Jag gjode något fult idag...

Jag gjorde något fult idag...

Jag var i vår matbutik för att handla lite...

Strosade runt i godan ro, när jag plötsligt såg en kär väninna "L" vid en av hyllorna!

"Vad kul!" hade väl varit en naturlig känsla... Eller hur?

Men jag vände mig om och gick snabbt till kassan, betalade och småsprang ut till bilen. Där satt jag en stund innan jag kom mig för att starta och köra hem igen!

Varför denna reaktion?

Jo min vännina i butiken fick sitt andra barn för 7 veckor sedan, en dotter, och båda barnen var med henne i butiken idag. Jag bara kände att jag INTE ville gratulera henne och säga något rart om bäbisen (som jag borde gjort såklart) utan jag valde att vända om och åka hem.

Helt knasigt tudelad känsla egentligen, för jag har sett fram emot att få träffa min väninna och hennes nya bäbis, men JUST IDAG var jag oförberedd och känslorna tog överhand.

Tänk att jag omges av så många (6 st) gravida och nyförlösta nära väninnor iår... FYY FAAAN!!!

Om det nu är så att min själ nått gränsen för hur mycket man kan "uthärda av vänskapkretsens bäbistillskott, så blir detta ett år i ensamhet för mig. 6 nära vänninor med magar och bebbar är för mycket. JAG KREVERAR!!!

Vill INTE,
Orkar INTE,
träffa glada nyblivna andragångs-mammor & -gravida väninnor som ploppar ur sig söta bäbisar på rad.

OJ, VAD BITTER JAG ÄR IDAG?!?!?!?!?

Jag som älskar barn, och som alltid fått höra "du skulle bli en underbar mamma" mm mm börjar kännaa mig förlorad, hopplös och trasig.

Kan visst inte få barn.

Vill.

Men inget händer.

Varför vi?

Och hur länge orkar man kämpa?

När är det dax att ge upp?



BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ




.