Lika trist varje gång. Besvikelsen blir total... LH stegring för ca 14 dagar sedan...
Nu väntar man igen på den trista dagen då BIM skall anmäla sin ankomst med smärtor i mage & rygg... Den tunga känslan att "-JAHA ingen bäbis denna gång heller..." Ont och molande mensvärk i två dygn...
Sedan bara Förtvivlan. Uppgivenhet. Sorg. Besvikelse. Illska...
Dax att samla krafterna på nytt, ringa läkaren, få nya mediciner, ta nya prover, mäta ny ÄL och hålla tummarna att det skall fungera denna gång...
Snacka om OND cirkel...
BIM denna gång är ca 8-9 maj tror vi...
Vi vill verkligen, verkligen plussa nu...........
TACK Jenny och Ellen för era fantastiskt sköna och stödjande svar!!! :-)
Känns HELT UNDERBART att få dessa svar från er som själva gått igenom vår kamp och förstår min frustration så väl! Önskar er all lycka med era magar och hoppas jag får fortsätta ställa frågor och undringar :-)
KRAMAR!!!
.
Jag och min make har länge länge länge önskat att vår lilla familj på två ska bli större... Än så länge har det stannat vid en dröm. Vi har åldern emot oss nu, men vår längtan efter smått har inte avtagit :-) När är det vår tur? Följ vår resa mot vår önskade familjelycka!
Självklart får du det....:-)
SvaraRaderaDet känns så bra att man har människor runt omkring en som vet vad man går igenom...
Innan ja började blogga så mådde ja till o från väldigt dåligt men nu är det bättre när man får prata av sig...
O sen veta att man är inte ensam om det man går igenom...visst så har ja äntligen lyckas blivit gravid men varje dag känner ja av oron...att just någonting ska hända...
För varför skulle ja lyckas nu??
Har man inte gått igenom nåt sånt här så kan man heller inte sätta sig in hur det är att verkligen inte kunna få sin dröm att gå i uppfyllelse...
Alla tar vi det olika hårt...men det är ändå en sorg som vi alla måste få "sörja" på vårat eget vis...
För hur tidigt man än får missfallet eller för varje månad som man verkligen hoppas o håller tummarna så hårt att de blir alldeles blåa att mensen inte ska komma så är det en förlust...
Man tappar hoppet o tron för varje gång man får ett bakslag...för varje "misslyckande" så dör en bit inom en...
Så var det i alla fall för mig...för hur mycket orkar man som människa att "plåga" sig själv???
Men ja håller tummarna hårt för er att detta ska bli erat år...liksom det vart för mig o Jenny...
Kram
hej tjejen! Jättekul att du hittade in till mig, antar att det var från Jennys blogg?
SvaraRaderaSjälvklart är det okej, fråga på bara så skall jag svara så gott jag kan.
Ni har verkligen kämpat länge! Ni har precis startat med IVF-svängen antar jag?
Det är en spännande tid, jävligt jobbig mellanåt dock.
Länka på du, det värmer gott! Ha en skön kväll så hörs vi snart igen! kram J