET som helst! Namn till bäbisen .... hmm hmmm... Inte hetsa upp sig...Vad säga? Hur reagera? Inte kliva på känsliga tår...Tankarna hinner fara genom huvudet som snabba pilar...

"VAR TYST NU OCH LYSSNA PÅ HONOM" -hör jag mig själv säga inombords. Såklart jag lyssnar. Det här är ju det mest intresannta ämne han kan tala om just nu :-)

Jag lyssnar!

"Öhh ...öhhh... Jaha"......-Svarar jag. Överrumplad av ämnet. Min make som aldrig ens nämner något om barn. Förutom hur mycket han saknar våra 2 gud-döttrar när dom inte är här...

Nu står han här framför mig och talar om NAMN till vårt blivande barn...

Så rart, tänker jag och undrar såklart vad som startat denna process inom honom...

Så kommer svaret.

"-Robban, du vet, blev pappa igår. Och hon ska visst heta Linn. Stackarn"

Aha, kollegan på jobbet har fått sin dotter nu :-) Jag hajjar. Grabbarna på jobbet har pratat mycket bäbisbrat senaste månaderna, kommer det fram. Och pratat namn.

Robban valde "Linn". Min älskling ville INTE veta av namnet "Linn". Det dissades helt.

Sån tur då, för det skulle jag ALDRIG valt själv. Så det är vi HELT överens om :-)

Phu... Nära ögat där... Men det där gick ju bra. Vår första NAMN-debatt avklarad... "Linn" är struket.

FAST VI ÄR JU INTE ENS GRAVIDA ÄNNU....!

På onsdag är det dax. Då kör vi!


Kram Ninna


.

Första besöket på Kliniken 21 juni 2010

Ja då var det första klinikbesöket gjort...

Kallelsen till vårt första IVF-besök, kom för ett tag sedan . Vi åkte dit. Men det var riktigt nära ögat att ALLT höll på att gå åt skogen redan innan vi kom iväg...

Först hade min Make GLÖMT vilken dag vi skulle dit, så på morgonen gjorde han sig redo att åka till jobbet!!! "Hallååå, vart ska du????"- Fick jag ropa efter honom när han gick ut genom dörren...

Efter en lång bilrea var vi framme vid kliniken. Där kom problem nummer två: Maken hade GLÖMT sin plånbok. Inga pengar till besöket... Nåja, det blev faktura ... (TACK till sköterskan!)

Sedan fick vi skriva in oss, jag blev vägd och mätt av barnmorskan, och vi fick träffa läkaren, EN SUPERTREVLIG LÄKARE, som undersökte mig (VUL) och pratade igenom hela prosessen med oss båda.

Alltså, HILFE vad mycket info han rabblade ur sig. Det kändes som om allt han sa var superviktigt att komma ihåg. Inte missa något, inte glömma något. Jag önskar jag hade fått spela in allt och kunna lyssna på det om och om igen. Jag var så trött/spänd/orolig under besöket att typ ALLT, han sa rann ut genom öronen. INGET stannade kvar. Jag kännde mig HELT slut och tvärtom i bollen när jag kom ut därifrån...

När läkaren var klar med oss, fick vi träffa en barnmorska igen. Hon gick igenom hela behandlingen med oss en gång till, TACK, så vi en chans till att lyssna, KOMMA IHÅG, lära och ställa frågor. Tyvärr var jag förtfarande HELT blank i skallen när jag skullke hitta frågor att ställa.

HAde ju varit kul att kunna ställa relevanta frågor och visa att man kanske hört NÅT som blivit sagt. Men tyvärr, det blev NOLL frågor från mig.

Eller är det så att jag läst så himla mycket på alla era bloggar om dessa behandlingar, att jag känner mig hyffsat insatt som det är??? Återstår att se :-)

Det blev iallafall bestämt att vi ska börja med SPRAY och sedan SPRUTOR! Väldigt likt många av Er, kära tjejer, så om jag flippar ut så kommer jag att LITA PÅ ER, att ni orkar, vill, kan svara på konstiga frågor. För, jo, det kommer nog frågor så snart behandlingen drar igång!

Så jag har "semester" några dagar till, sedan börjar ALLVARET med SPRAYNING på onsdag den 21 juli!

Återkommer med rapport då!

Tills dess, kära tjejer, ska jag njuta av "sista dagarna i frihet" hi hi ;-)

Vi åker på kort semester imorgon med några vänner och återkommer hem på onsdag!

Kära hälsningar Ninna

Trevlig Midsommar!

Vill önska ER alla underbara tjejer,

för det är nog mest härliga tjejer som tittat in på min blogg:-) ,

en riktigt trevlig fortsatt midsommarhelg,

så här på midsommarafton-nattens sista minuter :-)

VARM KRAM Ninna


.

Tvillingarna har kommit

Ja inte våra egna alltså...
Här hemma är vi fortfarande otroligt jätte o-gravida :-)

Nu har vänninornas väntade tvillingarna kommit...

Ena väninnan fick tvillingar- pojkar.
Första barnen för henne. Mamman är 35 år.
Denna familj har vi inte hunnit träffa, dom bor så långt bort.

Andra väninnan fick tvillingar - oxå pojkar.
Första barnen för henne. Mamman är 43 år.
Denna familj skall vi fira midsommar med iår.

Tredje vänninan fick en dotter.
Hennes tredje barn efter två söner. Mamman är 40 år.
Denna familj har redan varit hemma hos oss
och visat upp lill-tjejen. Så söööt :-)

Skönt på så sätt, att många äldre vänninor får barn,
då är det kanske inte helt kört för mig ännu?
36 år, men gammal som tusan...

Men skam den som ger sig.

Vi har vårt Första möte på kliniken på måndag....


Kram Ninna


.

Kallelsen har kommit nu

Länge sedan jag uppdaterade nu.

Ville ha nåt "viktigt" att skriva om.

Nu har jag det...

Kuvertet från kliniken har kommit.
Blivit öppnat. Blivit läst. AV OSS BÅDA!



På måndag ska vi dit.
Till kliniken som skall bedöma
om vi ens har en chans att kunna få hjälp av IVF.





Spännande.



Jätteläskigt.



Det fanns lite info i kallelsen.
Men jag undrar ju över allt som INTE står där.

Jag hoppas hitta den infon när jag behöver den,
genom Era bloggar :-)

Tack för era fina hälsningar, som alltid värmer det hjärtat!

Kram Ninna



.

Jag har fått en AWARD :-)

TUSEN TUSEN TACK!!!

Fick en fin AWARD av gulliga bloggerskan Mikaela /"Inte ett + i sikte... "

Jag lämnar med glädje Awarden vidare till dessa 7 bloggerskor som stöttat och lämnat underbara hälsningar till mig i både med och motgångar:

1. Ellen - Barnlöshet och livet

2. Jenny - Min barnlängtan

3. Maria - Fru Söderknopp

4. M - ledsenihemlighet

5.Tea - När väntan blir längre än 9 månader

6.Miss S - Längtar och väntar

7. TeachGirl - Varför inte vi också?

BONUS: 8. Tingeling

TACK FÖR ATT NI FINNS!!!

Så här fungerar det:
- Kopiera "awarden" till din blogg.
- Länka till den som gav dig awarden.
- Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.
- Välj 7 andra bloggare som du skickar awarden till och länka dem.
- Skriv en kommentar i deras blogg så att utmärkelsen uppmärksammas.

Så här kommer 7 fakta om mig ;-)

1. Min stora sorg är om jag aldrig få bli mamma till min makes barn. Att vi inte kan få till det. I tid. Tiden rinner iväg för oss...

2. Jag älskar att resa. Skulle gärna bo utomlands ett tag. Har gjort det tidigare och jobbat, men då som singel. Gillar både storstad och strand, men ratar "grisfester och hotell med svenskt kaffe".

3. Jag älskar julen. "Jular" hemmet från första advent till sista januari., dvs 2 månaders myyyys. Uppskattas av vännerna som gjort mitt Adventsfika till en stående inbjudan sedan många år, ett måste för att starta julen. Och dom tar med sig andra som "bara måste få uppleva myyyset" ;-) Kul att min glädje uppskattas!!!

4. Jag tillbringar en del tid framför datorn och njuter av att ha hela världen så nära till hands. Läser en hel del om IVF och IVF-bloggar kring ämnet. Pluggar just nu på distans så jag gör även nytta framför datorn!

5. Jag drömde om ett stort gammalt hus som jag skulle inreda ljust, romantiskt med antika möbler. Det blev ett hus från 1978, furuhimmel med bruna lister och gröna vitvaror i alla tre vadrummen. Fyyyyy. Jag bor i en mardröm. Men renovering pågår... :-)

6. Just fått reda på att mina guddöttrar (7+4 år) ska åka till familjen i chile och stanna där ca 8 månader eller mer....HUR ska jag överleva? Nu bor dom hon oss minst en helg per månad oftast varannan helg. Saknaden är redan stor...

7. Vill ha ordning och reda i hemmet. Mitt jobb gör att jag kan jobba hemmifrån ibland, men det innebär att kundbesöken sker här hemma. Så jag vill ha det rent, undanplockat och representativt mest hela tiden. Som tur är fungerar det problemfritt :-)

Typ ;-)


Kram Ninna



'

Trevlig Krisithimmelfärdshelg

Detta inlägg kommer inte att innehålla nån svordom, sorg, ilska, besvikelse eller annat trist.

Bara en ren info. Vi har skickat in brevet. Svar till klininken om vi vill stå kvar i ivf-kön. Det vill vi.

Min make - "musslan" - vill absolut, a b s o l u t, att vi fortsätter vår väg tillsammans. Finns inga andra alternativ. Det har han klargjort. Tydligt.

Innerst inne vill jag såklart detsamma - det var ju därför jag gifte mig med just honom. Men i förra inlägget så exploderade känslorna. Det märkte ni ju :-)

Åter igen T A C K för att NI finns, läser, rådger och stöttar mig :-) Ni är GULD!

Önskar er alla en fantastisk lång helg :-)

Kram Ninna


.

Vart tog jag vägen?

Varning för ett ego-inlägg:


Jag har inte skrivit på bloggen sedan den 17 februari, det är drygt 2 månader sedan. Långa, mörka, kalla månader. Inte bara för att snön legat tjock och kall utan även i mitt hjärta har det varit bottenfruset.

JAG HAR SAKNAT ER SÅ!!!!

Men inte vågat gå in på bloggen. Inte vågat "hälsa på hos er". Inte vågat visa mig nånstans. Jag har gömt mig, stängt in mig, hoppats på en ljusning, ett under, ett mirakel. Men Nej.

Jag har bara kännt S O R G, illska, orättvisa... MASSOR av jobbiga och negativa tankar och känslor. Alla grundar sig såklart i min bäbislängtan.

Som visat sig vara just MIN längtan enbart, inte min makes längre...

Så jag står vid ett jobbigt vägskäl: Skilsmässa eller ej?


Yepp, så allvarliga har diskutionerna varit här hemma. Hårt, kallt, upprört och tyst, omväxlande. Jag pratar, vrålar, gapar omvartannat. Han tiger. Yippie. Lätt att lösa saker när man talar med en vägg. Not.

Min glädje över BREVET som kom... grumlades ganska snabbt efter mitt inlägg den 17/2.

När vi pratade om brevet - att NU var det dax. NU var vi på banan. Då tystnade min make plötsligt.

Jovisst har han haft det tufft, med sin cancerbakgrund. MEN HALLÅ!!! Han lever och mår bra! Hur ända in i baljan kan han då tycka att det är en anledning nog att inte kämpa för att få barn? JAG FATTAR INTE?!?!?

Javisst, han kan få tillbaka cancern om 20 år, det har hans läkare berättat. MEN är det verkligen en bra anledning till att undvika att få barn nu? Man kan ju dö i morgon (i en olycka) MEN INTE UPPHÖR VÄL längtan efter barn för det??!!!

Och skulle vi bli välsingnade med ett barn nu, snart, så har han ju goda chanser att leva med sitt barn i 20 år!

Är jag för hård? Är jag för ego?

HUR SKA JAG GÖRA???

Jag har faktiskt gett honom förslag att tala med en kurator, psykolog eller vad som helst. Det tyckte han var bra! För det håller inte att bara JAG ska explodera i sorg och illska varje varje varje dag.

Det tär. Det ältas inom mig. Jag har ABSOLUT INGEN jag kan prata med. Ingen vet. Ingen ska få veta. Detta är min kamp och den utkämpar jag själv.

Men i mitt hjärta har jag er tjejer som ger stöd, råd och underbara hälsningar. Jag blir rörd till tårar varje gång jag får era fantastiska hälsningar. Till mig. En annonym medsyster? Kan det vara sant att det finns så fina tjejer där ute? YES! Det finns det - det är Ni beviset för!

T A C K för att ni finns där!!!


Varmaste kramen Ninna

.






FÖRTYDLIGANDE: Jag kände att jag missat en del viktig info i mitt inlägg. ENLIGT MIN MAKE vill han inte att vi skaffar barn nu, för då slipper han ta ansvar, blir vuxen eller känna sig bunden. Han slipper "lära sig" nåt om IVF, slipper ha koll på fakta och allt "tjafs". Han vill leva kvar i sin tonårs-singel-livsstil (dvs spela dataspel & läsa serietidningar som nu) och kunna leva från dag till dag utan planering eller framförhållning.

Det gör mig förvirrad och ledsen för det är totalt tvärtemot det han sa innan bröllopet. Då var han drivande i barnfrågan! Det var SÅ viktigt att vi skulle bilda familj snarast! SÅ JAG KÄNNER MIG SÅ LURAD!

Självklart ska man helst vara två i denna längtan, helst vara två hela vägen fram till tre såklart. Det är min innersta önskan och det vet han. Men tiden springer ifrån mig. Jag är snart 37 och har oddsen emot mig!

Jag tvingar honom inte att tycka som mig, men jag är SÅ BESVIKEN över att han ändrat sig nu när jag redan genomgått hormonbehandlingar och allt. Bara för att han inte "orkar bli vuxen".

Jag vet att han hade det jobbigt med cancen. Jag vet att det fortfarande maler i honom att den KAN komma tillbaka. Men det är inte säkert att den kommer tillbaka. Så varför ta ut sorgen i förskott och kanske missa chansen att ha en familj- även om det bara är/blir vi två i familjen...Därav min "hårda/ego"-stil i detta inlägg. Hoppas ni förstår vad jag försöker säga. Men det tror jag att ni gör, kära medsystrar som kämpat/kämpar motsamma mål...



Hälsningar Ninna






.

Tack T A C K käraste bloggvänner :-)

Jag blev så GLAD, så ÖVERVÄLDIGA av alla era underbara, glada hälsningar att jag nu läst dem om och om igen, med tårarna rullandes ner för kinderna!

Det är en helt makalös känsla att få det varma stöd av Er som hittills gång på gång gett mig i denna process!

Utan Er skulle jag inte orka fortsätta. Sant. Jag skulle lägga ner projekt bäbis.

Speciellt sedan maken "blev en tyst mussla"!

Men nu vet jag att många av er gått igenom samma sak med era män. Och jag hoppas det stämmer, att männen "vaknar till" när vi kommer in i processen. Kanske när vi fysiskt är på mottagningen. Händer det något då tro? Fattar maken att vi är där för BÅDAS skull. Inte för att "fixa nåt med mig"... Det återstår att se hur maken reagerar. Jag uppdaterar er såklart :-)

T U S E N miljoner T A C K för alla er som så vänligt erbudit mig att ställa frågor. Såklart jag har frågor! Massor av frågor. Dom kommer, jag lovar!!!

Det är med STOR trygghet jag känner att jag skulle våga ställa alla frågor till er. För att just NI vet ju vad detta handlar om.

Väntan. Hormoner. Prover. Längtan. Drömmar. Krossade drömmar....Brustna hjärtan...

Nåja nu ska jag inte gräva ner mig i negativa tankar. Nej, för sjutton. Nu har vi ju fått BREVET. Inte en kallelse iofs. Men Brevet som skall ta oss ett steg närmare IVF.

Bara några (ca 11) månader kvar innan en kallelse kan dimpa ner i brevlådan. Med tanke på alla år jag väntat och längtat hittills, så känns ju 11 månader som en fikarast ;-)

MEN HALLÅ!!! 3 månaders vårdgaranti sa ni? Räknas IVF till vårdgaranti??? Kan ge mig attans på att viktiga behandlingar som detta inte ingår i vårdgarantin. Dit hör väl bara mer "allvarliga saker" som förkylningar, halsfluss eller vrickad lilltå ;-)

Lätt att vara lite spydig mot sjukvårdsgarantin ibland. Men blir man inte det, efter att få veta att vår väntetid från remissens inskickande till kallelse är ca 18 månader... Var det 3 månader... Eller hur???

Så TJEJER, hukar er för nu laddar jag med frågor!!! ;-)

I ärligheten namn har jag faktiskt ingen som helst aaaning om vilka frågor jag ska ställa...

Vad vill jag veta? Vad behöver jag vet? Vad måste jag vet?

I vilken ända skall jag börja fundera? HUR BÖRJADE NI?

Är det saker jag ej får äta innan behandlingen? Eller under behandlingen? Vad behöver jag tänka på INNAN behandlingen??? Det är väl viktigast just nu antar jag?!?!

Kom GÄRNA med tips och råd för jag har NOLL KOLL!!!

Känner mig så GLAD och LÄTTAD över alla era hjärtliga svar!

ÄLSKAR ER!!!!

Varmaste kramen Ninna


.

Alla Hjärtan till ER!!!

Jag vill ge ER tjejer alla dessa hjärtan!

TACK FÖR ATT NI FINNS HÄR FÖR MIG!!!!

Nu ska jag hälsa på er allihopa! :-)

Kram Ninna



.

Det kom ett brev...

Ett brev adresserat till mig från Karolinska Sjukhuset damp ner i brevlådan idag.

Inget konstigt med det. Jag har nyligen varit där på magnetröntgen för att kolla upp mina fyra diskbråck som värker sönder mig emellanåt. Väntar på brevsvar därifrån.

Men det var inte svaret som kom idag...

Det var ett brev ang "Förfrågan om intresse av IVF-behandlingen".

Ett SJU (7) sidor långt utlägg om frågan ovan.

Vill vi få IVF-behandling?

Nja...Få se nu...vi har ju bara väntat på bäbis i över 10 år, så varför skulle vi vilja ha hjälp???

H A L L Å?!?!?!?!

Det är väl därför jag grät blod när vår doktor Olle missat att skicka in vår remiss till IVF i oktober-08. Den blev ju inskickad i oktober -09 istället, efter mycket tjat från mig!

I brevet som kom idag står det nu att vi erbjuds en plats "på distans" i Södertälje (bara 1 timmes bilresa dit för oss enkel väg, så det är ok!)

Klart jag tackade JA!

Men just nu är vi i en "icke-barn-prat-stadie" här hemma. Maken är tyst som en mus, får inte ur honom något vettigt ang IVF. Han söker ingen info, ställer inga frågor och letar inte på nätet.

Känns som om jag är helt ensam här hemma om denna önskan. Läser all info jag hittar. Bloggar med er. Söker info och erfarenheter.

Så åter igen - kära blogg-vänner, hänger det nu på ER!!! ;-)

Jag kommer med största säkerhet att behöva ställa frågor, ventilera funderingar och klaga över saker och ting. Då är det till ER jag vänder mig igen :-)

Det är en trygghet att veta att ni finns här. Ni som kämpar som vi. Ni som misslyckas som vi. Ni som lyckas som vi vill göra. Ni finns här.

Er kunskap och erfarenhet är ovärdelig för mig och andra i vår situation. Ni som provat och just nu genomgår behandlingar av olika slag. Ni vet hur man påverkas och mår av behandlingarna.

Det är till er stora kunskapsbank jag kommer att vända mig.

För er därute - ni tjejer i samma båt - er litar jag på totalt!!!

Ni har förmågan att dela mer der av känslor och biverkningar. Goda som onda. Det är oss andra till stor nytta. För oss som ännu inte kommit dit. För oss som är påväg.

För nu är vi på väg.

Det dröjer fortfarande säkert ett år innan vi ens blir kallade, kanske mer...

Men vi är påväg nu.

Äntligen. :-)


Varma kram Ninna





.

Tvillingarna som väntas

Ja, som jag tidigare meddelat är det ju TVÅ tvillingpar på gång 2010 i bekantskapskretsen.


T U N G T


Ena paret bor långt bort, dom träffar vi sällan, där har jag "lättare" att "undvika" att ses på överskådlig framtid... Elakt? Ja, men jag är egoistisk och vill/orkar inte utsätta mig för tvillingtortyr när hjärtat längtar så det värker efter eget "smått", ja ni fattar...

Andra paret är det betydligare "värre" med, för dom bor nära och dom träffar vi ofta, några gånger per månad iallafall.

Då blir det till att hålla god min och gulla rart med de två småttingarna som snart skall se dagens ljus.

Jag har gissat på pojkar. Mamman är en pojkmamma - enligt mina vibbar. Hittills har det stämt varje gång jag fått en "kön-känsla".

Märkligt det här med bäbis-kön-vibbar. Det är inget jag jobbar på. Det bara kommer. OM det kommer. Jag känner inte av alla gravida - som vem som helst på bussen... Nä, jag får bara starka vibbar av nära vänner & bekanta...

Men - läskigt nog - har min vibb-känsla stämt varje gång hittills.

Första bäbisvibben fick jag från min nära väninna AnnaT för 11 år sedan. Jag gissade på tjej. Någon månad senare hade Anna sitt ultraljud och fick då veta att min gissning var fel. Det skulle bli en kille. Jaha tänkte jag. Så föddes hon. För det blev en tjej, som jag gissat...

Även AnnaTs 3 andra barn har stämt, son+son+dotter.
Och Tinas två tjejer.
Och Sandra son + dotter.
Och Malins två tjejer.
Och Carolins son + dotter.
och Kias son + son + dotter.
och Lindas son + dotter.
och AnnaG två tjejer + son.
och Karolinas dotter + son...

listan kan göras lång, men hittills har det stämt på alla :-)

Får se hur rätt eller fel det blir med de två tvillingparen jag gissat på :-)

Är det någon av er som "känner in" bäbisar? Är man "helt-sjuk-i-skallen" som får bäbisarnas kön som vibbar /en känsla "helt enkelt"?

ALLVARLIGT: HUR F-N kan man få det???? HUR är det möjligt??? Jag kan inte förklara. Det bara kommer "lixom", jo det lät ju glasklart...eller hur?!?!

NÅGON ANNAN SOM HAR SAMMA (SKUMMA) ERFARENHET???



Kram Ninna


.

I väntan på vårt tur...

Nu jävlar!

Nytt år! Nya chanser?

Fast det dröjer ganska länge för vår det. Vi står ju i kö från oktober 2009 på vårt försök, så jag antar att det blir vår tur i kön i april 2011 som först. Det betyder ju att det är hela 15 månaders väntan kvar...

Herre jävlar... Vad ska jag fördriva tiden med? Skriva namnlistor? Köpa bäbisskläder? Beställa barnvagn?

Nä.

Se på alla gravida magar runt om mig som innehåller både en och två bäbisar. Se bäbisarna födas. Se bäbisarna växa upp och fira sin 1:a födelsedag. INNAN VI ENS STARTAT vår behandling.

SKIT. Detta kommer att bli ett tungt år igen.

Önskar ER mina kära medsystrar ett betydligt BÄTTRE BÄBISÅR 2010!!!

.

Gott Nytt År 2010

Vill önska alla er U N D E R B A R A tjejer jag "träffat" genom bloggarna ett fantastiskt nytt år 2010.

2010 = Ett oskrivet blad som man ännu inte riktigt vet hur det kommer att fyllas.

Händelser...
Känslor...
Tankar...

Nu rullar det på och jag hoppas vi fortsätter att "träffas" här och kanske även IRL :-)

T U S E N varma T A C K för era söta, härliga, värmande ord till mig i förra inlägget.

Som vanligt - NI ÄR FANTASTISKA!!!

Jag ska ta mig i kragen och försöka göra fler inlägg här för nu har jag NY ENERGI!

Under julen har vi haft totalstopp i babyverkstan. Inga beräkningar, inga piller, inga - nåja- så få tankar som möjligt...

Det har fungerat och jag känner mig redo att möta världen igen.

MED ER HJÄLP skall det gå vägen :-) Någongång...

Varmaste kramen Ninna


.

Älskade älskade medsystrar :-)

Ingen kan -som ni kan - med förståelse och äkta medkänsla (det märks så tydligt i era ord :-) stötta, förstå och glädja mig när jag åter deppat i ett inlägg!

Jag blir genomvarm i hjärtat varje gång ni skriver och jag är EVIGT TACKSAM för att ni finns!

När man befinner sig i denna knepiga, jobbiga, trista, långdragna, smärtsamma, hemska behandling så längtar man (jag) såklart efter resultat. Helst en bebis igår :-) Ni förstår mig.

Ni känner igen de bittra kommentarerna och känslorna som uppstår ur vissa situationer man hamnar i - som middagen med överrasknings-gravida vänner. Ni minns. ni känner igen er.

BAra ni kan sätta rätt ord på det jag känner, det jag upplever. För ni har själva kännt likanant.

Det är en HELT UNDERBAR vetskap jag har. Att ni finns där för mig. Varje gång jag "trillar igenom" och skriver av mig här på bloggen. Varje gång finns ni där igen. För att visa och berätta att ni också kännt / upplevt något liknande.

Det är en värmande trygghet att jag vet att jag inte är ensam om mina känslor.

Känner mig så elak ibland. Klart att alla som vill ha barn ska kunna "SKAFFA BARN" utan att jag blir gråtfärdig. Såklart. Hela världen kretsar ju faktiskt inte kring mig och min super-o-gravida mage. Fast IBLAND gör den det. Helt ofrivilligt överöses man av konstiga knasiga känslostormar. Dom kan vara fan så jobbiga att rida ut.

Då är det bra och tryggt att veta att det finns andra som upplevt liknande stormar. Som läser och förstår mina galna inlägg. Som finns där för mig och stöttar. Säger helt rätt saker.

Älskade älskade medsystrar. T A C K för att ni finns :-)

Utan er skulle jag lagt ner projekt bäbis för läääänge länge sedan!

♥ ♥ ♥Varmaste kramen Ninna ♥ ♥ ♥


.

Ännu fler GRAVIDA KÄRRINGAR

Jahapp, det var det!

Kära läsare, ni som läst mina inlägg har nog fattat vid det här laget att jag egentligen inte alls är elak, sur och bitter. Bara så tom i hjärtat på bebisfronten... Så ta rubriken med en nypa salt...

Var på adventsmiddag middag hos några goda vänner igår. Jättetrevligt. Jag fick gulla med lilla söta goa B som är 4 månader och gosig till max. Gullungen!!! Hon ville gosa med mig till kl 02.20 och var inte alls intresserad av att sova. Men då var jag :-)

Det var även ett par bekanta där som vi inte träffat på tag, eftersom dom flyttat rätt långt bort.

Dom berättade ganska snabbt om sin pågående graviditet. Dom väntar tvillingar. Dom också.

MEN VA FAAAN.... Hur många tvilling-graviditeter skall vi omringas av????

Dom har tidigare högjutt deklarerat för allt och alla att dom är alldeles för "coola och balla" för att vara intresserade av att skaffa ungar. "Då får vi fläckar i dyra soffan..." - lät det då...

Då skrattade vi lite lätt åt deras coola par-liv-prat utan fläckar och leksaker. Nu grät jag mest - inombords. Fy faaan vad orättvist - igen!

Jahapp. Ännu en plågsam middag när jag måste vara åtminstonde artig och inte bara gråta...

Men det är ju faktiskt inte deras fel att inte vi kan få barn. Det bara svider lite extra i hjärta och själ när inbitna anti-skaffa-barn-par plötsligt väntar just - barn. Så det paret vill jag inte träffa igen. Just nu. På överskådlig tid. Eller vem vet. Imorgon kanske det skit-samma om dom väntar barn eller ej.

Fast jag är ju fortfarande super-o-gravid.
Blä.

Tack för era värmande kommentarer. Det är en stor anledning til att jag vill vara anonym på min blogg - för att kunna skriva av mig det jag inte kan prata av mig med någon om. Inte ens min man vet dessa innersta tankar som jag delat med er. TACK för att ni finns för mig :-)

Kram Ninna

.

Ingen ÄL men ändå Mens???

Ja är det verkligen möjligt???

Det har ju sagts mig att jag inte får ÄL på naturlig väg länge. Men ändå fick jag mens nu.

Har dock haft halvrisig koll eftersom jag inte knaprat piller (pergotime) på ett tag (skönt - men ändå inte...)så vad jag vet fick jag ingen ÄL i mitten-slutet av nov, men mensen kom den 10 dec.

Ja om man fattade vad som kråglar och vad som är fel så skulle man kanske förstå nåt men just nu fattar jag noll - igen...

Kram Ninna

Kan man bli mer nere än såhär

Kära kära Jenny och Ellen och alla ni goa, rara tjejer som tänker på mig!

Jag har mått (och mår) urpissigt en längre tid, som ni märkt av på antalet inlägg här på min blogg.

Nyss, nu ikväll kände jag det ändå nödvändigt att öppna bloggen igen...

Och vad möts jag av om inte UNDERBARA stärkande hälsningar från er tjejer!!!

T A C K!!! T A C K!!!

Det värmer SÅ i hjärtat att ni tänker på lilla mig, ni som själva har händerna fulla med era ljuvliga små nya familjemedlemmar.

Ni får mig att orka, vilja, uthärda, kämpa vidare.

För just nu känns det allt annat än bra i hjärterummet. Jag har ett krux i själen. Älsklingen och jag- det är allt som är bra. Livet omkring känns som bläääääääääääääääääääääääää

Fast jag älskar julen. Egentligen. Samtidigt som den skrämmer mig. Numera.

Förra hösten gifte vi oss.Älsklingen och jag. Efter några veckor dog min lillasyster akut. Jag gick som i dvala. Trodde hon skulle komma hem igen. Samtidigt började våran baby-utredning med mycket kämpa-på, bara misslyckande och besvikelser gång på gång.

Denna jul vet jag. Lillasyster kommer inte hem. Och vi har fått veta att vi inte kan blir gravida. Tack. Julfriden sprider sig över oss. (Obs Ironi...)

Vi har varandra. Men som ni vet känner man når någor saknas. Yepp. Babylyckan.

Jag glädje med er tjejer, ni som har "gått i mål" (får man säga så?) Ni som har era underverk att glädjas åt. Grattis, från hjärtat GRATTIS!!!

Fantastiskt att ni orkar och vill ägna mig och min historia några ögonblick och sprida några vänliga ord.

Ohh, vad det har hjälp mig, gång på gång!

Varmaste kramen Ninna


.

Ni är FÖR UNDERBARA!!!

Vilka ljuvliga kommentarer jag fick av er i mitt förra inlägg - TACK!!!


Jo visst är det liiite skönt (men väldigt liiiite) att höra om 43åringen som blev gravid med twins. Lite mer hopp finns det väl när åldersnojan härjar i sinnet! :-)

Men i hjärtat är det ändå tungt som faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan

Kram Ninna

Tillbaka igen :-)

Japp! Nu är jag tillbaka här! Glad och munter som få ;-) (OBS Ironisk :-)...)

TACK FÖR ERA RARA KOMMENTARER under tiden som gått sedan jag senast skrev ett inlägg. Det har gått en månad nu sedan jag skrev här sist. Nä inte sist. Senast. Men nu är jag tillbaka och ska berätta hur jag haft det. Varför jag inte skrivit nåt. Vad som hänt. Om ni vill veta förståss :-)

Jo vi skulle ju ha ÄL för 4 veckor sedan. Den kom... och gick...
Sedan var det dax för den obligatoriska väntan igen. Väntan på BIM runt den 27 oktober. O jepp. Mensen kom den 27 oktober. Hoppet ute och väntan över för denna gång. Igen. SUUUCK!

Sen kom andra"bedrövelsen". En bekant, 30+ tvåbarnsmamma, berättade att hon väntar barn igen i mars. FAN. Hon ville ju inte ens ha de två barn hon redan har. Men "ORKADE INTE" skydda sig... HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ????

Sen kom tredje bedrövelsen "som ett slag i magen". På min födelsedagsmiddag hade jag bjudit några väninnor med familjer. Två av vänninorna har 2 barn var. Yngsta bäbisarna är 2 resp 2,5 mån gamla. Sötisarna. En tredje väninna (barnfri) med sambo kom oxå. Dom hade med sig en gemensam bekant som var på besök över helgen.

Bekanten är 43 år och egenvald, inbiten, singeltjej som inte gillar barn såvärst. Ska helst inte finnas barn i hennes närhet. Nu har hon träffat en kille för sex månader sedan. Och hon berättade att hon var gravid i femte månaden. MED TVILLINGAR som kommer i februari!!! JAG NÄSTAN DOG!

FYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYY FAAAAAAAAAAAN vad svårt jag hade det att verka glad för hennes skull och vara artig mot henne under middagen. Ville bara spy och krypa ner under täcket! "FÖRSVINN HÄRIFRÅN KÄRRING" skrek det inombords. (Hur ända in i helsefyr kan "jag-vill-inte-ha-barn-typer" bli gravida på första försöket, när det finns SÅ många barnälskande medsystrar som kämpar som galningar????)

Men jag härdade ut kvällen igenom och bara väntade på att denna mardröm skall ta slut.

Och slut tog den. Och jag med.

Dagen efter mitt kalas var jag tom, död inombords. Fy tusan så LÅÅÅG jag var!

Ville inte gå upp, inte gå ur sängen. Slog ej på min kära dator. Ville inte blogga. Ville inte läsa om lyckliga slut på andra medsystrars liknande öden. För nu känns det såååå långt bort. Jag kommer aldrig att få ett lyckligt slut på min dröm. Jag fick prinsen, min älskling S, men vi får aldrig vårt kärleksbarn.

SÅÅÅ TUNGT. Så därför har jag varit "under jorden" i en månad. Stängt av och stängt ner.

I dag vaknade jag till liv. Måste skriva en rad här.

Hur mår NI???

Jag mår ruttet. Men tack vare er så kämpar jag på. Måste hitta tillbaka till glädjen.

Ska ta tag i det här med remissen som nu tar 1,5 år i väntan. Helvets jävlar så lång tid. HUR ska jag härda ut??? Börja knyppla?

TACK FÖR ATT NI FINNS!

Nu ska jag ta en besökarrunda till er alla :-)

Kramar Ninna

ps. Jag är inte fullt så bitter som jag låter. Bara skönt att rensa systemet en smula här på bloggen. Det är lättast att rensa här. Med personer i liknande sits som kanske själva känt känslar någon gång, som läser raderna. ds.


.